Cavonius, Gösta
f. 14.4.1905
d. 11.9.1995
Till en hängiven bildningsarbetares minne Gösta Cavonius– skolman i Cygnaeus efterföljd Finland fick sin förordning om folkskolor den 11 maj 1866, en märkeshändelse i vårt lands bildningshistoria. I allt väsentligt var den ett verk av en ung och tidigare okänd prästman, Uno Cygnaeus. Han hade verkat fem år som präst i Sitka, i ryska Alaska åren 1840–45 och därefter i tolv år som lärare vid den lutherska Mariaskolan i St Petersburg. Han hade väckt uppmärksamhet 1857 genom sin prisskrift “Strödda tankar om den tillämnade folkskolan i Finland”, vilken ledde till att han fick det ansvarsfulla uppdraget att organisera folkskolväsendet. Cygnaeus förslag väckte motstånd på många håll, och 1866 års förordning överensstämde inte till alla delar med Cygnaeus tankar, men början var gjord.
Den av Cygnaeus grundlagda folkskolan kom att bestå i hundra år. År 1963 antog riksdagen ett s.k. principbeslut om en reform av folkskolan enligt enhetsskolprincipen, ett beslut som år 1968 förverkligades genom lagen om grunderna för skolsystemet. Grundskolan infördes i Finland – på sätt och vis en revolution i vårt utbildningsväsen. I det skedet var det inte många som kom att reflektera över det faktum att en av huvudprinciperna i Cygnaeus folkskolbygge först nu blev förverkligad, kravet på en enhetlig skola. Cygnaeus tanke var att folkskolan skulle vara en bottenskola för alla barn. Det hade krävts en lång och ihärdig kamp för att vinna gehör för denna Cygnaeus kungstanke. Många skolmän engagerade sig för den demokratisering av vårt skolväsende som grundskolan innebar. En av förkämparna i främsta ledet var professor Gösta Cavonius (14.4. 1905–11.9. 1995). Han framstår som en av märkesmännen i vår nyare skolhistoria. Hans verksamhet i skolans och bildningens tjänst omspänner fyra årtionden. Han var stridbar, och mötte ofta motstånd. När han vid uppnådd pensionsålder 1969 lämnade sin post som chef för skolstyrelsens svenska avdelning visste han, att kampen hade krönts med framgång. Föregående år hade grundskollagen trätt i kraft. Lång kunskapsväg Gösta Cavonius väg till kunskap och lärdom är en fängslande berättelse om energi och omättlig kunskapstörst. Han föddes 1905 i lärarhemmet på Björkbacka skola i Tusby, senare Helsinge, där hans far Edvin Cavonius i 91 terminer med fast hand bibringade bygdens barn kunskap och tukt enligt de riktlinjer folkskolans fader Uno Cygnaeus stakat ut. Skolan var grundad, ägdes och upprätthölls av Svenska folkskolans vänner.
Redan som barn fick han lära känna doktor Petrus Nordmann, SFV:s sekreterare och allt i allo. Av honom fick han t.o.m. motta sin första utmärkelse. I slöjd hade Gösta som enda elev tillverkat ett skrin med lock på gångjärn och med hörn hopfogade med heltäckt sinkning, en mycket svår uppgift. På examensdagen infann sig Nordmann till skolan och granskade då de utställda slöjdalstren, som sedan delades ut till var och en: “Också jag fick mitt skrin. Då jag tog emot det, märkte jag att någonting skramlade inne i skrinet. Jag öppnade locket och till min stora häpnad låg en tvåmarksslant i skrinet. Ett så stort mynt hade jag aldrig tidigare sett. Ingen hade sett, då det lagts dit. Det rådde likväl inget tvivel om, att doktor Nordmann hade fått syn på skrinet och uppskattat det med hänsyn till arbetets art. Att jag var överlycklig över silverpenningen är självklart. Den fick vandra raka vägen ner i min sparbössa.” (Gösta Cavonius i sin berättelse om uppväxtåren på Björkbacka skola, SFV:s kalender 1988).
