Gallén, Jarl
f. 23.5.1908
d. 27.3.1990
Den 27 mars 1990 avled professor emeritus, majoren i a. Jarl Gallén, i det närmaste 82 år gammal. Redan i unga år syntes Jarl Galléns väg vara klart utstakad. Som student konverterade han till katolicismen. Historia valde han till huvudämne med betoning av medeltiden, krigshistoria och genealogi. I början av 1930-talet blev han dessutom aktiv skyddskårist, genomgick skyddskårernas befälsskola och befordrades utan att ha genomgått RUK till reservfänrik. Gallén hade nämligen på grund av sjukdom varit tvungen att avbryta sin militärtjänst. Men via skyddskårerna gjorde han det märkliga konststycket att efter kriget lämna armén som major.
Gallén tog livligt del i den idepolitiska debatten kring 1930 och senare. Han var en av tillskyndarna av Aktiva Studentförbundet och som huvudredaktör för Studentbladet åren 1930-32 en slagfärdig och stridbar debattör på högerflygeln. Under studieåren grundade han sammanslutningen Academicum Catholicum vars ordförande han var 1936-46. När vinterkriget bröt ut återfanns Jarl Gallén i det nyländska regementet IR 10, till en början som spaningsofficer och senare på regementsadjutantens viktiga post. I den befattningen gjorde han en avgörande insats för hela regementet.
Efter vinterkriget trädde han i aktiv tjänst och var under fortsättningskriget bl.a. regementsofficer och bataljonskommendör i IR 55 och IR 13 på Hangö udd. Aunus och Karelska näset. Den aktiva tjänsten lämnade han omedelbart efter kriget som major. Hans insats har givits de högsta betyg. Gallén hade redan före kriget bedrivit studier utomlands, ledd av en nyfikenhet som förde honom till de mest vitt skilda områden av hans fack.
1946 kunde han disputera för doktorsgraden med en avhandling på franska om provinsen Dacia av dominikanbrödernas bekanta predikarorden. Därmed hade han kommit in på några centrala områden som dominerade hans intresse livet igenom. De var dels medeltida monastisk historia, dels Finlands östgräns i svunnen tid. Hans främsta insats kom också att gälla olika aspekter av det svenska rikets östrelationer och Novgorod. Han omdaterade 1946 det andra korståget till Finland och i sitt stora arbete Nöteborgsfreden och Finlands medeltida östgräns (1968), också det baserat på omfattande käll- och fältstudier, argumenterade han för en nytolkning av gränsens dragning och ifrågasatte själva begreppet gräns i de glest befolkade områdena i norr.
Gallén var en flitig författare av uppsatser på olika områden av sitt ämne. främst givetvis medeltiden. Han var också en uppmärksammad föreläsare på inhemska och internationella symposier. Kort före sin död lade han sista handen vid en studie över franciskanerna på Kökar. I den kunde han falla tillbaka på sin grundliga kännedom om Åbolands skärgård, dess historia och farleder i historisk tid.
Jarl Gallén blev 1950 docent i historia vid Helsingfors universitet och 1964 professor i samma ämne. Professuren lämnade han vid uppnådd emeritusålder 1975. Under sin tid som akademisk lärare var han aktivt verksam och tidvis ordförande i Genealogiska Samfundet, Historiska Föreningen och Samfundet Ehrensvärd. Mellan 1968 och 1971 verkade han som inspektor för Nylands Nation, vars hedersledamot han blev 1972. Han var knuten till ett stort antal lärda samfund och som mycket språkkunnig även verksam i vetenskapliga sällskap och arbetsgrupper utomlands. Militären och historikern författade också två krigshistoriker, Tionde Regementet och Tre bataljoner, vilka har vitsordats högt för sakkunskap och levande stil. På lediga stunder under fortsättningskriget hann han också redigera och översätta ett urval av den preussiske generalen Carl von Clausewitz' berömda uppsatser.
En av Galléns elever, Max Engman, har framhållit att forskningen inte var ett yrke för Jarl Gallén, utan en livsstil motiverad av en obändig intellektuell nyfikenhet. Sökandet efter den historiska sanningen och lösandet av ett problem blev det centrala för honom som historiker. Därför åtnjöt han högt anseende både i hemlandet och utomlands som kännare av Finlands och Nordens medeltidshistoria. Kring sin vinnande och stimulerande person samlade han olika kretsar av historiker, bokvänner och officerare i reserven. Kretsen av gamla vapenbröder stod honom särskilt nära. Ofta var hans hem med dess stora bibliotek och unika samling av kartor och sjökort en mötesplats för vännerna. Här var han den naturliga centralgestalten, kunskapsrik på de mest olika områden, spirituell och vänsäll och därför omtyckt av alla.
Göran Stjernschantz