Salo, Elina

f. 9.3.1936
d. 4.11.2025

I 1950-talets Finland var det få pojkar som kunde undgå att förälska sig i Elina Salo. Hon var så himla söt. Men hon var också en ouppnåelig filmstjärna, flera gånger framröstad till Elokuva-Aittas pärm som årets populäraste. Det här drog branschen nytta av, det blev sammanlagt 70 filmer och fem Jussi-statyetter under hennes långa karriär.  

Snart stod det också klart att hon ägde andra kvaliteter än sötman; hon var en stark och egenartad karaktärsskådespelare; det lät regissörer som Risto Jarva och Aki Kaurismäki henne visa. Hon lockades aldrig av glamour, sålde aldrig sitt privatliv, klädde sig lite slarvigt, ville gärna framstå som intellektuell, gärna av franskt snitt. Och det fanns det täckning för, men då gällde inte formella meriter. Hon blev student från Suomalainen yheiskoulu och skröt gärna med att hon hade det sämsta medelvitsordet i skolans historia, nätt och jämnt 5, om jag minns rätt. Men dum var hon sannerligen inte. Hon hade en intuitiv intelligens och lyckades i sitt arbete bevara det nyfikna, anarkistiska barnet inom sig. I likhet med till exempel Chaplin eller Picasso. 

Jag regisserade henne första gången 1965 i Bengt Bratts pjäs Sorgen och ingenting och i kollaget Brecht om Brecht. Det var på Lilla Teatern, dit Vivica Bandler hade lockat henne. När Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson några år senare övertog Lillan och anställde mig som regissör, då ingick Elina i den fasta personalen, en drömensemble som jag fortfarande minns med värme.

Vi gjorde kabaréer, komedier, klassiker och bearbetade klassiker. I Jorden runt på 80 dagar lyste Elina som den indiska änkan Aouda, enda kvinna bland ett tjugotal mansroller. I Shakespeares Trettondagsafton spelade hon dubbelrollen Viola/Sebastian med komisk briljans, men utan att dölja den sorg som skymtar i varje god komedi. Och alldeles särskilt minns jag henne i revyn Planket, där hon känsligt och osentimentalt sjöng Har du visor min vän, som jag hade skrivit för henne.

Efter de gemensamma åren på Lilla Teatern träffades vi bara sporadiskt, men vi mejlades ibland och möttes i långa telefonsamtal. Elina bevarade sin integritet, ville aldrig prata om sina egna krämpor, men vid vårt sista samtal, någon månad innan hon dog, talade vi länge om den onda tid vi hade hamnat i. En tid ledd och vilseledd av Trump och Putin. Nu skulle våra kabaréer verkligen behövas igen, sa hon. Det var ingen nostalgi, bara en innerlig oro över världens gång och en tro på att konst och teater trots allt kan ha en betydelse. 

Bengt Ahlfors