Parland, Stella

✻ 25.3.1974

† 3.2.2015

“Hon är en dadaistisk rättika i den finlandssvenska litteraturen, med både sting och sprezzatura. Hon är en mästerlig verbal akrobat och balanskonstnär som dompterar orden att hoppa och skutta och raderna att dansa fram, på spänd lina och med oceangravar.”

Så skrev Längmanska kulturfondens prisnämnd om sin pristagare Stella Parland år 2012. Och precis så var det. Stella Parland var en modig upptäcktsresande i språket och i livet. En stor, rättrådig konstnär. En vild, rolig rebell. Som en bekant beskriver sina flyktiga möten med henne: Hon var alltid på väg mot något viktigt och/eller roligt. Dessutom var hon vår vän.

Stella kom från en släkt av författare, konstnärer och psykoanalytiker, i vilken läsandet och skrivandet ansågs som något självklart viktigt. För henne var modernismen en del av hennes egen släkthistoria, Björling och gänget bekanta typer som det berättades anekdoter om, poesin och musiken och leken luften hon andats sedan hon var barn. I farfar Oscar och farmor Heidi Parlands hem ordnades stora kalas dit en brokig skara människor bjöds in och där barnen spelade teater.

Stella studerade först litteratur vid Helsingfors universitet, men skrev sin avhandling pro gradu i historia – om dadaismen, den konstinriktning som kanske mest influerade hennes eget livsverk vid sidan av den finlandssvenska modernismen. I två år studerade hon också teaterhistoria i Bologna, och förälskade sig samtidigt i det gästvänliga, vackra Italien. Bologna blev hennes andra hemstad och hon hade många nära vänner där.

Hon inledde sin konstnärsbana med den vildsinta diktboken Dikter om öden och döden (1999) som hon skrev tillsammans med kusinen Annika Sandelin. Boken uppnådde kultstatus. Stella och Annika uppträdde med uppläsningar ur den både i Finland och Sverige, bl.a. på Dramaten i Stockholm. “Höjdpunkten på vår karriär”, kallade kusinerna det, eftersom kändisen Robban Broberg kom och berömde dem efteråt och tog för givet att Stellas far Oliver, vid tillfället iklädd läderjacka, var parets manager.

Stella började recensera teater först för Västra Nyland, sedan för den svenska Danstidningen samt Hufvudstadsbladet. Hon var en ambitiös kritiker, passionerat intresserad av sitt område. Hon fortsatte också att uppträda själv, senare oftast med illustratören Linda Bondestam och musikern Janek Öller. Teaterpubliken minns med eufori och fasa bl.a. Kautschuk – en marionettkabaré (2006), om en huvudlös broiler i psykoanalys hos doktor Fnoid, den tvärkonstnärliga, dadainspirerade sexspråkiga kabarén Kalla kalkon (2009) och Texmexsex – a Conceptual Breakdown (2013), om en neurastenisk bohem vid namn Carlos Andersson, som jagades av “sitt eget gamla mästerverk Texmexsex genom horror vacui”.

På Svenska kulturfondens 100-årsjubileum år 2008 framförde trion – iförda bl.a. rullskridskor, städrock, scharlakansröda sidenhandskar och bananer kring höfterna – Stellas Ode till mångfalden: Det finns minoriteter / av samer, kväner / basker, judar, hugenotter / barn som inte läser Harry Potter / folk i Kina som vill ha en dotter / Och så finns det finlandssvenskar (…) Ännu i november ifjol uppträdde Stella med Linda och Annika med deras tolkning av Tove Janssons muminvärld på Kyrkslätts bibliotek – uruppförandet hade varit i augusti på Janssons 100-årsjubileum i Borgå. Samtidigt satt Stella i urvalsjuryn för årets Runebergspris, ett ytterst digert jobb, som hon som vanligt utförde med största ambition.

År 2003 utkom Stellas första egna bok Katastrofer och strofer om slummer och stoj, ett unikt verk inom barnlitteraturen. Dikterna i den är drastiska, vackra, komiska, sköra – ofta allt på en gång. Boken markerade också början på Stellas samarbete med Linda Bondestam. De sammanfördes av Söderströms förläggare Sara Ehnholm Hielm, som anade att detta skulle bli en perfekt match. Vilket det också blev. Katastrofer och strofer om slummer och stoj nominerades till Finlandia Junior-priset år 2003 som första finlandssvenska bok någonsin, premierades av Svenska litteratursällskapet följande år och kom dessutom ut i rysk översättning 2012. En konstbok för barn, kallade Stella den själv. Liksom allt hon gjorde är den något så ovanligt som ett helt universellt verk, lika lämpat för barn och vuxna.

