Med professor emeritus A. F. Granfelt, som på sin egendom i närheten af Tavastehus afled den 16 januari detta år, förlorade Finland en av sina mest framstående teologer.
Han föddes å Ryttyla gård i Hausjärvi den 26 april 1815 och hade sålunda vid sin död uppnått en jämförelsevis ganska hög ålder. Ett värksamt för landets högskola och särskildt for den teologiska fakulteten och prästerskapets bildning betydelsefullt lif hade han bakom sig. Redan vid unga år student, idkade han vid universitetet i Helsingfors filosofiska studier, tog filosofie kandidatexamen 1838 och egnade sig därpå åt den teologiska vetenskapen och detta icke blott för att på detta område taga de hogsta lärdomsgrader, utan för att genom sin allvarliga och djupa forskning rikta och utvidga den del af vetenskapen, för hvilken han särskildt kände håg och fallenhet.
Begåfvad med ett ovanligt skarpsinne inträngde han med sitt tänkande i religionens största frågor, dem han skärskådade efter den bibliska framställningen och sökte rättfärdiga inför tanken eller förståndet. Han syntes hafva stält till sin uppgift att vetenskapligt bevisa öfverensstämmelsen mellan kristendomens lära enligt vår kyrkas uppfattning och det tänkande förnuftet. Såsom de förnämsta frukter af hans arbete i denna riktning framträdde, medan han såsom professor i den teologiska fakulteten undervisade studerande ungdom, som förbereddes för det andliga kallet, hans dogmatik (religionslära) och etik (sedelära), hvilka arbeten äfven utom landet rönte en berättigad uppmärksamhet och ställde honom i raden af den lutherska kyrkans mest betydande män.
Särskildt förtjänar omnämnas den del af dogmatiken, som behandlar frågorna rörande lifvet efter detta och de yttersta tingen. Hans framställning om mellantillståndet mellan döden och den yttersta domen, hvilket skildras i enlighet med den bibliska åskådningen, är djupsinnig och intressant. Så har han ock i det senare arbetet på ett högst förtjänstfullt sätt och öfverskådligt behandlat alla de frågor, som hänföra sig till det kristligt sedliga lifvet.
Men äfven öfriga religiösa spörsmål utgjorde föremål for hans forfattarevärksamhet. I mindre skrifter, i tal, i tidskrifts- och tidningsuppsatser framställde han sina tankar i en mängd frågor af djupare innehåll. Med vaket sinne följde han tidens strömningar och där han fann ett offentligt angrepp mot kristendomen eller mot den kyrkliga läran uppträdde han med sin vederläggning. Men även i andra än teologiska ämnen uttalade han sig såsom det offentliga ordets man. Han deltog såsom ledamot i prästaståndet vid landtdagarna 1863—1864, 1867 och 1872. En mängd uppsatser af honom i den dagliga prässen, behandlande fosterländska frågor, vittna därom, att han med intresse äfven följde de politiska rörelserna inom samhället utan att dock uppträda såsom partiman. Han ställde sig utom den språkstrid, som upplågade i vårt land under hans tid, men var han tvungen att uttala sig, så sökte han värka förmedlande på samma gång han förklarade sig för en riktning, som förde finskhetens sak.
Professor Granfelt var icke blott på grund af sin lärdom utan äfven för sitt anspråkslösa och vänliga väsen högt aktad och afhållen af elever och ämbetsbröder. Äfven i vidsträktare kretsar, ja utom vårt land, var han för sina djupa studier och sin framstående karaktar allmänt uppburen och vördad.
K.T.B