Från unga år visade Gösta Cavonius prov på gott handalag i alla former av träslöjd. I ett senare skede kom handarbete att bli en huvuduppgift i hans undervisning, och med tiden också för hans litterära verksamhet. Hans övertygelse om handarbetets betydelse för skolans fostran stod i samklang med Cygnaeus som ansåg att handarbetet “tar i anspråk både kropps- och själskraftema och därför verkar på en gång både fysiskt och psykiskt uppfostrande.” I barndomshemmet fick Cavonius tidigt börja ta del i olika arbeten. Han gick i vall med korna – i skolans fähus fanns två kor – han fick ta upp potatis, delta i slåttern – all säd slogs för hand. Med fadern som arbetsledare fick han vara med i olika byggnadsarbeten, både på skolan och hos traktens bönder. Om vintrarna tillverkade han skidor som hade god åtgång och gav en bra slant i utbyte. Som trettonåring var han en sommar med om att röja skog tio timmar om dagen, start hemifrån klockan 6.30 på morgonen, hemkomst 18.30, en minst sagt krävande arbetsdag under en hel månad. Lönen var 20 mark i veckan eller 35 penni i timmen. “Då fanns det ännu ingen lag om åttatimmars arbetsdag – den stiftades följande år – och inte var det heller förbjudet att hålla barn i arbete”, skrev Cavonius långt senare. Fadern var en skicklig lärare, sonen en begåvad elev. De första åren i folkskolan, berättar han, trivdes han bäst med välskrivningen. Varför? Jo, han kunde då “med öppna öron och stort intresse” följa med undervisningen på den högre avdelningen. Mest fängslande var historien, men också geografin och naturläran gillade han. “Välskrivningen fanns i mitt tycke till bara för att kamouflera lyssnandet”. Också räkningen var han förtjust i: “När jag räknat igenom hela Thors räknebok, fick jag fortsätta med de räkneböcker som far använt under sin seminarietid. Det hade jag nytta av, när jag själv senare blev elev vid seminariet”. När Gösta Cavonius fyllt 17 år styrdes kosan till Nykarleby seminarium. Tågresan mellan Helsingfors och Kovjoki tog 16 timmar. Farmor hade varnat honom för att slumra in, då han kunde bli bestulen. Det gällde att hålla sig vaken. “Vart var jag på väg, och vad väntade mig i framtiden? Frågorna inställde sig, men det enda svar jag fick var tåghjulens enformiga dunk mot skenorna”. Seminarieåren 1922–26 kvarlämnade hos Cavonius outplånliga intryck. Med ett sällsynt gott minne och med sin underfundiga humor kunde han långt senare berätta om sina upplevelser under denna tid. Mest och helst ägnade han sin tid åt studierna, vilket resulterade i att han dimitterades med ett betyg, om vilket det sades att ingen vare sig före eller efter uppnått någonting liknande. Vitsordet i sång var dock en skönhetsfläck bland alla tior och nior. I skolhistoriskt arkiv 23 har Cavonius 1995 gett oss intressanta interiörer från seminarietiden. Högst läsvärd är berättelsen om inträdesförhöret, som bl.a. omfattade ett prov i sång för musiklektorn: Det var min svaga punkt, då jag saknade sångröst och inte förstod mig på musik överhuvudtaget. Provet i sång började med att de inträdessökande en åt gången kallades in till lektorn i sång Gunnar Wikström, som satt i seminariets sångsal vid ett piano. Vi skulle sjunga en sång enligt eget val, jag hade ju ofta deltagit i fester, då man sjöng Vårt land, så jag klämde i med den. Jag kunde ju åtminstone orden. Lektorn hade för avsikt att ackompanjera mig, men tyckte att han kom in för sent i förhållande till min sång, varför jag tystnade för att invänta honom. Då hann han med sitt ackompanjemang förbi mig, så vi tystnade båda. Därefter började han slå två toner på pianot, och jag skulle