Grandell, Åke

✻ 18.3.1938
† 21.2.2015

En kär röst har tystnat. En som vi i decennier har vant oss vid att lyssna till i radio. I jazz -, folkmusik – vis – festivalsammanhang. En mjuk och behaglig stämma som lämpade sig ypperligt som radioröst.
En röst som speciellt förde den finlandssvenska kulturens talan – energiskt, entusiastiskt, självuppoffrande och generöst. En både korrekt, saklig, bestämd, skarp, engagerande, humoristisk och djup röst som kunde fängsla och väcka känslor, även om den för det mesta föredrog att hålla en lågmäld ton. Utom då den hettade till forten och fortissimon, i rättvisans, medkänslans och förmaningens namn. Men det var närmast i välmenande, privata syften, där diskussioner om allt mellan himmel och jord ägde rum.
Förutom att Åke som skribent och skivkritiker också i pressen effektivt bevakade de flesta finlandssvenska populärmusikaliska händelser och prestationer, följde han också med mina förehavanden från barnstjärna till grånad trubadur. Jag hade även förmånen att ha Åke som mentor och dessutom som mycket nära, personlig vän under hans sista 30 år. Det var en rik tid. Inte vad ekonomiska förtjänster beträffar (finlandssvensk musik är som vi vet rätt svårsåld), men som för så många, många andra finlandssvenska skivmakare ägde jag i honom en generös välgörare, med brinnande intresse och känsla för det finlandssvenska musiklivet. Han ställde upp som finansiär för hela sex av min senare CD-produktioner och för 160 andra finlandssvenska skivproduktioner totalt. Sannerligen en makalös insats för finlandssvensk kultur!
Många var de visfestivaler och folkliga tillställningar, där jag hade förmånen att samarbeta med Åke. Och vårt gemensamma stora intresse för lyrik och visdiktning förde oss också samman i en gemensam CD-produktion, innehållande Åkes dikter till mina tonsättningar – Vägen väntar vandraren, och julskivan tillsammans med Ami Aspelund, barnkör och gospelgrupp till mina texter/tonsättningar och andras - Jag har sökt mig en jul.
Det blev många, långa, produktiva och trivsamma planeringsdagar och kvällar som varvades med bastubad och rökt fisk hemma hos mig i Trollshovda, Tenala under 2000–talets början. Åke och jag stod till slut varandra så nära som bröder. Våra telefoner och e-post gick tidvis varma mellan alla andra verser i våra ”enskilda partiturer”.
Hans sjukdomar var snart påtagliga angelägenheter också för mig och jag såg med oro från månad till månad hur hans tillstånd försämrades – men inte humöret! Det var alltid på topp, både vid träffar och vid telefonsamtal. Även den sista veckan av sitt liv skämtade han friskt om sitt tillstånd, när han ringde mig från sjukhuset. Hans regelbundet återkommande julbrev, som alla hans goda vänner fick ta del av, innehöll alltid mycket humoristisk information om hans personliga läge. I hans sista julbrev ingick så roande uppgifter om lekamlighetens vingliga villkor, att jag tog mig friheten att fånga dem i en sång. Den låten gillade han skarpt.

”Gamal ä äldst”, sa Åke (kan sjungas till mel: I fjol så gick jag med herrarna i hagen)

I förfjol blev jag gamal,
å i fjol gamal å sjuker,
aj, aj, i fjol gamal å sjuker,
i fjol gamal å sjuker.
I år ä ja gamal
å änno mera sjuker,
aj, aj, änno mera sjuker,
aj änno mera sjuker!

Blodvärden stabila,
men annat tycks ju svikta,
aj, aj, annat tycks ju svikta,
aj, annat tycks ju svikta
Lymfkörtlar, lever
å mjälten svag tillika,
aj, aj, mjälten svag tillika
aj, mjälten svag tillika.

Å armbågen sväller
som bifftomat är formen,
aj, aj, som bifftomat är formen,
aj, som bifftomat är formen.
Vätska i bukhålan
hör här också till normen,
aj, aj, vätska hör till normen,
aj, vätska hör till normen.

Nya ord som bursit
å acsites får jag lära,
aj, aj, fina ord att lära,
fina sjukdomsord att lära.
Men svindel och hudcancer
får gamla orden bära,
aj, aj, gamla orden bära
aj, gamla orden bära.

Men glad är jag för håret,
som fått sin färg tillbaka,
aj, aj, har fått sin färg tillbaka,
fått sin gamla färg tillbaka.
Jag behöver inte heller
min skrivklåda försaka,
aj, aj inte alls försaka,
för den kom också tillbaka!

Vad gör det om man tappar
musklerna i kroppen,
aj, aj, musklerna i kroppen,
tappar musklerna i kroppen,
när man har humöret
och energin kvar i knoppen,
aj, aj, energi i knoppen,
aj, energi i knoppen.

”Den som inte simmar
mot strömmen når ej källan”,
aj, aj han når inte källan
och vattenhålen mera sällan.
Så därför vi kämpar
och tiger också sällan,
aj, aj, tiger också sällan -
vi talar från mårnana ti kvällan!

Åke siktade fortfarande på sin närvaro vid sin egen Jazzfestival i Grankulla i slutet på februari. Men den här gången höll hans planer för ovanlighetens skull inte. Åke dog en vecka innan.
En stor, kär, finlandssvensk röst har tystnat. Men han lever kvar i de produkter och det livsverk han lämnat efter sig. Länge.
En av de synligaste, gamla, trygga milstolparna vid vår finlandssvenska kulturväg har gått omkull för de hårda villkor tidens tand ställer. Under knappt 76 år trotsade han alla motvindar och stormar och kämpade alltid mot kulturens tanklösa vägval. Hans livsgärning ger oss möjlighet att fortfarande känna tillförsikt inför våra möjligheter till kontinuitet i vår kreativa framfart – eller som Åke själv uttryckte sig: ”Den som inte simmar mot strömmen kan inte nå källan”
Vägen väntar vandraren! Jag minns vår Åke med innerlig värme och stor tacksamhet!

Vännen Håkan Streng