För sina prispengar åkte Stella och Linda till Kuba, där de jobbade med sin följande bok, Delirium – romanen om en hund (2004), en berättelse om fröken Grevinnan Spiguletta Grod af Grenadin och hennes kamp med en roman om tålamodet, hennes hund Kenneth Smedlund och hans kärlek till mårdhunden Christina Nylander, en oturlig loppcirkus och mycket mer.

År 2010 utkom Gnattopakpak, “en kryp- och oljudsbok” för 0–100-åringar, med ljudpoesi i klass med verk av dada-namn som Kurt Schwitter och Hugo Ball, åter illustrerad av Linda Bondestam. Glossarium över förgätna fejder (2011) utkom i samband med en poesifestival i Norge. Det är en metabiografi över Simerick Slender, förste baron av Canicattini, “född i Bath 1907 och död på ett hotell i Marseille den 17 oktober 1946”. Verket uppges ha upphittats “1952 på en loppmarknad i Viols-le-Fort under sulan i en stövel” och är fullt av alternativa tolkningar, luckor, handlösa fall in i mörkret, in i oförklarligheten, kanske på grund av att “originalet var blött”. Stella översatte också bl.a. från finska till svenska. Smaskens damaskens (2010) var en översättning av Laura Ruohonens diktbok Allakka Pullakka (2004). Ursprungsdikterna var skrivna i Lennart Hellsings anda, men på finska. Det var en utmaning att översätta dem s.a.s. tillbaka till svenska och samtidigt bevara deras vildhet och egenart. Stellas översättning belönades år 2012 av den internationella sammanslutningen IBBY (International Board on Books for Young People).

Bland övriga utmärkelser kan nämnas ett pris ur Lars Englunds stiftelse av Sveriges Författarförbund år 2011 samt nomineringar för Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA) år 2012 och 2013.

Stellas sista verk blev De kaspiska tigrarnas gud, Sju labyrinter för sopran, baryton och blandad kör. Musiken skrevs av Kimmo Hakola och var ett beställningsverk till Ceciliakörens 60-årsjubileum 2013. Texten kan läsas som ett kalejdoskopiskt självporträtt. Det är berättelsen om den anarkistiska fallskärmshopperskan Ljubov, gestaltad i musiken av en koloratursopran – vid uruppförandet av Anu Komsi – med ett halsbrytande vokalparti. Ljubov svävar bokstavligen mellan himmel och jord, hon trotsar tyngdlagen och tiden – och tappar fotfästet.

Nattopakpak, en systerbok till Gnattopakpak, om nattens mest excentriska dunkelkryp, “full av fantasier och kryptiska språk, allt det vi ofta bara hör på gränsen till sömnen, urdjursmumlet, sammetsmörkrets prassel, olyckspratet från ett toffeldjur” skulle utkomma i vår, men hann tyvärr inte bli färdig.

Stella var från år 2003 en uppskattad lärare i teaterhistoria på Teaterhögskolan i Helsingfors och genomförde krävande kurser även då hon egentligen borde ha varit – eller var – sjukskriven. Hon handledde sina forna studerande i roll- och regiarbeten, var också granskare och handledare för många magistersarbeten, och hade även på dessa sätt inflytande över den finlandssvenska teatervärlden. Egentligen gjorde hon så mycket på olika områden att man blir andfådd då man ens försöker minnas det. Det gemensamma för allt hon gjorde, både som konstnär och privatperson, var den vissa Stellaheten: en ofelbar känsla för det väsentliga, en total tonträffning då det gällde stil, moral och humor. Hon visste varje sekund vad konst gick ut på: inspiration, lek, begåvning, kommunikation och stenhårt arbete. Hon jobbade ständigt, gav aldrig ifrån sig något som inte var så bra det kunde bli. Att samarbeta med henne var givande, eftersom hon var så ofelbart ärlig och alltid hittade oväntade, nya vinklingar på det man skulle göra, alltid kände till de där udda typerna här eller där som på något världsutvidgande sätt hade att göra med just det man höll på med. Att resa med henne var enkelt och roligt, eftersom hon simmade suveränt i vilka främmande vatten som helst, resandet var hennes sätt att leva. Hon var ett konstverk hela hon, men på ett helt opretentiöst sätt.

