Hanemann, Max

f. 17.4.1881
d. 30.6.1945

Redaktör Max Hanemann avled den 30 juni 1945, 64 år gammal. Max Hanemann gick ut i livet i seklets första år och greps som ung student av hänförelsen för folkbildningens sak, som då var ett led i det politiska och nationella väckelsearbetet. Han blev lärare vid Mellersta Nylands folkhögskola och fattade sin uppgift väsentligen som ett uppdrag i den svenska sakens tjänst. Han trädde i nära förbindelse med nyländsk bygd och dess befolkning. De band som då knöts gav i mycket sin riktning åt hans håg och intressen livet igenom. 

I ungdomsrörelsen blev han en förgrundgestalt i sin egenskap av ordförande i Finlands svenska ungdomsförbund och framförallt i Nylands svenska ungdomsförbund, som han ledde under ett kvarts sekel. Hanemann var en god talare, som kunde konsten att vinna sin publik och hålla den fången. Stora skaror av nyländsk bygdebefolkning både i väst och i öst bevarar minnet av hans framträdande som talare både i den trängre kretsen av enskilda ungdomsföreningar och inför stor publik vid sammankomster i de folkliga kultursträvandenas tecken.

Max Hanemanns stridbara läggning drog honom till politiken. Med den trädde han i beröring inte blott som tidningsman utan också som ledamot av det första folktinget, där han väckte uppmärksamhet genom klara och skarpt formulerade inlägg i debatterna om grundlagsskydd för den svenska folkstammens nationella liv, samt som medlem av Svenska folkpartiets centralstyrelse. Han var under en lång följd av år ordförande i centralstyrelsens kulturutskott, där han gjorde en vägande insats framförall:t vid fördelningen av kulturfondens understöd, en uppgift som han väl behärskade genom sin kännedom om det svenska kulturarbetet i dess skiftande former.

Max Hanemann var först och sist tidningsman. Han begynte i unga år som ensam redaktionell kraft i Veckobladet och fortsatte sedan i Nya Pressen samt i dess efterföljare Dagens Press och Svenska Pressen. Sin främsta journalistiska insats gjorde han i de båda sistnämnda tidningarna som ledarförfattare och kåsör. Hanemann kunde i grund sitt yrke. Han röjde en enastående snabb orienteringsförmåga i de mest överraskande situationer oah han skrev sina artiklar i dagsaktuella frågor klart, utredande och fängslande, ständigt med sikte på kärnan i de problem som diskuterades. Särskilt var han stark i polemiken och hans värjstötar träffade säkert och hårt. Sin samhällskritik utövade han också som kåsör. Signaturen Lucas var mer fruktad än älskad. Det var en art av politisk och moralisk renhållning han utövade. Hanemann hade ett gott minne för det som hänt och sagts, inte minst för missgrepp och förlöpningar. Dem gisslade han obarmhärtigt. 

Med sin demokratiska livssyn och sin klara, fasta svenkhetskänsla, som inte rubbades en hårsmån hur är tiderna växlade, stod han i främsta ledet bland dem som på det offentliga ordets valplats bekämpade nationalism, chauvinism ooh andra tidslyten. Hanemann hade en märklig produktionsförmåga och kunde under de bråda timmar, då hans eftermiddagstidning kom till, göra en journalistisk prestation som väckte hans kollegers beundran. När han i samband med de starka inrikespolitiska brytningarna i början av 1930-talet slutade sin verksamhet som aktiv tidningsman i huvudstaden, fortsatte han i tidningen Åland och framförallt i Vasabladet, där han skrev uppmärksammade, kåserande veckoöversikter. Signaturen »Den godmodige» stod under kloka, orienterande och alltid läsvärda betraktelser kring det som hänt på samhällslivets skilda områden. Axel Lille, tidningsmannen och svenskihetsledaren, som väl i många stycken var Hanemanns lärofader, har av honom tecknats i en kunnigt skriven biografi.

Hanemanns centrala ställning i sina yrkeskamraters krets markerades av att han under många år var ordförande i Finlands svenska publicistförbund. Max Hanemann var det offentliga ordets man och som politisk debattör framstod han som en stridsman med skarpslipad värja utan överflöd av misskund med sina motståndare. I själva verket hade han - såsom hans många vänner väl visste - en omisskännlig värme på djupet och av den gav han slösaktigt åt dem han gillade och höll av. Han bytte håg varken när det gällde idéer eller människor. Hans liv och gärning präglades av trofasthet. Han var inte angelägen om beröm, men han satte pris på att räknas till de trogna.

John Österholm