d. 10.7.1952
Då Topeliusskolans i Tölö förutvarande mångåriga och uppskattade föreståndarinna Signe Björkell avled i sitt hem i Helsingfors den 10 juli 1952 avslutades en ovanligt helgjuten levnads bana.
Signe Björkells många talanger gjorde sig redan tidigt gällande i fyrväpplingen mycket begåvade syskon i en helsingforsisk 1880-talsfamilj. Signe kunde spela och sjunga och ägde en djup musikalitet. Signe hade lätt för att skriva vers och prosa och hade fått talets gåva. Hon delade med sina syskon deras hängivna intresse för scenens konstart och hade ytterligare benådats med humorns gudagåva sig själv och andra till ständig fröjd och uppfriskelse. Då de unga vitterlekarna samlades kring familjens runda bord vid aftonlampan och intellektet prövades med slagfärdighetens mått hände det inte sällan att Signe med en blixtrande kvickhet hemförde segern. Då det gällde fysisk fostran var Signe Björkell syskonflockens etta. Hon var en aktiv gymnast och blev en skicklig lärarinna även i gymnastik för gossar och flickor. Signe var därtill framstående i husliga idrotter och förde med glans då så fordrades värdinnespiran i det tidigt moderlösa föräldrahemmet.
Signe Björkells rika personlighetsutrustning hade kunnat leda fram till en stjärnroll på en mera uppmärksammad livsscen än de undanskymda tiljor som folkskolan i Finland kunde bjuda. Till lycka för Finlands unga släkte valde emellertid den öppna, glada och vakna helsingforsflickan seminarieutbildningen för lärarkallet. Med klarsynt självkritik sovrade hon sina många möjligheter till det pedagogiska koncentrat, som blev hennes lysande lärargärning för vårt lands framtid - en insats som erhöll offentligt erkännande i många former, bl.a. med utmärkelsen Finlands vita ros.
Sällan har finlandssvensk ungdom fått samlas om en ledare av föredömligare personlighetshalt. Signe Björkells omutliga rättskänsla, hennes karaktärsstyrka, omdömesförmåga och förmåga av självuppoffran, hennes personliga tillbakadragenhet och anspråkslöshet samt varma förståelsefyllda mänsklighet förmedlade till generationer unga i den växande Topeliusskolan ett tillvarons fäste i en ädel livsnorm, på vilken de kunde bygga vidare ute i livet. Med sin psykologiska skarpblick upptäckte Signe Björkell den verkliga studiebegåvningen. Otaliga elever har genom hennes andliga stöd och ekonomiska hjälp fått sin första medvetna studieinriktning. Ibland kunde hennes hjälp utsträckas länge – men Signe Björkell svek aldrig den, som hon trodde att kunde föra vetandets fackla vidare». En inom vetenskaplig forskning redan långt hunnen elev har skriftligt bevittnat, att Signe Björkell som lärare stod i en särklass. »Man kände inom sig att det var hon, som sådde vetandets frö och vårdade det så det slog rot.»
Signe Björkell hade tillfredsställelsen att i över fyra decennier (1907–1950) få verka vid sin födelse- och hemstads folkskolor, därav i ett kvartsekel i Topeliusskolan. Hon var bl.a. den första som kallades till lärarinna för den då nyssgrundade första samklassen i högre folkskolan i Helsingfors och fick därigenom bryta han för samundervisningen på detta område. Under den tid av Topeliusskolans utvecklingsskede, då Signe Björkell var dess huvud, gav hon sig helt åt uppgiften att framskapa en verkligt föredömlig och förtroendeingivande släktets plantskola. I detta syfte utvecklade hon oavlåtligt sina pedagogiska och psykologiska insikter genom studier i hemlandet och utomlands, där hon även representerade vårt land på olika kongresser.
Som föreståndarinna för en svenskspråkig folkskola i Finland beflitade sig Signe Björkell om modersmålets synnerliga ans och vård och gjorde det svenska språket till ett känsligt instrument i sin hand. Hon blev en skicklig stilist och verkade i två decennier som redaktör för Hemmets avdelning i den mycket spridda kooperativa tidskriften Samarbete. Hennes betydande testamentariska donationer är ett ytterligare uttryck för hennes alltid vakna omsorg och starka intresse för finlandssvenska bildningssträvanden och Finlands svenska folkskola. Inom henne närstående intressekretsar, föreningar och skolor var hon en gärna anlitad framgångsrik författarkraft, då det gällde att med tillfällighetsdikter, teaterpjäser, kupletter och revyer föröka glansen av en fest.
Det är naturligt att även det allmänna skulle utnyttja Signe Björkells stora duglighet och arbetsförmåga. Sålunda satt hon under en följd av år i Helsingfors stads folkskoldirektion som folkskollärarkårens representant. Den som skriver dessa rader hade därunder förmånen att få personligen samarbeta med henne och följa hennes utmärkta insats. Signe Björkell var också en intresserad medlem av de många olika kommitteer, som förberedde läroplans- och studiekursförslag för Helsingfors folkskolor. Intill sin oväntade bortgång deltog hon i redigerandet av läseböcker för folkskolorna. På Signe Björkells initiativ bildades Finlands svenska lärarinneförbund, vars ordförande hon förblev till sin död. Hon var även medstiftare till Nordens lärarinneförbund. Också kvinnosaksförbundet Unionen sökte hennes medverkan som sekreterare under Lucina Hagmans eminenta ordförandeskap. När hon efter ett decennium avgick 1926 yttrade professor Lucina Hagman, att hon varit »en genialisk sekreterare och en härlig människa. En kvick och humoristisk kamrat, som vände allt till det bästa. En sekreterare som aldrig arbetade mekaniskt, utan alltid framstod som den initiativrika och impulsiva reformatorn, som var outtröttlig i att genomföra de fattade besluten.» Professor Hagman framhöll vidare, att den som kommit i förbindelse med Signe Björkell »funnit sig stå inför en människa av det rätta, det stora slaget. Inte i betydelsen att vinna makt och härskarvärdighet eller samla kapital och leva kräsliga och ta emot knäfall och smicker. Men stor i betydelsen av karaktärens fasthet och sinnets ädelhet, som på en inte alltför märkbar plats ger sin förmåga och tid för en stor ide och som tjänar mänskligheten genom ett förnyelsearbete av varaktig art.»
Med denna vackra och träffande karaktäristik av Signe Björkell, oumbärlig som arbetskamrat, vän och medmänniska må denna anspråkslösa minnesruna avslutas. Då Signe Björkell 1951 fyllde sjuttio år, oförändrat ung till kropp och själ och fylld av glättighet, idealitet och klarsyn, erhöll hon meddelandet att Topeliusskolans förra och nuvarande lärare och elever bildat en fond med hennes namn. Hon gladde sig förvisso även över, att Helsingfors Sparbank uppvaktade med »ett tack för banbrytande gärning och mångårigt gott samarbete till förmån för skolsparrörelsen». En sjukdom avklippte mänskligt sett för tidigt hennes för oss kvarstående alltjämt gyllenskimrande livstråd.
Märta von Alfthan