Appelberg, Eilif

f. 19.2.1897
d. 5.5.1956

Den 5 maj 1956 avled av hjärtslag i sitt hem i Helsingfors filosofiemagister Eilif Appelberg. Med honom gick en mångsidigt intresserad och begåvad man ur tiden. De yttre konturerna av Eilif Appelbergs liv är lätt tecknade, men det som rymdes inom deras ram - hans intensiva och livsbejakande personlighet - är så rikt och mångskiftande att det är svårt att fånga. 

Han föddes i Kymmene socken den 19 februari 1897 såsom yngste son till flottningschefen, sedermera intendenten vid Industristyrelsen ingenjör Karl Appelberg och Olga Saxen. Student från Svenska Normallyceum år 1915 avlade han filosofie kandidatexamen 1924 och promoverades 1927 till magister. Hans huvudämne i kandidatexamen var nationalekonomi, men hans specialintressen var och förblev hela livet igenom släktforskning, skönlitteratur och modern målarkonst. 

Redan då han avlade sin examen var det avgjort att han skulle inträda i tjänst hos förlagsfirman Söderström & Co, och han praktiserade därför någon tid på ett tryckeri för att personligen lära känna också denna sida av böckernas tillblivelseprocess. År 1926 övertog han sin andel av förlagets verksamhet. Han blev också sedermera medlem av dess direktion och fungerade dessutom flera år såsom verkställande direktör för förlagsfirman Schildt & Söderström, ett dotterbolag till våra båda stora svenska· bokförlag. Bland de förtroendeuppdrag, som handhafts av honom, kan nämnas medlemskap i styrelserna för Finlands Förlagsförening, Ab Lovisa nya bokhandel och Helsingfors-Samfundet. 

Som redan antytts var de kulturella intressena starkt dominerande i Eilif Appelbergs liv. Främst bland dem ställde han själv släktforskningen. Hans stora bibliotek omfattade ett betydande antal värdefulla arbeten på detta område och han var en aktiv medlem av Genealogiska Samfundet i Finland, i vars styrelse han för några år sedan invaldes. Han fungerade också såsom sekreterare i Svenska Litteratursällskapets personhistoriska kommission och var medlem av redaktionen för sällskapets Släktbok, i vilken flera släktutredningar av hans hand ingått. Tillsammans med sin maka Hanna Appelberg, född Schjerfbeck, utgav han år 1949 »Helene Schjerfbeck, en biografisk konturteckning», ett intressant och välgjort porträtt i närbild av den stora konstnärinnan, främst byggt på hennes egna brev till släktingar och vänner. I detta arbete dokumenterar sig Appelberg både som kunnig släkt- och personhistoriker och som expert på modern konst. 

För skönlitteraturen ägde han ett alldeles särskilt sinne, skarp blick för såväl helhet som detaljer och säker smak. Det var ett nöje att med honom diskutera författare och deras alster och att ta del av hans roligt och träffande formulerade synpunkter och omdömen. Samtal med honom var förresten alltid givande, oberoende av inom vilka områden de rörde sig. Hans kvickhet var ofta blixtrande, hans humor oemotståndlig och hans temperament så sprakande, att man sällan får skåda något liknande på våra breddgrader. Konflikter skydde han inte, han höll styvt på sina åsikter och han sparade inte på orden då det gällde att försvara dem. Men om också diskussionens vågor gick höga, tog dock humorn alltid slutligen överhand - åtminstone om motparten var hans vän - och det hela slutade med ett förlösande skratt och hjärtlig försoning. 

Som sällskapsmänniska hade han i vida kretsar förvärvat sig en välförtjänt popularitet, och hans vänfasthet, hans hjälpsamhet, hans redlighet och hans varma hjärta skattades högt av alla som stod honom nära. Under sin studenttid spelade han en framskjuten roll inom Nylands nation och han förblev innerst inne alltid en glad student, tills en tilltagande ohälsa begynte kasta sin skugga över hans väg. Tanken på ålderdomen och dess krämpor var honom förhatlig, ett ständigt pysslande med hälsan; förbud, försiktighetsmått och restriktioner var en olidlig börda för hans temperament. Ser du, jag kan inte vara sjuk, sade han en gång några månader före sin bortgång till den som skriver detta. Han hade rätt och det är med vemodsfull tacksamhet man konstaterar, att han inte behövde vara det länge. Må det tillåtas mig att som avslutning på denna anspråkslösa minnesruna i lätt förändrad form citera några ord av Helene Schjerfbeck om en bortgången vän, som ingår i Appelbergs biografi över henne: Han gav så mycket, att han är liksom alltid kvar.

Harald Hornborg