Rönn, Lars

f. 31.1.1940
d. 8.6.2026

För mig var han Lasse, kusinen Lasse. Den 8 juni 2026 gick han hastigt bort, 86 år gammal. Närmast sörjs han av sin hustru Ull-Britt ”Ubi” Rönn.

Under de senaste åren ringde Lasse och jag varandra så gott som dagligen. Samtalen handlade ofta om världshändelser, aktiemarknaden och bostadspriser, eller vardagsutmaningar i en åldrande kropp. Ibland mindes vi människor från vår ungdom. Vi var båda engagerade i ungdomsrörelsen. Lasse var aktiv inom Svensk Ungdom och var även ordförande för Arbetets Vänner.

Vi ordnade evenemang med för den tiden stora artister, bland andra Laila Kinnunen. När semifinalerna i luffarschack arrangerades i Oravais 1964 var det Lasse Rönn som ledde tävlingarna. Vid sin sida hade han Lenita Airisto-Melin. Lasse var då 24 år.

Samma år hade han nyutexaminerats som politices magister och just inlett sin karriär på Sandögatan 6. Han hade fått jobb som redaktör och redaktionssekreterare vid Vasabladet.

Lasse kom från relativt anspråkslösa förhållanden i Petalax i Malax kommun i Österbotten. Hans mor, Helmi Aspholm, och hans far, Gustav Rönn, var småbrukare.

Petalax förblev en viktig plats för Lasse, även om han tidigt skakade småbrukarmyllan av sina skor. Efter grundskolan ville han ut i världen. Han var ambitiös och målmedveten. Det visade han också under beväringstjänsten. Han hemförlovades som fänrik. 

Efter studierna vid Vasa svenska lyceum ville han läsa samhällsvetenskap, statsvetenskap eller ekonomi – ämnen som han brann för.

Han var alltid påläst. Han hade en stark vilja att ta reda på fakta, reda ut sammanhang och söka sanningen. Han var en humanist, även om många kanske inte uppfattade honom som sådan. Men det var han, i ordets bästa bemärkelse.

Det var också därför han blev journalist – skicklig och högt respekterad.

Redan 1965 lämnade han sin fasta tjänst på Vasabladet. Under Svenska folkpartiets partidag satt han under en kaffepaus tillsammans med Hufvudstadsbladets legendariske politiske redaktör Harry Elg, som frågade om Lasse var intresserad av att komma till ”Husis”.

Att lämna Vasa för Helsingfors var inget stort steg för Lasse. Han hade ju studerat vid Helsingfors universitet, där Jan-Magnus Jansson hörde till hans lärare. Trots det tvekade han, eftersom han inte ville svika Vasabladet och Erik Sundqvist.

Beslutet att tacka ja till Hufvudstadsbladet blev början på en livslång karriär i tidningens tjänst. Han arbetade som arbetsmarknadsredaktör, ekonomiredaktör, redaktionschef och biträdande chefredaktör innan han 1982 utsågs till verkställande direktör för Hufvudstadsbladet. Den posten innehade han fram till pensioneringen år 2000.

Det var också samma år, 1982, som han och Ubi köpte strandtomten i Malmsby i Pernå, numera Lovisa. Lovisa blev en viktig plats i Lasses liv. Han hade träffat Lovisabon Ubi i december 1967, två år efter att han börjat arbeta på Husis. De möttes på en privat tillställning i Helsingfors och gifte sig ett år senare, i december 1968.

Ubi och Lasse – det var en livslång kärlekshistoria. Varje gång vi talades vid ville Lasse berätta vad han och Ubi hade haft för sig: att de klippt gräsmattan vid Rönnstrand, som sommarstugan de lät bygga hette, eller rensat ogräs. De gjorde alltid allt tillsammans, oavsett om de befann sig i Helsingfors eller i Lovisa.

Att han fick smeknamnet ”Mr Husis” var professor Birger Thölix förtjänst. Det var inte så Lasse själv såg på saken. När Lasse fyllde 50 år skrev Thölix en kåseriliknande text där han utnämnde honom till ”Mr Husis”. Och med all rätt – Lasse hade gjort en mycket stor insats för Hufvudstadsbladet.

Det finns mycket att berätta om Lasses aktiva år som vd för Husis, men faktum är att vi sällan talade om tidningen. Jag tror att han såg mig som sin livlina till Österbotten och hemtrakterna. Han ville alltid höra vad som var nytt i Österbotten och om jag hade hört något från våra släktingar. Även om han var världsvan och starkt förankrad i Helsingfors, var han också stolt över sina österbottniska rötter.

Jag är själv 88 år, två år äldre än Lasse. I den åldern finns det inte många nära släktingar eller vänner kvar att ringa – människor som minns hur det var när vi var unga och senare mitt uppe i våra yrkesliv. Att Lasses telefonnummer nu har tystnat är en stor förlust. Ändå bär jag inte på den sorg som Ubi gör – hon som var Lasses allt under nästan 60 år.

Allan Blom,
Lasses kusin