Det var som om hon var inkapabel till att ljuga och ställa sig in. Ändå var kritiken hon ibland, med rätta, kom med alltid vänlig eller på något sätt inkännande framförd. Man kunde lita på att hon sa ifrån om det var något hon inte höll med om, det var resultatet – det man verkligen ville säga – som gällde, inga oväsentligheter. Det var nästan som om hon kom från en annan tid. En skönare, mer human. Hon var väluppfostrad i ordets verkliga bemärkelse, som inte handlar ett dugg om fraser och formalia. Varm, sirlig, vänlig, och genuint bildad och kultiverad utan att göra något som helst nummer av det. Belästheten bara svävade fram i oväntade referenser, i vidgande, knivskarpa associationer. Hon brydde sig inte om titlar, formell makt och berömmelse och bemötte barn precis på samma sätt som vuxna, på deras nivå men med sin egen rika vokabulär. Hon gjorde skolbesök och höll poesikurser för både vuxna och barn. Hon brydde sig om den finlandssvenska kulturen – och hon gav själv den stor strålglans genom sitt arbete, både inom litteraturen och teatern. Just den självklara tillhörigheten i och det absoluta gehöret för det svenska språket i kombination med den självfallna rörligheten i världen gjorde att Stella representerade finlandssvenskheten när den är som bäst: en obestridlig del av världen, utåtriktad, levande – inte egenkär, inte självgod, inte sluten.  

Hennes samvete var hyperkänsligt, även politiskt. Man kunde till exempel få mejl från Italien då hon befann sig där under Berlusconiåren med precisa observationer och analyser av det absurda politiska spelet, skrivna med torr humor, men också djup förargelse över orättvisan och arrogansen. Och alltid med en självklar blick för systemets offer.

Från 2003 till 2011 var hon den ena av två chefredaktörer för kulturtidskriften Kontur och drev där starkt sin egen, samhälleligt medvetna, men samtidigt lätt hysteriska linje, vilket innebar att sidorna befolkades av hennes egna sneda men absolut uttrycksfulla gubbar, ritade med vänster hand, jämsides med essäer, kritik, intervjuer och ett otal excentriska kort- och långlivade spalter. På sätt och vis var det som om hon levde lite utanför samhället, vårt fåfänga, amerikaniserade konsumtionssamhälle – så kompromisslös. Det kan inte alltid ha varit enkelt. Samtidigt hade hon totalkoll på samtiden, reagerade direkt eller lite innan något skedde. Inget gjorde henne så rasande som främlingsfientlighet. För henne var det självklart att kulturer berikade varandra, att Finland behövde bli ett öppnare land. Och det var typiskt för henne att det inte stannade vid orden. Dagen efter Sannfinländarnas “iso jytky” i riksdagsvalet 2011 ringde hon upp f.d. Kontur-kollegan Malin Kivelä, för att något bara måste göras, och därmed grundades den tvåspråkiga politiska tidskriften Plir, som hann utkomma med ett nummer, med temat främlingsfientlighet.

Stella led av en sjukdom som sakta förvärrades och som läkarna stod maktlösa inför. Men hon var så tapper, så glupsk på livet! Och som så många av hennes läsare sagt: Vad hade hon inte skapat om hon inte hade varit tvungen att kämpa mot sjukdomen hela tiden eller fått leva längre?

Men framför allt var hon en så god och varm vän, alltid intresserad, alltid intressant. Hennes humor byggde på stor empati. Allt hände också Stella – hennes liv var lika rikt som en Fellini-film på udda möten, märkliga repliker, absurda händelser som bara hon kunde råka ut för. Hon hade ett sällsynt mod att utsätta sig för livet och människorna – och den roade, skarpa, alltid vitala blicken med vilken hon betraktade allt det här vilda, förgängliga och fåfänga som vi kallar liv. Hon var uppmuntrande, för evigt inspirerande, galghumoristiskt dansande vid stupet, med det mörka som en fond mot vilken hon gnistrade. Det fanns ingen samtidigt så allvarlig och så humoristisk som hon. Världen blir aldrig den samma utan Stella.

Malin Kivelä, Sara Ehnholm Hielm

samt

Tatjana Brandt

Johanna Edgren

Sabine Forsblom

Johanna Grönqvist

Jakob Höglund

Max Ryynänen

Martin Glaz Serup

Caterina Stenius,

Mikaela Strömberg-Schalin

(Stella Parlands vänner och kolleger).

--

Bild: S&S