Sjöström, Leif

21.1.1958 - 2.2. 2012

Ingen människa är oersättlig, sägs det.
Men för oss som under ett följd av år hade Leif Sjöström som kollega är han just det.
Orsaken är att han behärskade ett hantverk, journalistik i bildform, som ingen av oss kvarvarande Vbl-journalister behärskar.
Oersättlig är han också för alla i Svenskfinland som blivit vana att se omvärlden – glädjepillren, absurditeterna, orättvisorna – med hans ögon. Han lärde oss att se så mycket vi annars inte hade sett. Att han är borta är obegripligt.
Den ultimata guiden till Leif Sjöströms universum är hans egen bok “Folkets Dagblad från A till Ö” (Scriptum 2003).
Under A som i alltings början står det:
“I begynnelsen var bilden. Något annat var inte att tänka på förrän jag hade lärt mig läsa och skriva. Den första teckningen jag fick publicerad, på Kurirens barnsida 1963, hette “Cirkus.” Det gick jag omkring och berättade för äldre människor, det vill säga ungdomar i 14-15-årsåldern.
- Jag har en teckning i Kuriren, sa jag i hopp om att få igång intressanta samtal om konsten och livet.
- Vi har hört det, sa de och fortsatte att kura framför radioapparaten som hade utsändning om Beatles och det nya Liverpoolsoundet.”
Tiden är alltså tidigt 60-tal och miljön Malax. Leif förblev, med undantag för kortare sejourer i Vasa och Jakobstad och studieåren i Åbo (där han läste konsthistoria, filosofi, litteratur och etnologi) hemkommunen trogen. För hans del sammanföll det på ett kongenialt sätt med att vara sig själv trogen. När han i slutet på 80-talet bildade familj slog denna familj ner bopålarna nere vid vattnet i Öjna, en “utkant” som han gjorde till ett centrum.
I ”Från A till Ö” finns följande under ”U som ute i naturen”:
“Jag betraktar det som en ofattbar lyx att med endast 30 minuters pendling till Vasa sitta vid morgonkaffet och betrakta spelande orrar, räven som jagar åkersorkar, havsörnen på väg till sitt bo och flygekorren som kurar i gårdsbjörken.”
Vasabladets tidigare chefredaktör Birger Thölix kom att få en avgörande betydelse redan i det skede då tecknaren satt och övade sig i karikatyrteckning med hjälp av lärarprofilerna i Petalax gymnasium. 1977 skickade den förhoppningsfulle gymnasisten in tre teckningar till Vasabladets redaktion. De antogs inte för publicering. Men han fick ett svarsbrev (inklusive rasterplattor och exempel på brittiska karikatyrtecknares alster) av chefredaktören, ett brev som innehöll ”det bästa råd jag någonsin fått.”
Det blev början på en process som småningom skulle resultera i Folkets Dagblad. Serien började utkomma 1991. I en tidigare version hette den Helgens Nyheter. En än tidigare version var Bottningar, som några år i början på 80-talet ingick i Österbottniska Posten, den österbottniska uf-rörelsens tidning.
Folkets Dagblad publicerades utöver i Vasabladet också i Västra Nyland och Åbo Underrättelser. Det var i huvudsak för den strippen som Leif fick sina pris: Topeliuspriset 1992, första pris i Onni V. Tuisku-stiftelsens tävling för finländska tidningstecknare 1996 och Choraeus-priset, ett österbottniskt litteraturpris, 2002.
Han uppskattade sina pris men var ingen stor vän av priscermonier eller uppmärksamhet kring sin egen person överlag.
Folkets Dagblad har sedan serien föddes också årligen utkommit i bokform. Idén till det fick Leif sedan han stött på läsare som klippte ur hans serier och klistrade in dem i häften.
Det säger en del om hur angelägen han var för sin publik. Och det var en ytterst bred publik; Leifs alster lästes både av bokslukarna och av dem som knappt hade några andra böcker i bokhyllan – eller ens en bokhylla.
Själv hade han också ett brett spektrum. Han var som redan framgått en naturmänniska med ett speciellt gott öga till skärgården, en handlingens man som med glädje greppade motorsågen. Men samtidigt var han en utpräglad intellektuell, bevandrad i litteratur, musik, film, konst.
