Grefberg, Wilhelm

f. 17.11.1842
d. 4.3.1886

Den svenska bonden i vårt land sänder sällan sin son till den lärda skolan för att uppfostras till herreman. Men då så sker, återfinna vi vanligen hos den studerade mannen, som utgått ur denna allmoges led, samma arbetslust, snabba uppfattningsförmåga och handlingskravt, som känneteckna hans fäder. Det ärfda lynnet och karaktärsdragen gå igen, om de ock framträda under andra former på ett annat område.

Vilhelm Grefberg, vars livsgärning jag här i korta drag skall söka teckna, föddes den 17 november 1842 på Forsby gård i Pärnå socken. Hans fader var arrendatorn och gästgifvaren Abrahaml. Grefberg och hans moder rusthållar-dottern Maria Karolina Kullström.

Till födseln en nyländsk bondeson, förnekade Grefberg aldrig sitt ursprung, som var hans stolthet och av vilket han kände sig förpliktas till det arbete, som så att säga fyllde hans liv. Han hade lärt sig inse att kunskap är makt. Att sprida vetande bland dem, som hade fått mindre därav än han, blev även den uppgift han fullföljde med aldrig svalnande värma.

Själv inhämtade han sitt första vetande i hemmet, därifrån han år 1850 fördes till Lovisa i skola hos orgelnisten E. Lindgren. Tvänne år senare inskrefs han vid lägre elementarskolan i samma stad och vann, sedan han genomgått detta lärovärk, inträde i högre elementarskolan i Borgå år 1856. Han blev år 1859 gymnasist i Borgå samt avlade studentexamen år 1862, då han inskrevs i nyländska avdelningen.

Här började för Grefberg ett liv av ivrig och mångsidig värksamhet. De intryck han i denna krets av kamrater mottog, funno hos honom ett varmt gensvar. Inom kort skulle han själv med sin handlingskraftiga natur intaga ett rum i främsta ledet bland den skara unge män, vilka inom denna avdelning brunno av iver att även i handling få visa sin kärlek till sitt modersmål och den svenska betolking, ur vilken de utgått. Folkbildningens sak stod då främst på dagordningen inom denna avdelning och bland dem, som ivrigast förde dess talan, fann man städse Vilhelm Grefberg.

Då nyländska avdelningen beslöt att genom hållandet av folkliga föredrag såväl i Helsingfors som landsorten söka medvärka till spridandet av begär efter vetande inom vidsträktare kretsar av befolkningen, fann företarget i Grefberg en av sina varmaste befordrare.

År 1864 hölls icke mindre än trenne folkliga föredrag av honom i Helsingfors; åren 1869, 1868, 1870 och 1871 uppträdde han likaledes såsom föredragare i samma stad. I Lovisa höll han föredrag år 1867; i Pärnå 1866 ock 1868, varjämte han under sommarn 1869 hvar annan söndag höll folkliga föredrag i socknestugan i sistnämda socken.

Under åren 1865—1870 fann Grefberg dessutom tid att utan någon ersättning handha redaktionen av tidningen Folkvännen. Därjämte författade han i den serie folkskrifter som med titeln Pennibibliotek utgifvet av Nyländingar", utkom genom försorg av nyländska studenter, häftena tre och åtta.

Ett sådant arbete utföres icke utan uppoffringar. Läggas härtill alla de andra uppdrag Grefberg mottog och utförde i den nyländska avdelningens tjänst, så väcker det ingen förvåning, att det drog ut med avslutandet av hans egna studier. Han hade icke havt tid att tänka på sig själv och sin framtid annat än i andra rummet. Därför fann han först år 1869 tillfälle att avlägga filosofie kandidatexamen, varefter han på våren samma år promoverades till filosofie magister. Läkarebanan blev sedan det område, till vilket Grefbergs studier knöt sig. Han tog medicine kandidatexamen 1872 och blev medicine licentiat den 31 maj 1876. Medicine och kirurgie doktor blev han år 1880 efter att havva utgivit och försvarat en därför utgiven avhandling.

Såsom läkare var Grefberg lika uppoffrande och oegennyttig som han visat sig i sitt arbete för folkupplysningen. Bland det stora antalet av dem, som anlitade honom i denna egenskap, äro de många, vilka utan ersättning tog hans tjänster i anspråk. Att han, skuldsatt såsom de flesta efter en lång studietid, det oaktadt städse kunde vara färdig att lämna sitt bidrag till ett allmänt företag, som vunnit hans bifall, kom sig därav, att han aldrig vant sig att slösa på sin egen person.

