Gripenberg, Thomas

f. 26.11.1942

d.1.8.2005

Thomas Gripenberg föddes den 26 november 1942 i Lojo och avled den 1 augusti 2005 i Helsingfors. Bland de närmast anhöriga finns hustrun Lena Rewell-Gripenberg, dottern Laura, modern Isa och systern Diana. Thomas Gripenberg växte upp i Täby kyrkby norr om Stockholm.

På 1950-talet var Thomas och jag klasskamrater i Kristofferskolan, Waldorfpedagogikens svenska pionjärjolle och sedermera flaggskepp. Thomas far, Erwin Gripenberg, var länge redaktör för rörelsens tidskrift På väg, och hans mor Isa redaktionssekreterare. Diktaren Bertel Gripenberg var hans farfar. Han träffade farfadern en enda gång; som tre­åring i Sverige. Jag minns att Erwin brukade berätta om sin far Bertel att han, om en adlig ätt som dog ut under medeltiden, sagt: ”Vräkigt att dö ut redan på 1300-talet.”

Klasskamraterna brukade con amore reta Thomas för att han var adlig: ”Baron, torde beaktas!” Vilket var OK för honom.

I mitten av sextiotalet utbildade Thomas Gripenberg sig till scenograf vid Mozarteum i Salzburg. Han fick genast anställning vid operan i Helsingfors. Efter ett par år flyttade han till Svenska Teatern, där han under en lång följd av år och uppsättningar var verksam som scenograf. Under en tid var han också lärare i scenografi vid Konstindustriella högskolan. Men en dag satte ett lungemfysem stopp för vidare arbete, och han förtidspensionerades.

Thomas Gripenberg gladde sina medmänniskor med en aldrig sinande ström av limerickar och vitsar. Vi åt kräftor med honom i vårt sommarhus i Kylmälä ett par dagar innan han dog. Det hörde till hans aristokratiska ironi att ibland tala om sig själv i tredje person. Han berättade om sitt dåliga allmäntillstånd mellan vitsarna och kräftslörpet. Bland annat hade han en förkalkad aorta. ”Blir det värre så är det slut med lille Thomas”, sa han. Nu är det slut. Världen har blivit trängre.

LARS NYGREN

-- Ett femtiotal välgjorda dramatiskt konstnärliga scenografier och kostymplaneringar har under årens lopp haft Thomas Gripenbergs signatur. Bland annat minns man gärna scenografin till storsuccén Stadin kundi, till Anders Larssons Mannen som gick av, till Bo Carpelans Axel, Ibsens En folkfiende, Smugglarkungen, Marsipanpojken, Spelman på taket, Oliver, Topelius! Och många fler. Konstnären Gripenberg överträffade sig själv många gånger med sin fantasifulla och fungerande scenografi. Han kunde med genuin lyhördhet för dekor och dräkter lyfta föreställningen mot ännu högre höjder. (Hbl)