✻ 22.2.1927
† 15.1.2016
Kommerserådet Carl Erik ”Ce” Estlander föddes 22.2.1927 i Helsingfors och gick bort 15.1.2016. Familjen flyttade 1941 till Vasa och 1947 avlade han studentexamen vid Vasa svenska lyceum. I Vasa träffade Ce sin blivande hustru Gunnel Hartman och tillsammans skulle de komma att tillbringa nästan 70 lyckliga år. Han fortsatte studierna vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi därifrån han utexaminerades som diplomekonom 1949. Härifrån gick vägen till Viialan Viila Oy som exportchef. Efter två år flyttade arbetsplatsen till Helsingfors, först till agenturfirma Tradex och två år senare till exportföretaget Transaco. År 1956 anställdes Estlander hos Axel von Knorrings Tekniska Byrå som kontorschef. Han avancerade till vice verkställande direktör och år 1969 fick han ta över som verkställande direktör, en tjänst han behöll till sin pensionering 1987.
Under hans tid utvecklades bolaget genom en mångfaldig ökning av omsättningen och personalen växte. Hans satsningar på yrkeskunniga och kompetenta medarbetare blev avgörande för bolagets framgång inom den ständigt föränderliga teknologibranschen. I ledningen för Axel von Knorrings Tekniska Byrå engagerade sig C.E. Estlander inom utrikeshandeln i en tid när nationsgränserna kunde vara långt svårare att forcera än i dagens ekonomiska integration. Engagemanget förde till ledande poster i Finsk-Ungerska Handelsföreningen, Finlands tekniska handelsförbund och Helsingfors Handelskammare.
Estlanders mångsidiga verksamhet i sin profession i näringslivet hindrade honom inte från engagemang i talrika stiftelser och medborgarorganisationer inklusive Riddarhuset, där han även fungerade som ordförande i direktionen. Samhällspolitiken och svenska frågor var viktiga för Ce Estlander, som agerade såväl på det kommunala planet i Helsingfors som i centralstyrelsen för Svenska folkpartiet där han även hjälpte med ekonomin i finansutskottet. Han var ju bekant med de tvåspråkiga landskapen tack vare verksamhet i såväl Vasa, Åbo som Helsingfors – det som senare betecknades som den finlandssvenska trepunktsmodellen. De tre döttrarnas skolgång förde till ett naturligt engagemang som direktionsordförande i Munksnäs Svenska Samskola följt av ordförandeskap i Munksnäs Svenska Skolförening. Det var en förvandlingens tid när privatskolorna övergick till staden.
Familjen blev viktig för Ce och de tre döttrarna Monica, Carita och Carola fick i honom en pappa som var närvarande i vardagen och han ställde upp för dem i vått och torrt. Skärgården och framförallt sommarstället Brakesund i Kyrkslätt skärgård var honom mycket kärt. Där tillbringade han all sin lediga tid omgiven av barn och barnbarn – sin stora familj. Han älskade att ströva i skog och mark. Talrika motorbåtsfärder företogs i trakten för att inspektera utlagda minkfällor eller iaktta fågellivet på skären.
Pensioneringen vid sextio år gav nya möjligheter till frivilligarbete för både barn och åldringar manifesterat i ordförandeuppdrag i Stiftelsen Sedmigradskys Småbarnsskola och Marias Asyl, i Stiftelsen Blomsterfonden i Helsingfors och i Arbetets Vänner Huvudföreningens åldringshem.
Ce Estlanders värdiga och samtidigt sällskapligt nyfikna väsen förde honom till ordförandeposten i anrika Svenska Klubben i Helsingfors. Därmed var onsdagskvällarna vikta för ett uppskattat värdskap där ämnena för föredragen omfattade allt från politik, ekonomi och internationella frågor till kultur, media och svenska frågor.
Bland de stora ”fonderna” var Ce Estlander engagerad i Samfundet Folkhälsan för att slutligen under 1990-talet fungera som ordförande i finansrådet och ledamot av styrelsen för Svenska litteratursällskapet i Finland. Årtiondet var av utomordentlig betydelse för sällskapet och Svenska kulturfonden, som ägs och förvaltas av litteratursällskapet. Vid utnämningen våren 1991 befann sig Finland i ekonomisk kris, som även återspeglades på kapitalmarknaden och i litteratursällskapets förmögenhetsvärden. Vid Estlanders avgång nio år senare hade förmögenheten mer än femtondubblats för att överstiga halvannan miljard euro. Litteratursällskapet förvaltade det största allmännyttiga fondkapitalet i Finland.
Nokias närmast explosiva tillväxt i börsvärde och sällskapets sätt att med kontrollerad men inte obetydlig risk tidslägga omplaceringarna lade grunden för en finansiering av finlandssvensk kultur och vetenskap på en helt ny nivå. Estlanders roll, hans orädda sätt att handla och förtroendefulla samarbete med den verkställande ledningen i ett allmännyttigt fondkonglomerat som omsatte rekordartade belopp, kan inte nog uppskattas. Detta förtroendemannavärv hade formen av oavlönad insats i vårt mångsidiga finlandssvenska medborgarsamhälle. I egenskap av längst verksamma ledamot i litteratursällskapets finansråd tackade minister Christoffer Taxell våren 2000 avgående ordföranden Ce Estlander för uppnådda resultat och för fast, men vänlig ledning av finansrådet. En träffande karaktäristik.
Joakim Flinck
Henry Wiklund