Mattsson, Solveig

f. 23.5.1951
d. 2.12.2025

Solveig Mattsson, av vänner, kolleger och skådespelare ihågkommen och älskad som Tatta, avled 74 år gammal i december 2025 efter en lång tids sjukdom. Hon var i mer än tjugofem år Radioteaterns fast anställda regissör som med sina nyskapande föreställningar lyckades göra den lilla finlands-svenska Radioteatern världskänd.

Solveig växte upp som ett av tre syskon i en familj där fadern var en karismatisk frikyrkopastor. Hon inledde journaliststudier i Helsingfors, men flyt-tade snart till Stockholm där hon studerade litteratur. År 1976 inträffade en avgörande händelse i hennes liv, då hon som genom ett underverk överlevde en svår motorcykelolycka i Österrike. Sviterna efter olyckan gjorde sig påminda resten av livet.

Till Radioteatern kom Solveig ursprungligen som sekreterare i början av 1980-talet, då Erik Ohls tillträtt som chef. Han upptäckte vilken tillgång Solveig var och lät henne efter en tid som regiassistent få egna regiuppdrag. Med sin alldeles speciella begåvning, sitt okonventionella sinne för humor och sin verbala förmåga var Solveig en klar medelpunkt på Radioteatern. Denna underbart coola och samtidigt varma, generösa och roliga, oändligt flitiga, kunniga och kreativa Tatta som lyste upp rundradiokorridorerna och lockade både dramatiker och skådespelare till Radioteatern.

Hon var också den som kom att förverkliga de nya visioner som Radioteatern hade de här åren: att komma bort från banden till scenteatern och utveckla hörspelet till en egen konstform. Och snart tog hennes regier hem pris efter pris på alla de internationella radioteaterfestivalerna. Prix Futura, Prix Nordica, Prix Europa, Prix Italia, Nordiska hörspelspriset.

Konsten att berätta en historia var alltid det centrala för Solveig och hon utvecklade ett helt eget filmatiskt sätt att berätta i ljud. Det kombinerades med en sällsynt lyhördhet när det gällde personregi, rytm, tajmning och musikanvändning och resulterade i föreställningar som fortfarande är oöverträffade klassiker. Föreställningar som pulserar av något intimt och känsligt och som kan ge den där svårdefinierbara men alldeles påtagliga gåshudseffekten. Det yttersta beviset på att någonting är bra.

Solveig var hängiven sitt arbete och sparade aldrig på sig själv. Det ledde till slut till utbrändhet och att hon lämnade Radioteatern redan några år före pensionsåldern. Också sorgen efter makens, Veijo Arponens, plötsliga död medverkade till beslutet.

De här tunga tiderna fick Solveig stor hjälp av den vänkrets som hon hade haft ända sedan ungdomen och småningom kom att inkludera också vännernas barn. Det var en tät och sammanhållen gemenskap som Solveig alltid talade om med värme.

Redan då Solveig lämnade Radioteatern blev det ett stort tomrum efter henne. Och nu när hon har lämnat jordelivet har världen definitivt blivit en fattigare plats, för syskonen Björn och Ann-Christine och den närmaste kretsen och för alla oss som under åren haft privilegiet att känna Tatta, arbeta med henne och vara hennes vän.

Janina Jansson,
kollega och vän