I en ålder av 90 år avled den 13 mars 1991 i Stockholm professor emeritus Arthur Ragnar Granit, vars insatser som forskare skapat honom en internationellt erkänd ställning som en av pionjärerna inom modern nervfysiologi.
Granit gick i skola på den klassiska linjen i Svenska Normallyceum i Helsingfors, vilket ledde till ett bestående intresse för humaniora, men hade dessutom enligt egen utsago botanik och zoologi som favoritämnen. Som sjuttonårig skolelev deltog han i Finlands frihetskrig 1918 i den s.k. Sigurdskåren.
Valet av levnadsbana var för honom inte en självklarhet, han hade bl.a. planer på att studera juridik. Valet föll dock på medicinska studier genom vilka han såg en möjlighet att bedriva forskning över synsinnet. Detta val inspirerades i hög grad av den berömda filosofen Eino Kaila, i början av 20-talet docent i psykologi i Helsingfors.
Under studietiden och även senare deltog Granit livligt i studentlivet inom Nylands nation och var nationens kurator 1933 - 1935. Som redaktör för Studentbladet fungerade han 1923-1926. Genom kamratkretsen från skolan , bl.a. bröderna Olof och Torger Enckell, hade han en anknytning till den modernistiska tidskriften Quosego och medverkade med artiklar I denna.
Efter avslutade medicinska studier och doktorsdisputation, där synsinnet var det centrala temat för forskningen , gjorde han studieresor till Oxford 1928 och 1932-1933 samt till Philadelphia i U .S.A 1929-1930. I Oxford kom han i kontakt med den berömda nervfysiologen , Sir Charles Sherrington, en av de ledandeforskarna inom den integrativa nervfysiologin. Denna omständighet kom att ha stor betydelse för Granits vidare utveckling.
I Helsingfors inledde han under 1930-talet på universitetets fysiologiska institut tillsammans med många elever ett intensivt forskningsarbete, med tillämpning av de nya metoder för registrering av funktionen hos ögats näthinna hos olika försöksdjur som möjliggjorts av elektronikens utveckling. En sådan elektrofysiologisk teknik bygger på det faktum att näthinnans och nervsystemets funktion baserar sig på processer som yttrar sig i form av ytterst svaga och snabba elektriska företeelser. Ett viktigt framsteg representerade den teknik som Granit tillsammans med Gunnar Svaetichin utvecklade för att med mikroelektroder registrera aktiviteten i enskilda celler på näthinnans yta. Idessa försök lyckades det att för första gången påvisa förekomsten av signaler med starkt beroende av retningsljusets färg (våglängd), varigenom grunderna för färgseendet kunde studeras med fysiologiska metoder. 1937 utnämndes Granit till professor i fysiologi vid Helsingfors universitet.
Forskningsarbetet avbröts av Finlandsvinterkrig 1939-1940 då Granit verkade som distrikts- och militärläkare i Korpo, Houtskär och Iniö. Genast efter kriget kallades han att förestå den nyinrättade neurofysiologiska institutionen vid Karolinska institutet i Stockholm. Institutionen överfördes 1945 till det MedicinskaNobelinstitutet som dess avdelning för neurofysiologi. Granit förestod denna avdelning som profesor till sin pensionering 1967.
I Stockholm fortsatte han arbetena över synsinnet men övergick i slutet av 40-talet till problem rörande kontrollen av muskelkontraktionerna, på basen av deresultat som nåtts av hans beundrade lärare Sherrington i Oxford. Vid institutet gav Granit under årens lopp ett stort antal yngre gästforskare , inte minst från Finland, möjlighet till deltagande i forskningsarbetet. Genom sin iderika och· entusiasmerande personlighet hade han härigenom en starkt stimulerande inverkan på den nervfysiologiska forskningen I många länder.
Trots ett intensivt experimentellt forskningsarbete ägnade han också tid och tankar åt mera allmänna frågor rörande forskningens organisation och vetenskapsmannens villkor. Bl.a. dessa frågor dryftade han i den fortfarande läsvärda boken "Ung mans väg till Minerva", som utkom 1941 och återkom tillsamma problematik i memoarboken "Hur det kom sig"(1983).
Ragnar Granit arbetade över hälften av sitt liv i Sverige men förblev alltid i själ och hjärta finlandssvensk. Somrarna tillbringade han regelbundet på farfadern,sjökaptenens boställe Vikminne vid Korpoström varigenom banden till Finland och den kulturkrets han tillhörde bibehölls och förstärktes.
Han delade Nobelpriset i fysiologi och medicin 1967 med H.K. Hartline och George Wald för sina synfysiologiska arbeten och mottog talrika andrainternationella utmärkelser och pris. I Finland promoverades han till hedersdoktor vid Helsingfors universitet 1982 och Åbo Akademi 1990. Republikenspresident tilldelade honom titeln akademiker 1985.
KAI OTTO DONNER