Biskop, Anders Leander

Den 10 maj avled i Ekenäs f.d. folkskolinspektören, fil.mag. Anders Leander Biskop. Med honom bortgick en person, som kvarlämnat ett mycket aktat namn i vår folkskolas hävder.

A.L. Biskop var född i ett lantbrukarhem i Kronoby den 11 september 1864. Honom förunnades sålunda den långa livstiden av närmare 82 år. Mycket tidigt yppade sig hos honom en stark läslust och studiehåg, som blott ökades under folkskolgången i hemsocknen. Boken lockade betydligt mer än spaden och plogen, men fadern ville se sonen som odalbonde och alla vädjanden om fortsatt skola i staden avvisades. Först då skriftskolan redan var avverkad, lät fadern äntligen tala med sig, och unge Leander fick inträda som elev i Gamlakarleby elementarskola, varefter han fortsatte i Svenska lyceet i Vasa, där han som klasskamrater hade bl.a. Hjalmar Procopé, Gustaf Tegengren och Victor Groop. Han blev student år 1889 och hade då redan nått 24 års ålder. Sin värnplikt fullgjorde han samma och följande år som skrivare vid Uleåborgs finska skarpskyttebataljon.

Vid universitetet studerade Biskop huvudsakligen språk och historia, blev fil.kand. 1893 för att följande år promoveras till magister. 1894–1895 fungerade han som t.f. kollega i ryska vid klassiska lyceet i Vasa, och följande läsår avlade han praktiska lärarprov i sistnämnda språk samt i tyska och historia vid Svenska normallyceum i Helsingfors. Han innehade således kompetens för lektorstjänster i den lärda skolan, men hans håg och intresse synes i grunden ha varit inriktat på folkskolan, och så kom det sig, att han under en följd av år kom att verka som folkskollärare både i finska och svenska skolor i huvudstaden och även ett år som vikarierande fornståndare för normallskolan i Nykarleby. Officiell folkskollärarkompetens skaffade han sig år 896 vid Nykarleby seminarium och 1897 avlade han pedagogieexamen. Detta ävensom hans deltagande i en lekkurs i Nääs och en studieresa till Sverige, Danmark, Tyskland och Schweiz för vinnandet av kunskaper om folkskolförhållanden i dessa länder vittnar om allvaret i hans intresse. Och att detta intresse var· uppmärksammat och aktat även på ledande skolhåll, bevisas av att Nääs-vistelsen stöddes med stipendium av Helsingfors stad och utrikesresan med statsstipendium.

Ar 1902 blev Biskop förordnad till folkskolinspektör i Villmanstrands distrikt, år 1906 till samma befattning i Kotka distrikt och år 1908 till Borgå distrikt, i vilken tjänst han kvarstod ända till år 1932, då han på .grund av uppnådd åldersgräns avgick med pension och valde Ekenäs som boplats. På hans meritlista bör dock ännu antecknas, att han var medlem av statskommittén för granskning och kodifiering av folkskolförordningarna år 1919 och av kommittén för nyreglering av lärarnas löner 1924. I Kotka var hart en tid ordförande i folkskoldirektionen och i Borgå. var han under en följd av år medlem av samma nämnd och jämväl stadens folkskolinspektör. I Borgå var han även medlem av kyrkorådet och fungerade som lekmannaombud i kyrkomötena 1918 och 1923. Efter överflyttningen till Ekenäs verkade han ännu där som en aktiv och intresserad medlem av kyrkofullmäktige.

Det var från inspektör Biskops verksamhetstid i Borgå distrikt min mångåriga bekantskap med honom härledde sig, och även om jag icke stod i någon direkt tjänsteställning till honom, så förde dock både skolfrågor och personlig vänskap oss ofta tillsammans. Jag har otaliga varma och goda minnen av honom både som tjänsteman och människa. Han var först och främst en utomordentligt human, välvillig och kamratlig skolinspektör; det var någonting av faderligt förtroende och hjärtegott rådgivarskap i hans förhållande till lärarkåren; hans besök torde ingen ha behövt mottaga med räddhåga. Han var den förstående vännen, som kände yrket och dess svårigheter, och han intresserade sig varmt och deltagande för envars personliga förhållanden också. Där en lärare möttes av någon påtaglig orättvisa, exempelvis ifråga om några med tjänsten förenade förmåner, så kunde han eller hon vara övertygad om att inspektören tog i saken och kom rättelse åstad. Skriftväxlingen med skolorna skedde punktligt och utan dröjsmål, förfrågningar besvarades omgånde. Skolornas framgång och utveckling – både andligt och materiellt – låg inspektör Biskop varmt om hjärtat. Stillestånd och slentrian ville han icke, och han var i många avseenden en ovanligt framsynt folkskolpedagog. I Borgå var det till stor del hans förtjänst, att förtsättningsundervisning infördes redan långt förrän denna var officiellt påbjuden; han hade också stor del i tillkomsten av kamratförbundet Mimer i samma stad, och han ägnade mycken tid och möda åt denna sammanslutning. Han verkade också ihärdi.g.t för bespisningen av medellösa skolelever.

Då ålderslagen lade sin gräms för inspektör Biskops tjänstemannabana, var han ingalunda ännu någon trött och utnött skolinspektör. Med levande vaket intresse upprätthöll han kontakten med sitt förra arbetsfält, och ingenting gladde honom mera än de talrika hälsningar och vördnadsbetygelser han fick från den lärarkår, om vilken han med själ och hjärta kunde vittna, att han var med den och den med hon »väl tillfreds». Med sin ideella, varmt religiösa läggning formade Biskop också praktiska intressen och praktiskt handlag. Under sitt otium utbildade han sig på kort tid till en skicklig bokbindare och förvandlade snart sitt eget och anförvanternas bibliotek till elegant oigenkännlighet.

Sist citerar jag gärna några rader ur ett brev, som jag mottagit av en aktad Borgåbo. Han skriver om insp. Biskop bl.a. »I minnenas vrå bevarar jag bilden av en harmonisk, nobel och flärdlös personlighet, av en människa, vars jordevandring gick längs sanningens, rättens och humanitetens stigar och vars håg var inriktad på osjälviskt tjänande av nästan.» En annan person, som stått den bortgångne nära, skriver bl.a. »Biskop föreföll mig vara en särskilt helgjuten personlighet, där handlingskraft och intelligens parats med en ljus livssyn och en osviklig tro på det rättas seger. Hans anspråkslöshet och vänlighet gjorde det lätt att samarbeta med honom.»

Jag instämmer med varmt och tacksamt hjärta i dessa goda, uppriktiga eftermälen. Den som förmått kvarlämna ett dylikt minne, har sannerligen icke levat förgäves.

Gigge Strandvik