ange vilkendera som var högre av de två. Jag tror att skillnaden i tonhöjd var en hel ters, innan jag började svara rätt. Då sade Wikström: “Din far känner jag, men kan mamma sjunga något alls?” Jag svarade nekande och därefter fick jag avlägsna mig. Provet hade tydligen misslyckats totalt. De övriga proven gick bra. Den femåriga kursen började, men Cavonius klarade den på fyra år: Då jag vari seminariets andra klass fick jag iden att försöka klara av min seminariekurs på fyra år i stället för fem genom att tentera över en klass. Denna ide tog allt fastare form i min hjärna. På vårterminen vandrade jag upp till direktor Hagfors och framlade för honom förslaget att jag skulle stanna i Nykarleby över sommaren som oavlönad trädgårdsdräng och under sommarmånaderna tentera tredje årets kurser för seminariets lärare. Direktorn gav sitt samtycke härtill. Jämte mig stannade en av mina klasskamrater, som var min goda vän, också kvar över sommaren, emedan han inte hade några uppgifter i hemmet att utföra. Han hette Runar Fridolfsson. Vi bodde på internatet och skötte oss själva där. Våra måltider intog vi gratis på seminariets kosthåll. Dess personal var anställd också över sommaren och skulle tillreda måltider för sig själva. – Vårt sommararbete omfattade allt det som en trädgårdsdräng skulle göra. Kvällarna var fria, och dem utnyttjade jag ivrigt för studier. Det var för mig trevligt att på det sättet kunna växla om med kroppsligt och intellektuellt arbete. Lektorerna var så där på tumanhand mycket gemytliga. Jag hade läst flitigt och blev inte heller tvungen att ta om någon av tenterna. Lektorerna tog emot mig som om jag kommit på visit. Seminariets trädgårdsmästare var då Valdemar Bergman. Han var far till den numera namnkunnige tonsättaren Erik Bergman, gift med Solveig von Schoultz. Jag utnyttjades också av trädgårdsmästaren för att saluföra seminariets trädgårdsprodukter på torget i Jakobstad. Seminariet höll sig med egen häst. Vägen till Jakobstad var cirka 20 km. Det gällde för mig att stiga upp kl 3, göra hästen och kärran i ordning och lasta kärran med produkter som just då var mogna och köptes av stadsborna. Sedan var det bara att ge sig i väg. Hästen var gammal och gick bara fot för fot. Jag vandrade vanligtvis efter kärran. Det tog en evig tid att komma till Jakobstad. Där var flera andra försäljare av trädgårdsprodukter. Jag fick använda allt mitt kunnande som försäljare för att få lasten såld. Mest sålde jag jordgubbar. Jag skrek: “Detta är seminariets bästa jordgubbar. Det är en ny sort som ingen annan har”. Det satt nog hårt åt, men jag fick alltid mina produkter sålda och fick beröm av Bergman för prestationerna. Sina intryck från seminarietiden sammanfattade Cavonius: “För mig står minnena från 20-talets Nykarleby i ett förklarat skimmer. Tiden där gav mig erfarenheter, intryck och kunskaper som jag är djupt tacksam för. Den gav mig en god start på ett långt arbetsfyllt levnadslopp”. Den 10 juni 1926 dimitterades Gösta Cavonius tillsammans med 21 andra seminarister och 15 hospitanter, dvs. studenter som på ett år förvärvade lärarkompetens. Bland kamraterna kan nämnas Herman Fagerudd, lärare i Larsmo, Ragnar Groop, lärare i Vasa, Hjalmar Krokfors, lärare i Esse och Kronoby, senare religionslärare i Pargas och författare, Karl Fredrik Ljungberg, lärare i Korsholm, Selim Segerstam, lärare vid Vasa småskolseminarium, senare vid Helsingfors folkskolor, tonsättare, Hugo Svedberg, lärare i Munsala och Helsingfors och bland hospitanterna Solveig Segerstråle (von Schoultz). Ett sällsport gott kamratskap upprätthölls av de 37 lärarna av årgång 