Zilliacus, Clas

f. 26.5.1943
d. 2.5.2026

Clas Robert Zilliacus föddes i Mariehamn 1943 och avled i början av maj 2026 i Helsingfors. Han växte upp i Åbo och blev student från Svenska klassiska lyceum 1961. Filosofie kandidatexamen avlade han vid Åbo Akademi 1967. Efter flera studieuppehåll utomlands disputerade han för doktorsgraden 1976. År 1987 utnämndes han till professor i allmän litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, en tjänst som han behöll till pensioneringen 2008.

Zilliacus innehade ett stort antal förtroende- och sakkunniguppdrag inom det vetenskapliga respektive konstnärliga fältet och tog emot många utmärkelser, bland annat Finlands Vita Ros 2007.

Tyngdpunkterna i Zilliacus forskning låg på Samuel Beckett, presshistoria och finlandssvensk litteratur. Hans doktorsavhandling Beckett and Broadcasting (1976) om Becketts radiodramatik var ett pionjärarbete som fick starkt genomslag och vederfors den sällsynta äran att i år återutges med en ny, omfattande inledning. Teater låg honom också annars varmt om hjärtat.

Zilliacus nordiska och internationella kontaktnät var vidsträckt. Inom Svenska litteratursällskapet, i vars styrelse han satt 2003–2014, hade han många roller. Han hörde till redaktionen för den textkritiska webbutgåvan Zacharias Topelius skrifter och till ledningsgruppen för projektet Finlands svenska litteratur. För andra delen av den litteraturhistoria det utmynnade i (2000) var han utgivare.

När Zilliacus närmade sig den finlandssvenska litteraturen var referensramarna alltid internationella. Den placerades in i större sammanhang, fick luft omkring sig och blev något mer än bara en lokal, minoritetslitterär angelägenhet.

Oskiljbara från forskarens var Zilliacus roller som översättare, utgivare, kritiker och kulturskribent. Han hyste sympati för små kulturtidskrifter och medverkade gärna i dem. Det han skrev utmärktes av en osedvanlig stilkänsla och språklig finess. Språkglädjen syntes i allt han gjorde, också verbalt var han en virtuos.

Som pedagog var Zilliacus genuint intresserad också av sådant som låg utanför hans egna forskningsinriktningar. Nyfiket närmade han sig de ämnen och idéer hans unga studenter och forskare kom med. På sin institution skapade han en förtroendefull stämning som gynnade arbetet. Zilliacus ville inte främst styra utan diskret hjälpa sina adepter att växa och utvecklas.

Strategin var framgångsrik: inte varje professor ser tre av sina elever bli professorer. På många håll i kulturen och det akademiska livet är Zilliacus alltfort en verkande kraft genom dem han fostrade.

Som människa och vän var Clas varm, uppmärksam och hänsynsfull. Trots att han visste så mycket var han en god lyssnare. Han var högst medveten om skillnaden mellan idealens värld och realiteternas villkor. Ur detta spirade den humor som var ett av hans mest karaktäristiska drag. Han förstod att det enda vi kan göra är att misslyckas bättre för var gång vi försöker.

På fritiden uppskattade han mycket att resa och var en minutiös planerare av färder till okända orter. Viktig var också sommarstugan Quellsquisten på Kustö utanför Åbo.

Clas Zilliacus sörjs närmast av sin hustru, sina barn och barnbarn och en stor skara vänner och kolleger.

Kristina Malmio och Michel Ekman
Clas Zilliacus elever och kolleger