Också togs hans hjälpsamhet icke sällan i anspråk på ett sätt, som vittnade om föga grannlagenhet hos många av dem, vilka vädjade till hans goda hjärta och städse öppna hand. Men om man antog att Grefberg, en gång bliven läkare, icke skulle havt tanke för annat än dennes kall, fore man mycket vilse.

Hans rastlösa ande hade behov av ett vidsträktare fält för sin värksamhet och detta fann han i arbetet för folkupplysningen samt i det arbete han ägnade den svenska teatern i hufvudstaden. Redan år 1876 invaldes han i teatergarantiföreningens bestyrelse för den svenska scenen och öfvertog samma år direktörskapet för densamma jämte doktor C. F. Wahlberg och ingeniör John Stenberg. I egenskap av direktör ledde han sedermera med få avbrott under en följd av år denna teaters dramatiska avdelning ända till år 1885. På detta för honom i grunden främmande område lade han i dagen en praktisk blick och en ordnande förmåga, som i förening med hans varma kärlek för denna scen och dess uppgift förvärvat honom ett tacksamt erkännande av alla dess vänner, ett varande minne i vår svenska teaters historie.

Men Vilhelm Grefberg skulle ännu lämna efter sig såsom sitt bästa minne en självständig skapelse, som redan burit rika frukter. Under sommaren och våren 1881 arbetade han rastlöst på att få till stånd ett svenskt folkupplysningssällskap, för vilket ändamål han kring hela landet utsände över 500 anteckningslistor. Hans strävanden kröntes med framgång. I juni 1882 bildades sällskapet Svenska folkskolans vänner, vars värkställande direktör Grefberg blev, och vilken befattning han innehade till sin död.

Svenska folkskolans vänners uppgift och värksamhet behöva här icke vidare omordas. Men vare det dock sagdt, att en ordförande, som med större kärlek till sitt värv, som mer uppoffrande och samvetsgrant än Grefberg handhar denna befattning, skall sällskapet icke finna. Ännu då hans krafter redan var brutna av den tärande sjukdom, som i förtid ändade hans liv, sågs han sysselsatt med att ordna de bibliotek, som skulle sändas kring bygderna. Han ville icke lämna det arbetsfält, där han sådde för framtida skördar, förr än han tvangs därtill av en makt, som hans sällsynta viljekravt icke längre kunde betvinga.

För en handlingskravtig natur faller det sig svårt att för andras önskningar och förslag låta sina egna vika. Så var även förhållandet med Grefberg. Kommer härtill, att hans lynne i följd av en långvarig sjuklighet led av en viss retlighet, så skall man fatta, att det icke kunde undvikas, att han ofta nog stötte sig till och med med sina närmaste vänner.

Men missämjan blev aldrig beståndande och den som vanligen led mest av denna var Grefberg själv. De vackra, i vissa avseenden stora egenskaper, som låg på botten av hans karaktär, gjorde att man översåg kantigheterna i hans väsende. Den skara vänner, som från hans studentår stått omkring honom, minskades icke, och under sina senare år tillvann han sig genom sin rastlösa uppoffrande värksamhet nya sådana i alla de kretsar, med vilka han trädde i beröring.

Det är kändt, att den praktiska läkarens värv är upprivande. Även Grefberg, som aldrig innehavt någon stats- eller annan offentlig befattning, skulle få erfara detsamma.

Hans kravter räkte icke i längden till för det arbete, vilket såväl i denna värksambhet, som under de mångfaldiga andra uppdrag han åtagit sig, hopades över honom. Den 4 mars 1886 avled han i sin bästa mannaålder, efter att under en följd av år med beundransvärd viljekravt hava kämpat mot ett smygande bröstlidande.

Man har sagt att den, vilken lever för en idé, icke skall sakna det erkännande han förtjänar. Redan under sitt liv fick Grefberg erfara sanningen härav; men det blev dock först efter hans bortgång, då man rätt kunde uppskatta det tomrum han lämnat, fullt erkännande skulle skänkas hans livsgärning.

Bland folkbildningens kämpar i vårt land kommer Vilhelm Grefbergs namn icke att glömmas. Det har gått kring det svenska Finlands bygder och det skall lefva, så länge där bygga kvinnor och män, vilka veta vad den strävan är värd, vars mål går ut på upplysning åt vårt folk.