1926. Då och då kom de samman för att minnas seminarieåren. Nu, sjuttio år senare har de flesta gått över tidens gräns, Gösta Cavonius sist bland dem som följts åt genom seminariet. Bland hospitanterna är bl.a. Solveig von Schoultz fortfarande verksam som en aktad finlandssvensk författare i främsta ledet. Gösta Cavonius var nu folkskollärare. Åren 1927–33 var han – inte oväntat med tanke på hans specialbegåvning – slöjdlärare i Helsingfors. En sådan tjänst gav honom också möjlighet till fortsatta studier. Men tröskeln var hög. För att få börja studera vid universitetet krävdes studentexamen. En folkskollärare hade goda allmänkunskaper i de flesta ämnen, men i seminariekursen ingick ingen språkundervisning utöver modersmålet. I matematiken var uppläggningen också en annan än i seminariet. Allt detta fick Cavonius nu, alltför sent, ge sig i kast med. Han brukade ibland berätta om sitt slit med studentexamen, en omväg som hade varit onödig, om vårt skolsystem varit enhetligt uppbyggt. På tre år arbetade han sig igenom hela läroverkskursen och kunde 1929 avlägga sin studentexamen vid Nya svenska läroverket, Lärkan. Äntligen stod vägen öppen för akademiska studier vid Helsingfors universitet. Studierna bedrevs vid sidan av skolan, där han 1933 bytt ut slöjden mot en vanlig klasslärartjänst. Han blev filosofie kandidat följande år 1934 med en stark examen. Hans kandidatbrev uppvisade fyra laudaturer, alla med historisk anknytning. Cavonius akademiska grad öppnade sakta men säkert vägen till nya uppgifter. Han blev t.f. folkskolinspektor i Helsingforsdistriktet 1934–35 och anförtroddes samma befattning i huvudstadens skolväsen i olika repriser mellan 1938 och 1944. Han kvarstod dock i sin lärartjänst ända till 1944. På sin fritid var Cavonius ingalunda sysslolös. Han redigerade Tidskrift för folkskolan i tio år 1936–45. Framför allt upptogs fritiden dock av forskning och fortsatta studier, nu med sikte på den högsta lärdomsgraden. Han blev filosofie licentiat 1943 och han disputerade ännu samma år för doktorsgraden. Disputationen ägde rum den 16 oktober. Doktorsgraden erhöll han följande år. Doktorsavhandlingen bär titeln Folkskollärarnas föregångare i Finland, Klockare och sockenskolmästare under frihetstiden. Arbetet omfattar 384 sidor och är tacksamt tillägnat “Min Far Edvin Cavonius, som tjänstgör sitt fyrtiofemte år som folkskollärare och som har inriktat alla sina tre döttrars och två av sönernas intresse på folkskollärarens levnadskall”. Om sitt ämnesval och om uppläggningen av avhandlingen berättar Cavonius förordet: Avsikten med föreliggande avhandling var ursprungligen att belysa folkskollärarutbildningens förhistoria i Finland med tyngdpunkten förlagd till årtiondena närmast före folkskolförordningens tillkomst 1866. Ämnets natur och andra tillstötande omständigheter gjorde emellertid att forskningarna utsträcktes till att omfatta jämväl det föregående århundradet, som hittills har varit mycket styvmoderligt behandlat i vår folkundervisnings historia. Därvid visade det sig, att denna äldre period gav tillräckligt stoff för en avhandling, varför jag fann det lämpligt att i huvudsak begränsa undersökningen till frihetstiden. Ett tack riktar författaren till sina handledare, professorn i finsk och skandinavisk historia A.R. Cederberg och professorn i pedagogik Karl Bruhn, till professorerna Albert Lilius och G. Rein samt bl.a. också folkskolläraren K.V. Åkerblom och doktor B.R. Hall. Av förordet framgår att krigstiden med stängda och evakuerade arkiv inverkat menligt på forskningsarbetet, men till all lycka hade han “likväl genomgått det