Boman, Sven Hilding

f. 21.1.1921
d. 5.9.2009

För två veckor sedan nåddes vi av sorgebudet att Sven Boman hade avlidit, i en ålder av 88 år. Han föddes den 21.1.1921 och avled den 5.9.2009.

Sven bodde nästan hela sitt liv i Kabböle i Pernå. En by som var honom kär, och som han gjort känd för en stor allmänhet genom boken ”Kabböle-ester, en minoritet i minoriteten” (1991). En bok som vunnit stor uppskattning, också bland fackfolk.

Speciellt för Kabböle är ju fr.a. den stora grupp ester som invandrade i början av 1900-talet, och som i flera decennier upprätthöll en levande kultur på en blandning av estniska och finlandssvenska. Sven var med rätta stolt och glad över att ha dokumenterat deras fascinerande historia. Hans relation till dem var präglad av både kärlek och sorg; här hittade han sin första fru Ida, som tyvärr avled mycket tidigt, liksom också deras ende son. Sven gifte senare om sig, också denna gång med en Kabböleestniska, Eine. Också henne förlorade Sven emellertid alldeles för tidigt, år 1992, och efter det levde han ensam.

Till utbildningen var Sven Boman agrolog, och arbetade bl.a. som inspektor. Men hemlängtan blev snart för stark, och merparten av sitt liv ägnade han åt hembyn och hemgården Björkkulla. Otaliga är de förtroendeuppdrag han innehaft och de föreningar han verkat i. För Sven var en händig mångsysslare, och hade alltid tid att ställa upp för andra.
Jag lärde känna Sven för några år sedan, då jag hjälpte honom att ge ut hans andra bok, en samling hågkomster från hans tid vid Svirfronten under fortsättningskriget 1941-44. Den utgavs med titeln ”Kriget i konfektasken” (2006), vilket kom sig av att merparten av anteckningarna hade förvarats i en gammal konfektask.

Kriget var för Sven, liksom för många andra, en traumatisk upplevelse och han ville ogärna tala om det, än mindre se på krigsfilmer o.likn. Men det säger mycket om hans karaktär att han ändå ville teckna ner sina minnesbilder, och då uttryckligen ur den enskilde ”löpgravsgrodans” perspektiv. För sina insatser under våra krig dekorerades han med fyra olika medaljer.

Det blev ännu en bok till, den lilla memoarboken ”Men minnena finns kvar. Ett människoliv i en skärgårdsby” (2008). Hälsan var inte längre den bästa, men Sven var fast föresatt att få den färdig. En bok där Kabböle igen står i centrum, liksom byn alltid gjort. Skriven av en gladlynt pojkvasker med spjuver i blicken. Nu är han död, men hans minne lever.

Thomas Rosenberg