Gestrin, Henrik

f. 26.9.1923
d. 3.11.2017

Efter ett långt, lyckligt och framgångsrikt liv avled min far Henrik Gestrin den 3.11.2017 i en ålder av 94 år. Ännu dagen innan kunde jag tillsammans med min mor vara tillsammans med honom och hålla i hans vid det laget tämligen magra händer.

Henrik föddes 26.9.1923 i en god borgerlig Helsingforsfamilj, skolgång i Helsingfors och lyckliga somrar i den östnyländska skärgården utgjorde bakgrunden till vad som komma skulle. Knappt var studentexamen från Norsen avklarad så var det dags. När fortsättningsskriget bröt ut gick Henrik i den mogna åldern av 17 år som frivillig in i det militära, kustartilleriet, och deltog i batteriets framryckning mot Fjärrkarelen, med Onegasjön som slutdestination. Vid Onega gick batteriet i ställning och kvarblev där till vårvintern 1944. Under tiden beordrades Henrik först till underofficerskolan, och efter en ny session vid fronten, till sjökrigsskolan i Helsingfors för utbildning till officer och eldledare, kurs nr 15 23.11.42 - 23.04.43.

Henrik hörde till dem som gick igenom kriget utan större skador, varken till kropp eller själ. Hans överordnade noterade vilka resurser det fanns i den unga artilleristen och tog väl hand om honom, snabbutbildning till fänrik och eldledre, och också genom att hålla ett öga på den unga mannens moraliska utveckling. När det blev dags att fira Mannerheims 75 årsdag 1942 skickades undersergant Gestrin till Petroskoj för att kvittera ut batteriets ranson av förskuret brännvin. Och mycket riktigt leveredade han hela ransonen till batterikommendören utan att en enda flaska hade kommit bort på vägen. Men bitterheten var stor när Henrik, som en av de få i batteriet, nekades en sup med motiveringen att han inte var myndig. Till denna oförrätt återkom han flere gången under efterkrigstiden, men det var också enda gången han uttalade sig negativt om sina upplevelser vid fronten.

I början av 1944 drogs kustartilleriet bort från Onegasjön och skickades till Karelska näset. Henriks batteri deltog i de avgörande striderna vid Tali-Ihanltala och på ett par dar sköt man bort all medförd ammunition, därefter beordrades batteriet till Viborgska viken där det var enklare att förse kustartilleriet med lämplig ammunition. Där kulminerade Henriks krigstida karriär genom att han fick ett självständigt befäl över ett halvbatteri, det vill säga två grova kanoner. Han underställdes den tyska Greiffdivisionen, på vikens västra strand och där besköt batteriet allt som rörde sig på sjön och på andra sidan Viborgska viken. Enligt Henrik sänkte man en rysk kanonbåt men på grund av en tät morgondimma fick man inte sänkningen bekräftad, vilket var något av en besvikelse. I krigets slutskede var tyskarna frikostiga med utmärkelser och hela kanonbesättningen hade säkert premierats med järnkorset, berättade han för mig under ett besök vid gamla krigsskådeplatser.

I krigets slutskede fick Henrik nys om den såkallade vapengömaffären och anmälde sig naturligtvis som frivillig. Men på ansvarigt håll ville man inte ha något med blodunga fänrikar att göra, man var intresserad av garvade bataljons- och batterikommendörer på majorsnivå, så den patriotiska insatsen blev ogjord.

Henriks militära karriär tog slut i samband med att den civila karriären inom Stockmann tog fart. I något skede var det en personalchef inom Stockmann som korrekt meddelade militära myndigheter att direktör Gestrin hör till de personer som är såpass viktiga inom organisationen att han inte fler gånger bör inkallas till repövningar. Den militära karriären slutade alltså vid graden kapten i reserven medan utbildning till batterikommendör och en därmed sammanhängande majorsgrad förhindrades på grund av viktig civil verksamhet.

Efter kriget juridiska studier, vicehäradshövdings tittel år 1950, en kort session vid en privat advokatbyrå, och sedan en raketkarriär inom Stockmann som slutade med att han fungerade som bolagets vd och högsta chef från 1971 till sin pensionering 1988. Under tiden på Stockmann introducerade han bland annat stamkundskortet, de Galna dagarna och bolagets första kvinnliga styrelsemedlem. Likaså införde han du-reformen bland hela personalen. Så länge Henrik verkade inom bolaget gick Stockmann från den ena framgången till den andra, senare har mindre framgångsrika skeppare styrt skutan.

Parallellt med den karriären otaliga förtroendeuppdrag inom ekonomiska och kulturella organisationer. Ungdomens somrar tillbringades i den östnyländska skärgården med segling, paddling och friidrott som viktig sysselsättning. Och det var också i den östnyländska skärgården han efter kriget träffade sin blivande fru, Lisa Wahlroos, dotter till legendariska chefredaktören och folkhögskolerektorn Helmer J. Wahlroos. Det lyckliga äktenskapet inleddes sommaren 1949 och upphörde 68 år senare genom Henriks död.

En älskad hustru, familj, släkt och goda vänner gav livet utanför karriären innehåll och mening, litteratur, segling och sommarvistelse i skärgården likaså. Till livets glädjeämnen hörde naturligtvis inte bara barn och barnbarn, också den följande generationen omfattande vid det här laget ett halvdussin barnbarnsbarn berikade ålderdomen. Henrik hann glädjas åt informationen om att ett sjunde barnbarnsbarn är på kommande.

En fullständigt sann, hederlig, och plikttrogen människa har gått bort. Jag kommer väl ihåg hur han nattetid hemma hos oss på Drumsö på sextiotalet gick av och an i vardagsrummet, på den tiden rökande sin pipa, medan han planerade verksamheten så att permitteringar kunde undvikas. Att hålla personalen med jobb var det väsentliga, inga uppsägningar här. När dåliga tider senare tvingade fram förkortad arbetsvecka och därmed minskad lön för personalen, gällde nog den minskade lönerna också direktörerna, däremot drabbades de inte av den förkortade arbetstiden, snarast tvärtom.

Med stor saknad och beundran.

Erik Gestrin