Gripenberg, Lars
f. 21.3.1916
d. 30.12.2003
Kusin Lasse blev student från Grankulla samskola 1935 några år före jag började skolan så det var en markant åldersskillnad mellan oss. Åldersskillnaden har under åren som gått planat ut och vi hade senare ofta trevlig kontakt med varandra. Lasse var sedan urminnes tider, åtminstone 30 år, medlem i styrelsen för Anna och Lennart Gripenbergs fond. Detta förde med sig årliga sammanträffanden och kontakter. Från barndomstiden minns jag blott svagt besöken i den stora ganska mörka Grankulla-villan nedbrunnen 1953 (?), där Lasses mor, faster Trissie bestyrsamt, energiskt och auktoritärt styrde allting. Hon var ju skolekonomen och jag tror att hon bland syskonen och svägerskornas skara var den ledande personen van att som hög lotta ordna och bestämma. Livet hade lärt henne.
Lasse var knappt två år då han vårvintern 1918 förlorade sin far (Bertel 1886-1918; 33 år) under de olyckliga händelserna under vårt frihetskrig. Så växte de tvåbröderna Jarl och Lars upp faderlösa. Farmor Anna hade gått bort 1916 och farfar Lennart stod ensam. Han blev säkert den lilla familjens viktiga stöd tillsammans med de andra syskonen och nära anförvanter. Scouting och friluftsliv främst orientering och kanotering stod Lasses håg nära. Han var en händig man och byggde själv sin seglingskanot med vilken han även kom till vårt Gripans i Ingå där jag kan minnas honom tillsammans med mina stora bröder.
Lasse hade redan som ung en god hand med barn och djur och hade en stark vilja att hjälpa därför var det ganska naturligt att han valde läkarbanan. Kanske de svåra tiderna efter händelserna 1918 också kunde ha präglat honom och att han därför valde en bana där han kunde göra gott, förena, hjälpa och lindra. Kirurgin har säkert att göra med att han var så händig. Det passade ju bra för en kirurg. I varje fall är valet av denna levnadsbana ganska ovanligt inom den gripenbergska släkten där han är den första manliga läkaren. Strax före fortsättningskrigets utbrott gifte han sig med skolkamraten Ulla Svedlin. Under kriget växte familjen. Efter fredsslutet, slutförde han sina studier och inledde sin praktik. När den nybyggda Barnkliniken i Helsingfors startade fick han möjlighet att vara med och som assistentläkare köra igång den kirurgiska avdelningen under Matti Sulamaas ledning. Sedan blev det Kirurgen under den legendariska kirurgen Väinö Seiro. En kort sejour gjorde han på Diakonissanstalten innan han utsågs till överläkare på Aurora sjukhus barnkirurgiska avdelning. Där arbetade han sedan till sin pensionering. Till medicinalråd utsågs han strax innan sin pensionering 1979.
Under året 1971-72 verkade han som kirurg i Nairobi. Det kom antagligen att vara hans och hustrun Ullas lyckligaste tid tillsammans. Efter pensioneringen verkade han några somrar som kirurg vid Sentralsjukehuset Sogn og Fjordane i Norge. Där bodde han i Förde med sin andra hustru Inger (född Höman). Lasse var i mycket släktingarnas husläkare. Jag minns då han opererade mig och senare min hustru och vår son. Kusinen blev då den skickliga beslutsamma men samtidigt omsorgsfulla yrkesmannen som gav sin tid att sitta på sängkanten. Han gav sina patienter en känsla av trygghet och hans vänliga blick var det bästa man kunde möta. Man kan ibland blott föreställa sig vad han varit med om som krigskirurg under de svåra åren och hur han tack vare sin skicklighet avgjort och räddat mångas öde.
Blåberga, fritidstället där uppe på berget, var alltid hans tusculum. Kanske terrängen passade den forne orienteraren och uppe på berget hade han tillsammans med sina närmaste anlagt en skön trädgård. Under en tid då jag var plantskoleman ställde han svåra frågor om sällsynta växter och hur man skulle göra så att de skulle trivas allt bättre. Jag tror dock att det var bara ett diskussionsplank som jag var. Lasse visste själv svaren på de flesta frågorna han ville bara pröva andra men det var trevliga diskussioner vi förde. Att vandra och skida var viktigt för Lasse. I början av sin svåra sjukdomstid svarade han en gång på min fråga om han redan hade skidat fast det då var ovanligt lite snö ”ja, jag har skidat några varv på en liten slinga som jag dragit upp här på gräsplanen utanför Blåberga-huset”.
Släkten Gripenbergs medlemmar har oftast varit militärer eller tjänstemän. De har givit ett intryck av pliktuppfyllelse inför den uppgift de blivit ålagda och utåt visat en viss bestämd barskhet kombinerad med tillbakadragenhet kanske blyghet. De har sällan velat stå i rampljuset. Lasse var en känslig och fin människa. En av de sista gångerna vi råkades var hösten 2002 då en grupp släktingar på hemväg från ett besök på farfars och farmors älskade Metsola i Oittis avslutade utfärden med att besöka Blåberga. Där satt vi vid en sprakande brasa i den stilla skymningen några manliga släktingar, damerna satt i ett annat rum denna gång och pratet flödade mellan oss alla. Lasse satt stilla i sin stol. Vi blev bortskämda av glassen som bjöds och jag kunde se hur Lasse njöt av att vara centrum för oss alla, att höra och följa med, ja hans ögon lyste så varma och intresserade. Den stunden är för mig ett skönt minne av kusin Lasse. Under tiden efter pensioneringen såg han världen med Inger och reste både till Kina, Indien, Australien, Nya Zealand, Egypten och Galapagos.
Lennart Gripenberg