viktigaste materialet såväl i Finlands riksarkiv som i Borgå domkapitels arkiv”. Cavonius har senare berättat – vilket delvis verifieras av det citerade förordet att han ursprungligen planerat ett annat arbete, för vilket allt väsentligt material redan var insamlat, då han erfor att en annan doktorand stod i beråd att disputera över samma ämne. Det blev därför nödvändigt att söka ett nytt ämne. Cavonius kom på så sätt att ha arbetat med materialet till två doktorsavhandlingar. Så kan det ibland gå i den akademiska världen. Tjugotvå år tog Gösta Cavonius långa väg till lärdomens höjder. Men under den tiden hade han avlönad tjänst i 17 år. De fyra seminarieåren var egentligen den enda sammanhängande tid han studerade på heltid. Studentexamen och sina akademiska meriter hade han sålunda praktiskt taget förvärvat på sin fritid. Ansvaret vidgas Doktorsgraden blev en inkörsport till en ny karriär. Han kunde ha siktat på universitetsbanan, men i detta skede valde han att fortsätta inom folkbildningen. Han blev ordinarie folkskolinspektor i Helsingfors 1944. Fyra år senare utnämndes han till skolråd i Skolstyrelsen med folkbildningen som ansvarsområde. 1952 blev han chef för Skolstyrelsens svenska avdelning, från 1957 med beteckningen direktör för skolväsendet. Åren 1965–69 var han vid sidan härav ställföreträdare för generaldirektören. Vid Åbo Akademi var Cavonius 1949–73 docent och examinator i pedagogik. Docent vid Helsingfors universitet var han 1955–72. Vid Svenska kommunalhögskolan var han 1949-72 överlärare i psykologi och pedagogik. Med en högre befattning inom administrationen följer ofta en rad uppdrag både inom verket och i statliga utredningsorgan. För Cavonius blev detta fallet i mycket stor utsträckning. Här fick han möjlighet att föra fram sina ideer om hur vårt skolväsen skulle förnyas i en demokratisk anda med bibehållande av det som i den gamla skolan visat sig värdefullt. Till hans viktigaste uppgifter på detta område hörde medlemskap i kommittén för folkskolans läroplan, kommittén för förnyelse av seminarielagstiftningen och inför den kommande skolreformen skolprogramkommittén, grundskolkommittén och lärarutbildningskommittén. Han var ordförande i kommissionen för den svenskspråkiga lärarutbildningen som i sitt betänkande föreslog att den svenska lärarhögskolan skulle förläggas till Ekenäs. Som bekant blev den svenska lärarutbildningen i sinom tid placerad i Vasa. Cavonius intresse för samhällsfrågorna ledde till ett aktivt engagemang i många institutioner och föreningar, såsom Svenska folkskolans vänner, Svenska Finlands folkting, Svenska befolkningsförbundet, Andelslaget Elanto och Helsingfors telefonförening. Han tillhörde Svenska folkpartiets centralstyrelse och var i elva år ordförande i direktionen för Helsingfors svenska arbetarinstitut. Han grundade Svenska skolhistoriska föreningen i Finland och var den främste tillskyndaren till Svenska barnträdgårdsinstitutet som förlades till Jakobstad. Pedagogisk forskare och publicist Den 1 oktober 1969 var arbetsdagen slut, och pensionstiden började. Det blev inte en tid av vila och avkoppling. Arbets- och semesterlagstiftningen gällde inte numera. Nu blev det tid för de sysselsättningar som han helst ägnade sig åt – forskning och pedagogiskt skriftställarskap. En lång räcka viktiga arbeten tillkom under pensionsåren. Skrivbordet var den arbetsplats Cavonius sökte sig till närhelst han fick en ledig stund till sitt förfogande. Han kunde offra veckor, månader och år på att slutföra ett forskningsprojekt, en historik eller en matrikel. Däremellan skrev han korta notiser, diskussionsinlägg, artiklar