Kruskopf, Erik

f. 29.8.1930
d. 9.4.2026

Författaren och konstkritikern, filosofie doktor Erik Kruskopf, avled i Sjundeå den 9 april vid 95 års ålder. Han var född i Helsingfors den 29 augusti 1930. Med honom har en av det finländska kulturlivets mest mångsidiga och bildade gestalter gått ur tiden. Kruskopfs gärning spänner över ett brett fält inom konsthistorisk essäistik, forskning och kulturjournalistik.

Erik Kruskopf blev student vid Svenska Normallyceums klassiska linje 1948, till hans klasskamrater hörde bland andra Christer Kihlman och Carl Öhman.

Kruskopf kom redan i ett tidigt skede att intressera sig för teater och han var under femtiotalet en drivande och mångsidig kraft inom Studentteatern. Han kom även att fungera som regiassistent vid operan i Helsingfors. I samband med det kom han även i kontakt med Bertolt Brecht vid Berliner Ensemble, där han under en kort period fungerade som regiassistent för Brecht.

Kruskopf inledde studier vid Helsingfors universitet med tyngdpunkten lagd vid konsthistoria och estetik. Han blev filosofie kandidat 1954 och disputerade 1976 med en lovordad avhandling om Kandinskys nonfigurativa genombrott, Shaping the Invisible.

Han var samtidigt sedan 1956 anställd som journalist vid Hufvudstadsbladet, senare blev han kulturredaktör och även kulturchef. Från Kruskopfs tid vid HBL på femtiotalet har han själv berättat om en episod där chefredaktören Amos Anderson, som var en stor beundrare av Rom, ibland ville testa sina redaktörers kunskaper och bildning genom frågesport. Rätt svar skulle ge en resa till Rom. Frågorna kunde gälla Roms kullar, romarrikets kejsare eller Michelangelos  konst. För att inte nämna påvelängderna. På redaktionen var den unge Kruskopf den enda som kunde ge rätt svar och han tilldelades följaktligen en resa till den eviga staden.

Efter tre decenniers journalistisk befattning vid HBL ville Kruskopf söka nya utmaningar, och 1978 anställdes han som första chef för det nya Nordiska konstcentret på Sveaborg. Under Kruskopfs ledning utvecklades centret till en levande institution för gemenskap inom bildkonsten i Norden. Verksamheten var omfattande med vandringsutställningar, gästateljéer och seminarier. 1986 utsågs han till att starta det finländska kulturinstitutet i Paris, som han ledde under fyra år fram till 1990. Efter det kom han att fungera som projektchef för stiftelsen Pro Artibus och även som biträdande professor i konsthistoria vid universitetet i Tromsö.

Vid sidan av dessa tjänsteuppdrag bedrev Erik Kruskopf under hela sitt liv ett digert och ambitiöst författarskap, som framför allt gällde bildkonst och analyserande konstnärsporträtt. Från sin utsiktspost som bevakande konstkritiker hade Kruskopf ständig insyn i konstens nya och föränderliga skeenden.

Hans första vägande insats blev boken Informellt från 1965, i vilken han intervjuade sex finländska konstnärer som var med om att etablera den nya informella konsten i vårt land. Eftersom boken var banbrytande blev den också översatt till finska. Det medförde att författaren tilldelades Finska kulturfondens ansedda Vehmaspris. Kruskopf tilldelades senare även Finlands Vita Ros-orden för sina insatser för Nordiskt konstcentrum, statens kritikerpris, Tollanderska priset och SFV:s folkbildningspris.

Vid sidan av sitt dagliga värv var Erik Kruskopf utomordentligt produktiv som essäist och forskare i konsthistoriska ämnen. Bland hans många titlar märks litterära porträtt av Eila Hiltunen, Sam Vanni, Stig Fredrikson, Tove Jansson, Åke Hellman, Henrik Tikkanen, Göran Schildt och Bertel Hintze. Avsikten var att lyfta fram viktiga, speciellt finlandssvenska, kulturprofiler som annars inte fick den uppmärksamhet han ansåg de var värda. Finländsk konstindustri och offentlig konst hörde också till hans kunskapsområden. Hans bibliografi omfattar över tjugo titlar. Under alla senare år var han även verksam som flitig kolumnist och gästande skribent vid HBL.

Naturen var under hela livet en stark källa till inspiration för Kruskopf. På 1960-talet, i samband med en utflykt för att besöka konstnärer i Kajanaland, hittade han sin kära fristad Siikasalmi, tätt intill Siikavaara naturskyddsområde och dess djupa skogar och vildmarker. Här vistades han om våren och hösten och blev nära bekant med grannarna, vilkas förståelse och insikter i lokalhistoria, natur, jord- och skogsbruk han respekterade högt. I Kajalands storslagna natur fann han inspiration och andlig ro för sitt litterära arbete.

I början av 1970-talet lämnade han Helsingfors och blev Sjundeåbo, då han på auktion ropade in Barråsa, en gammal ståtlig folkskola omgiven av skog och nyländskt jordbrukslandskap. Under de 55 år som han levde och jobbade på Barråsa, förvandlades det till ett av hans livsverk. Här fick han utlopp för sin talang och sitt intresse även inom arkitekturen, som han ärvt efter sin far som var arkitekt.

Han byggde om huset i flera etapper för att motsvara familjens föränderliga behov, samtidigt som huset även skulle hysa hans konstsamling, bibliotek, verkstad och innehålla flexibla utrymmen för hans litterära forskarverksamhet. Husets trivsel utökades genom tillbyggnader såsom entréer, en glasveranda och balkong. Att återanvända och återbruka låg i Kruskopfs natur, vilket präglade resultatet av de olika byggnadsprojekten: unikt, funktionellt och estetiskt.

Erik Kruskopf var en diskret, lågmäld och varmhjärtad person som trivdes med att ha familjen omkring sig och vara i vänners lag, men som också gärna drog sig undan. Dörren till Barråsa var alltid öppen för hans närmaste. Han var journalist och forskare i själ och hjärta, en i ordets sanna innebörd vitter person. De dagliga tidningarna var speciellt viktiga för honom, och på morgonen var den korta promenaden till brevlådan vid landsvägen en återkommande kär ritual.

Kruskopf var närvarande och aktiv ända till sin sista dag. Trots sin höga ålder fortsatte han att besöka konstutställningar och teatrar under sina sista år, läste böcker och följde dagligen med i nyheter och tidskrifter. Ännu kvällen innan han gick bort bläddrade han igenom tidskrifter och valde ut samt dirigerade sin dotter i hur ett antal konstverk skulle hängas om så att han bättre kunde se dem från sin säng.

Kruskopf lämnar efter sig ett stort tomrum och är djupt saknad av barn, barnbarn och barnbarnsbarn, samt släkt och vänner.

Dan Sundell
kollega och vän

Mikaela Kruskopf
Dotter.