Fagerlund, Lars Viktor

Ett stycke åboländsk kulturhistoria gick i graven då skepparen Lars Viktor Fagerlund dog den 10 februari 1983. Föregående sommar hade han fyllt jämnt 100 år, och under en stor del av dem hade han inte bara upplevat utan personligen starkt påverkat hemkommunen Iniös utveckling och omvandling. Han var en skeppare av den gamla stammen och en åbolänning av lödigaste sort. Och han kan ses som en fin representant för den skara framsynta och kulturvänliga kommunalmän som skolan, folkhögskolan och ungdomsrörelsen i sin banbrytningstid gav den isolerade skärgårdsbygden.

Först 14 är gammal kom han själv i Iniös första skola. Där fick han smak för mer. Ålands folkhögskola blev nästa etapp, och där tändes han för den insats som han sedan gjorde i sin egen socken. Där var han är 1925 med om att starta Keistiö skola, viktig på den tid då det inte fanns någon turbåtstrafik från periferin till skolan i kyrkbyn. Länge var han drivande kraft i den här byskolans direktion, samtidigt som han satt i kommunens skolnämnd.

I kommunalnämnd och fullmäktige var han medlem i långa tider, och han var överhuvudtaget en central person i de flesta sammanhang i sin hembygd. Iniö ungdomssamling hade i honom en drivande kraft. Att den fick ett samlingshus till stånd berodde mycket på hans krafttag som tände talkoandan. När Iniö fick telefon, brandförsäkringsförening och lantmannahandel hade L V Fagerlund varit flitigt och envist i farten, och han ledde även ortens lantmannagille och fiskargille.

Han satte in sin bästa mannakraft för hemkommunen. Men han insåg också vikten av att arbeta för sammanhållning inom det geografiskt så splittrade svenska Åboland. Han hade en kringsyn som det i hans ungdom och länge framåt fanns alltför litet av i denna landsända. Kanske berodde det på att han från tidiga år hade blivit van att röra sig också utom hemvikarna.

Han var den sista åbolänning som med egen insyn kunde berätta om hur man i slutet av 1800-talet seglade Som gast på sin fars båt blev han redan som pojke expert på farleden dit, och år 1911 övertog han fisklinjen efter fadern.

Med sin "Freja" seglade han sedan ända fram till 1927. Då övergick han till motorsump, och med den gick han på Stockholm ända tills kriget år 1940 satte stopp för den trafiken. Sedan blev skepparen mer stationär på sin hemgård i Keistiö, uppförd av honom själv. Flitigt i farten var han dock inom Åboland och långt upp i åren spelade han en viktig roll i sin bygd. Vitaliteten höll i sig så länge att han kunde bo hemma ända till år 1978. Men också på skärgårdens gemensamma åldringshem i Nagu följde han med hur hemsocknen och landskapet utvecklades. Och han fick glädjen att se hur utvandrarivern avtog och en ny framtidstro började växa fram.

Nya krafter spänner sig i dag för att ge hans Iniö och hans Åboland en morgondag.

Meta Torvalds