Inte minst hade Leif bredd i form av generositet. Det är inte alltför gott om journalister som inte har behov av att framhäva sig själva och sina insatser, men han var inte en i den skaran. Han var det givna bollplanket, den som kunde ge den förlösande sammanfattningen av en politisk eller samhällelig fråga – och som också gärna bjöd på den.
Han involverade kollegorna i sin egen skapelseprocess. Serieutkasten gick på utlåtanderunda och det kändes som en ära att få delta i den.
Idemässigt presenterade han sig, med glimten i ögat, som marxist. Det vill säga en varm anhängare av bröderna Marx.
I ett finlandssvenskt, idemässigt perspektiv framstår han som en utlöpare av den öster­bottniska hurrarrörelsen. Det var ingen tillfällighet att han samarbetade med författaren och debattören Ralf Norrman (1946- 2000) och att Finlandiapristagaren Gösta Ågren var en av dem som följde honom till den sista vilan på begravningsplatsen i Malax en av sol genomdränkt februarifredag.
Författaren Juha Ruusuvuori, som kom att bli hans sista samarbetspartner, var också där. Leif illustrerade två av Ruusuvuoris böcker, “Muukalainen. Muuminlaaaksossa” (2005) och “Muukalainen Rantaruotsissa” (2010), båda viktiga för den finska allmänhetens kännedom om Svenskfinland. Speciellt i den senare var Leif en integrerad del av skrivprocessen, i och och med att han var författarens guide och chaufför genom det österbottniska Terra incognita.
Hurrare, jo, men framför allt var Leif en stor humanist. Det främsta uttrycker för det var hans förmåga att i sina serier kombinera värme med kritisk udd utan att någon dissonans uppstod. Själv säger han i den intervju som avslutar “Från A till Ö” att “jag skrattar inte neråt. Jag tycker inte det är roligt att göra sig lustig på förlorarens bekostnad.”
Det bygger han under med en sentens han tillskriver den långvarige politiske påverkaren Jakob Söderman:
”Måttet på ett civiliserat samhälle är hur väl man tar hand om de svaga i samhället och inte hur väl man förvaltar de starkas framgångar och rikedomar.”
Sjöström var en mästare på att genomskåda fraser och fasader. En tid innan han blev tecknare på heltid var han reporter på en påkostad finlandssvensk PR-satsning på Skansen i Stockholm. Han konstaterade snabbt att hela tillställningen i stort sett var en flopp. Den lockade enbart de redan frälsta, det vill säga finlandssvenskar i Sverige, men lämnade den stora massan oberörd. Hans rapport satte det berömda finlandssvenska frisinnet på prov, skriver Birger Thölix i förordet till “Från A till Ö”. Arrangörerna vägrade gratissprida Vasabladet bland publiken i Stockholm. Cirka tio år senare medgavs det från arrangörshåll att reporter Sjöström haft rätt.
En bortgång som kommer oväntat drabbar alla som ingått i den människans krets på ett chockartat sätt men slår allra hårdast mot de allra närmaste. Kvar i Öjna, centrum i Leifs värld, där många av hans gubbar fått sina första pennstreck, finns hans fru Susann och sönerna Joel och Mattias. Till den innersta kretsen hör också hans föräldrar, en bror med familj i Malax och en syster med familj i Järna i Sverige.
Ett sista citat ur “Från A till Ö”:
“Rent allmänt tror jag att det finns en risk att tidningsfolk och media överskattar sina roller. Då man hela tiden är i offentlighetens ljus förleds man lätt att tro att man är mer betydelsefull och mer bestående än man egentligen är. Det finns ingen anledning att gripas av övermod utan det gäller att ha en ödmjuk inställning till uppdraget och en respektfylld inställning till uppdragsgivarna, alltså läsarna.”
”Jag vill att läsarna ska skratta och tänka själva”, säger han 2003. Han vill garanterat också att vi som är kvar ska fortsätta leva, i respekt för och omsorg om varandra.

Vasabladets redaktion genom
Viveca Dahl