Brotherus, Greta

F. 27.3.1915

D. 11.12.1999

 

Greta Brotherus, Hufvudstadsbladets färgstarka teater- och filmkritiker i många år, avled lördagen den 11 december 1999 på Kasbergets sjukhus. Greta var född 27.3.1915 i Helsingfors. 

Få kritiker i det här landet har väl älskat teatern så häftigt som Greta. Teatern var hennes yrke, hennes hobby, hennes stora kärlek. 

Hon började som filmkritiker vid Nya Pressen i mitten av 40-talet. Allra först började hon som vissångerska och recitatris redan 1938 och var med och sjöng för soldaterna vid fronten. Efter kriget ägnade hon sig sedan åt det yrke hon kom att inneha ända fram till pensioneringen år 1980, journalistens. 

Greta har i en intervju sagt att på 40- talet var filmbranschen ytterst stingslig: "den reagerade med hot om att dra in annonserna när jag skrev helt normaltkritiskt". Då hon började som redaktör vid Hbl 1968 och skrev om både film, teater och också om bl.a. film i TV upplevdeshon ofta som en kritiker som "älskade och slog ihjäl med samma glada själ".

Hon blev snart en legendarisk kritiker, både för sitt färgstarka eruptiva temperaments skull och för sin ofta emotionellt laddade, men alltid ändå kunniga, kunskapsrika kritik. 

Mot slutet av sin bana tyckte Greta att hennes förmåga att uppleva film hade nötts. Men för teatern kände hon lika varmt som förr. Teater är levande människor, repliker som pånyttföds varje kväll. Hon menade att teaterskrivande i en dagstidning först och främst skall vara konsumentupplysande, leda och locka folk till teatern. "De djupa analyserande essäerna hör Nya Argus till".

Gretas odelade entusiasm, hennes fascination inför teatern smittade av sig på läsarna, hennes skriverier väckte inte sällan debatt. Naturligtvis gjorde hon felbedömningar någon gång som alla andra kritiker. Också kritikerna är bara människor och Greta var en ovanligt levande och känslostark människa. Hon kunde vara mycket nedgörande då hon ansåg att något var uselt och mycket berömmande då hon imponerades av något. Tråkig var hon aldrig. Hennes lakoniska recension om en film hon avskydde var helt enkelt: "Herr X har igen gjort en film. Kan ingen stoppa honom?" 

Greta var ibland häftig och snabb i repliken och kunde kanske mot sin vilja ibland såra sina medmänniskor och "offer". De som kände henne bättre visste att hon var en i grunden hjärtegod och mycket generös människa, omtänksam mot sina vänner. Inte minst oroade hon sig för barnens framtid i en allt hårdare och mera våldsinfluerad värld. 

Hon var också i flere år sekreterare I svenska barnfilmjuryn, medlem i nordiska barnfilmsnärnnden och i filmcensurkommitten. Hennes oro för det avtrubbande våldet kulminerade i boken "Våldet I rutan" - och den som läser den i dag ser att många av hennes varningar var befogade. 

Gretas sista år blev tragiska. Det var en plåga att se hur denna livsbejakande, av kultur beroende och aktiva människa på några år blev totalt förlamad och sängbunden. Greta som så länge som möjligt envist försökte ta sig med invataxi och rullstol på teater och bio fick till slut ge upp. Hennes vänner och arbetskamrater minns henne som hon var i sin krafts dagar, varm, glad och rapp i repliken – och en god värdinna.

Det talas t.ex. ofta om en av hennes sista fester då hon uppsluppet sjungande hälsade gästerna i trappuppgången med håret i flätor och drycken "Svarta döden" välkomnande i ena handen.

 

MARGITA ANDERGÅRD