Carlson, Bengt
f. 26.4.1890
d. 21.9.1953
Fast och förtröstansfullt vandrade Bengt Carlson sin livsväg som tonkonstnär och som människa. Redan i födelsestaden Ekenäs föresvävade tonsättarens kall den unge Bengt, som gjorde sina första kompositionsförsök vid sju års ålder. Från Ekenästiden härleder sig också hans kärlek till violinen. Denna kärlek odlade han något år senare i Helsingfors bl.a. hos den ansedda violinpedagogen Victor Novack. Senare ägnade han sig åt altviolinen, inte minst under åren 1914-23, då han satt som altviolinist i Helsingfors Stadsorkester.
Men i början av tjugotalet inträder en avgörande vändpunkt i Bengt Carlsons liv. Den dittills utpräglat instrumentalt inriktade musikern inslår på ett för honom nytt område: vokalmusikens, enkannerligen körsångens. Han kallas till dirigent för Akademiska Sångföreningen, Svenska Oratorieföreningen och Sällskapet MM och några år senare för Helsingfors svenska sångarförbund. Därmed intar han en central plats i vårt musikliv.
Som en pietetsfull vårdare av traditionen och samtidigt som en framåtskridandets kraft verkar han inom den finlandssvenska sång- och musikodlingen. I sin egenskap av dirigent och lärare i teoretiska ämnen och musikhistoria vid Helsingfors Musikinstitut, nuvarande Sibelius-Akademin (allt sedan 1916), är han i sanning en uppfostrare och ledargestalt, kring vilken gammal och ung fylkar sig. Decennium efter decennium.
Hans sakkunskap tas också i anspråk på andra håll. En tid skriver han musikrecensioner i Dagens Press och Svenska Tidningen och småningom sitter han bl.a. i direktionen för Teosto och R. E. Westerlunds musikhandel och som medlem i ett antal fonder och nämnder, såsom Statens expertnämnd för tonkonst och Helsingfors stads musiknämnd.
Den som haft förmånen att sjunga under Bengt Carlsons ledning vet vilken trygghetsklippa han var, både musikaliskt och mänskligt. Under repetitionerna instruerade han med ett oändligt tålamod sina sångare, sakligt och försynt. Sällan blev han irriterad. Hans känsliga gehör inregistrerade de minsta försyndelser mot renheten; han var noggrann med sådana musikens element som notvärden och rytm, och hans ande svävade över konstverket, som skulle framkallas. Hans smak och stilkänsla, för att inte tala om hans förfinade väsensart förnams av varje sångare. Och slutresultatet bar det gedigna musikerskapets och den kultiverade personlighetens kännetecken. Bengt Carlsons framträdande på den finlandssvenska körsångens arena betydde i verkligheten ett stort steg framåt i utvecklingen. De fackliga synpunkterna griper in på ett avgörande och fruktbringande sätt i utövandet av körmusik. Därvidlag gagnade även hans sansade och auktoritativa råd och dåd det rent tekniska framåtskridandet och smakens förädling, också vid ett flertal dirigentkurser, som Finlands svenska sång- och musikförbund anordnade med honom som kursledare.
I förbundets centralstyrelse och i juryn för kompositionstävlingar var hans ord tungt vägande. Som huvuddirigent vid de allmänna finlandssvenska musikfesterna 1932, 1937, 1946 och 1951 vann han tusental körsångares hjärtan. Som Bengt Carlsons kompositionselev kom jag honom ännu närmare inpå livet i hans inställning till musiken och konsten. Själv hade han gått i Erik Furuhjelms stränga skola under studietiden vid musikinstitutet och i Paris hade han fått del av den franska maestron Vincent d' Indys syn på de musikaliska tingen.
Fackkunskap och konstnärligt allvar utgjorde grunden för hans undervisning. Och det. saknades ej heller stunder, då han svävade ut på starka vingar, uppfylld av etisk höghet, då han smidigt formulerade sina tankar om konsten. Allt detta återspeglas på ett om möjligt ännu personligare sätt, på ett mera eget idiom, det musikaliska uttryckssättet, i hans kom-positioner. När han i sina lyckligaste stunder talar i toner, möts man av en harmonisk och väl avvägd musik och en konstförfaren satsbyggnad, stundom av en from själfullhet. Man må endast tänka på. manskörsången »Bön om ro» eller hans sista komposition, barcarolen. »Långt från land», skriven för MM:s 75 -års jubileum våren 1953, där ett genomgående dyningsmotiv i sitt ständiga nynnande ackompanjerar den lugna melodin, som sjunger i vida bågar om hav, himmel och ändlöshet. Slutorden »Återvända, återvända vill jag aldrig mer» får sin särskilda meningsfullhet i detta tonsättarens sista opus. Hans kära sommarhav vid Högsåra kommer en osökt i tankarna.
Bengt Carlsons produktion omfattar ett fåtal orkester- och kammarmusikverk, däribland violinsonaten av år 1918, som särskilt tycktes stå tonsättarens hjärta nära. Lejonparten utgör hans körkompositioner med orkester och a cappella. Bland de förra har väl den högstämda kantaten »Templet» för blandad kör och det patriotiskt-patetiska manskörverket »Den drömda armen» framför allt etsat sig in i det allmänna medvetandet.
Överhuvud präglas Bengt Carlsons tonskapelser av formfasthet och balans. Både polyfona och homofona drag ingår här förening. En del parallella stämföringar och glidande ackordföljder är färgläggningsingredienser, som företer ett visst släktskap med fransk impressionism. Även en nordisk ljuslynthet och poetisk skirhet dallrar i den carlsonska lyran. En konstnärspersonlighet och människa av ett säreget slag var han förvisso, allas vår Bengt.
Vi minns honom som den alltid förbindlige gentlemannen, den behärskade, men på samma gång sensibla naturen och den vänsälla och humana människan. Som den sanna idealisten och ljusspridaren.
Erik Bergman
Bengt Carlson föddes i Ekenäs den 26 april 1890 av rikssvenska föräldrar. Efter studentexamen 1909 studerade han med statsstipendium och understöd av Nylands nation musik i Paris. Dirigent för Akademiska sångföreningen 1920-46, för Svenska oratorieföreningen från 1921 till sin död, för sällskapet MM 1923-1950, för Helsingfors svenska sångarförbund från 1926 och för Finlands svenska sång- och musikförbund från 1929 till sin bortgång. Professorstitel fick han 1948. Bengt Carlson avled den 21 september 1953.
Foto: Bengt Carlson dirigerar utomhus. Sibeliusmuseum