i aktuella pedagogiska frågor och minnesanteckningar. Cavonius skriftställarskap är redovisat i fyra bibliografier, 1965, 1980, 1985 med ett komplement 1985-93. Hans sista artikel som behandlade minnena från seminarietiden publicerades några månader före hans död. Då författaren till denna levnadsteckning över Gösta Cavonius i tiden anförtroddes att redigera registret över hans tryckta skrifter, förefaller det naturligt att citera mitt försök till en karakteristik av hans livsverk (ur förordet till Gösta Cavonius bibliografi 1980): Även om ämnesinriktningen skiftar från tid till tid, är det lätt att skönja den starka målmedvetenheten och den fasta konsekvensen i Gösta Cavonius livsgärning. Det uppväxande släktets fostran och bildning i en skola som alltjämt verkar i Uno Cygnaeus anda är det centrala temat i nära nog allt som Gösta Cavonius skrivit. Men utgående från denna grundsyn har han samtidigt velat arbeta för reform och förnyelse. Liksom Cygnaeus har han också insett vikten av att skolans lärare har den rätta utbildningen för sin uppgift. Dessa båda grundlinjer framträder tydligt i bibliografin. Att all reformverksamhet skall bygga på en stabil grund av pedagogisk forskning och försöksverksamhet kan man också utläsa ur de talrika artiklar som belyser denna sida av Gösta Cavonius pedagogiska grundåskådning. Bibliografin avspeglar slutligen Gösta Cavonius omfattande personkännedom, hans skolhistoriska intresse, hans engagemang i den finlandssvenska samlingsrörelsen. Härmed har också huvudlinjerna i fråga om ämnesvalet i Gösta Cavonius skriftställarskap redovisats. Några av hans större arbeten utöver doktorsavhandlingen bör dock nämnas: Folkskolans kvarsittare (1955), Betygsättningen i folkskolan (1961, ett år tidigare på finska), Bildningens väg ( en festskrift till 60-årsdagen 1965 med ett antal av Cavonius tidigare publicerade artiklar), Fostrare i fackligt samarbete (1975), Lärarrådet- ett aktivt lärarparlament utan makt (1977), Från läroplikt till grundskola (1978), Tanke och gärning, Svenska folkskolans vänners 100-årshistorik (1982), Svenska småsko/seminariet i Helsingfors 1897- 1926 (1983), Nykarleby seminariums matrikel 1873-1971 (1984), Den svenskspråkiga folkskollärarutbildningen i Finland 1871-1974 (1988). Det är anmärkningsvärt, att Cavonius under sina pensionsår skrev sina största arbeten. Nordisk samarbetsman Det nordiska samarbetet var en viktig uppgift för Gösta Cavonius. Redan tidigt företog han studieresor till de nordiska länderna för att lära känna skolförhållandena. Han började delta i de nordiska skolmötena och lärde känna samtidens främsta pedagoger och skolledare i våra grannländer. Han fick vänner, med vilka han livet igenom upprätthöll livliga kontakter. Han skrev artiklar om skolan i Finland i de nordiska skoltidningarna under en lång följd av år. I Tidskrift för folkskolan redovisade han noggrant skeendet inom skolvärlden i Sverige, Norge och Danmark. Forskning är i hög grad ett lagarbete, och samarbete forskare emellan utomordentligt viktigt. I Expertutskottet för nordiskt samarbete inom pedagogisk forskning och försöksverksamhet kom Cavonius med från starten 1954 och tillhörde detta organ till dess det 1966 fick en annan organisationsform. När utskottets generalsekretariat 1962–64 var förlagt till Finland fungerade Cavonius som expertutskottets samnordiske ordförande. Genom expertutskottet kunde många impulser till forskning och försök på skolans område förmedlas också till vårt land. Portalgestalt i SFV Gösta Cavonius var hedersordförande i Svenska folkskolans vänner, den äldsta svenska