Saarukka, Eva Christine

✻ 19.3.1948
† 30.4.2017

Christine föddes i efterkrigstidens Gamlakarleby, då präglat av en spirande optimism med hög nativitet, självhushållning och talkoanda. Savela barn­trädgård och Renlunds folkskola var fostrande etapper på vägen till Gamlakarleby Svenska Samskola, där hon tog studenten år 1967.
Hon tyckte om att gå i skola. Med sin gladlynthet bidrog hon på ett avgörande sätt till det goda kamratskap som rådde i vår klass. Modersmål och främmande språk var hennes favoritämnen. Gymnastik och sport tyckte hon var trist. Hon tog bland annat initiativ till en konventstidning, Nödropet, som såg dagens ljus på vardagsrumsgolvet hemma hos hennes föräldrar. Den blev kortlivad, innehållet föll inte rektor i smaken, hela upplagan konfiskerades. Räfst och rättarting! Men i bästa samizdat-anda spreds det oskyldiga bladet sedermera bland skolkamraterna.
Christines framtid var nu utstakad. Journalist ville hon bli och blev det. Utrustad med penna, block och kamera utsåg hon sina intervjuoffer för lokalavisan under sommarloven. Sedan följde studier i statskunskap vid Åbo Akademi, inhopp på Åbo Underrättelser, retur Gamlakarleby och anställning på Österbottningen. Men nyfikenhet och ambitioner drev henne söderut, till Helsingfors och Finlands svenska television, där hon var anställd som redaktör och programledare i flera decennier.
Hon älskade sitt jobb och tyckte hon var privilegierad. Hela Svenskfinland var hennes arbetsfält och hennes publik. Detta passade hennes lynne, den verbalt begåvade, energiska flickan från Kokkola. Kända för tv-tittarna blev program och reportage som Söndagsöppet, Med pennan i grytan, Villa Wasa, Leve trähusstaden och den digra FST-historiken från 2011. Och många andra.
Christine fann sig väl tillrätta i den nya omgivningen - och omgivningen med henne. Hon gifte sig med journalistkollegan Peter Turtschaninoff och de fick en dotter, Maria. Helsingfors blev hennes hemort, sommarvistet förlades till Malarby. Men Österbotten var och förblev henne kär och efter föräldrarnas bortgång byggde hon hus i Nedervetil, i sin skog på Saarukka, där hon hade sina släktrötter. Nu var hon både ordbrukare och skogsbrukare med tre hem: Helsingfors, Nedervetil och Malarby, i sanning allfinlandssvensk.
Jag kommer väl ihåg Christines första kamera, en Yashica spegelreflex, som hon fick under skoltiden. Den hängde alltid med. Sitt bildintresse vårdade hon hela livet. Hon blev en skicklig amatörfotograf och medlem i AFK, Helsingfors amatörfotografklubb, där hon en tid verkade som klubbens ordförande. Hon utsågs till hedersmedlem strax innan hon dog, en utmärkelse hon var speciellt stolt över.
Efter pensioneringen fortsatte hon att lägga sin penna i blöt. Hon bidrog med artiklar och personporträtt i ett flertal tidningar. Hon hörde också till aktivistema bakom lokaltidningen Nya ÖB. Under en längre tid roade hon Hufvudstadsbladets läsare med sina humoristiska, insiktsfulla kåserier.
Christine var en mångsidig person med konstnärlig slagsida, impulsiv, rättfram och envis, en lojal medmänniska och vän, en eminent kock, ”världens bästa mommo” och oumbärlig mamma. Hon levde enligt receptet En dag skall vi alla dö, men alla andra dagar skall vi leva.
Vi är många som minns Christine med stor saknad.

Ulla Sweins-Haustein
barndomsvän



Foto: Gunnar Lundqvist