folkbildningsorganisationen i vårt land, grundad 1882. Doktor Petrus Nordmann kom med i arbetet två år senare 1884. Det var han som lade grunden till de arbetsformer som i stort sett bevarats ända till vår tid. Redan som fyraåring fick Gösta Cavonius stifta bekantskap med den legendariske Nordmann, i likhet med Cavonius rastlöst arbetande till livets slut (1923). Genom att Cavonius växte upp i SFV:s egen skola Björkbacka folkskola, kom han att på ett särskilt sätt känna sig knuten till SFV. År 1937 blev han styrelsemedlem, viceordförande 1945 och 1958 ordförande, en post som han 1966 nödgades lämna på grund av statsrådets förbud mot högre tjänstemäns innehav av förtroendeposter i organisationer till vilka de i sin tjänsteutövning eventuellt komme att behöva ta ställning. År 1960 kallades Cavonius till hedersordförande. Intresset för föreningen var alltid levande hos honom, och den 100-årshistorik över SFV han skrev 1982 utgör ett bevis för hans helhjärtade engagemang. Detta kommer också till uttryck i historikens sammanfattande avslutning. Han ser här lärandet som en livslång process, som täcker alla stadier av individens levnadslopp. I varje skede av sin levnad skall människan genom undervisning och utbildning förhjälpas till en högre kvalitet i personlig, social och kulturell utveckling. Lärandet skall bli ett medel till att förbättra livskvaliteten. Det synes som om SFV under hela sin hundraåriga verksamhet skulle ha vägletts av samma pedagogiska ide som utgör kärnan i begreppet livslångt lärande. SFV har i sin verksamhet kommit att ägna sitt intresse åt de första levnadsårens lekbetonade sysselsättningar i barnträdgårdar i lika hög grad som åt den allmänbildande fostran i folkskolan, åt ungdomsårens yrkesutbildning i samma utsträckning som åt de senare årens vuxenutbildning i dess olika former. På detta mångskiftande odlingsfält kommer SFV helt säkert att också framgent finna nya uppgifter inom det livslånga lärandet. Med Gösta Cavonius har den sista länken till Svenska folkskolans vänners grundare och pionjärer gått ur tiden. Hans namn kommer att leva aktat och ärat inom föreningens krets liksom inom allt bildningsarbete i vårt land. En arbetets hjälte Gösta Cavonius hyllades inför sin 70-årsdag 1975 av lärarorganisationerna och SFV med en medalj, utförd av skulptören Tea Helenelund. På medaljens frånsida intogs en devis, som Gösta Cavonius tidigt gjort till sin egen, och vars eggande maning han följt ända från unga år: LABOR OMNIA VINCIT – arbete övervinner allt. Det är svårt att tänka sig någon som i brinnande arbetslust och -intensitet skulle ha överträffat honom. Cavonius var gift två gånger, 1931 med lärarinnan Margit Stadius som avled 1964 och 1965 med skolföreståndaren Brita Strömsten. Tre barn växte upp i hemmet vid Runebergsgatan: döttrarna Märta (Tikkanen) och Gunnel (Wrede) samt sonen Torsten. I sitt enskilda liv med familjen och i umgänget med sina vänner var Gösta Cavonius glad och avspänd. Då kunde hans humor flöda. Han kunde på ett fängslande sätt och med ett aldrig sviktande minne berätta intressanta episoder ur sitt liv. Mot sina medmänniskor och medarbetare var Cavonius välvillig, särskild välvilja visade han de folkskollärare som efter sin examen gav sig in på akademiska studier. För sina barn och barnbarn var han alltid redo att ge stöd och uppmuntran. En arbetets hjälte, ett föredöme för alla som vill ägna sitt liv åt bildningsarbetet, har gått ur tiden.
Ragnar Mannil KÄLLOR: Många personliga samtal och överläggningar med Gösta Cavonius under åren 1960-95. Gösta Cavonius skrifter och bibliografi. Vem och Vad, olika matriklar.