Hedberg, Gustaf Adolf

f. 6.1.1868

d. 3.8.1943

Den 3 augusti 1943 avled i Helsingfors pensionerade äldre lektorn Gustaf Adolf Hedberg, f.d. rektor vid Vasa svenska lyceum.

G. A. Hedberg föddes på Stockholmen i Jakobstads skärgård den 6 januari 1868. I Vasa lyceum, den skola, där hans egen livsgärning till största delen skulle komma att utföras, fick han sin fostran.

Religionslärare och rektor vid läroverket var den tiden L. L. Lauren, känd som framstående pedagog. Av medlärjungarna torde sidokamraten Lauri Ingman, den blivande ärkebiskopen, ha haft den största betydelsen för Hedberg.

Uppvuxen i ett djuptreligiöst, av pietistisk åskådning präglat hem, ägnade sig Hedberg som så många av sin släkt åt teologiska studier, sedan han varen 1886 blivit student. Han avlade teologisk dimissionsexamen år 189r. Då religionslärarens kall lockade honom mer än prästens, fortsatte han likväl sina studier, och dessa ledde 1896 till filosofiekandidatexamen med svenska språket och litteraturen som huvudämne. Med den samvetsgrannhet och grundlighet, som var honom egen, hade han skaffat sig synnerligen gedigna kunskaper i sina specialämnen. Sin praktiska utbildning för lärarkallet fick Hedberg vid Svenska normallyceum, där hans läraranlag bedömdes såsom »utmärkta», vilket vitsord senare bekräftades genom de höga röstetal han erhöll i de praktiska proven.

Hedbergs pedagogiska verksamhet började redan år 1891. Efter ett kortare vikariat vid högre svenska folkskolan för gossar i Helsingfors, tjänstgjorde han 1892–1903 vid olika läroverk i huvudstaden, främst vid Lyceum för gossar och flickor till år 1900 och härefter vid Svenska reallyceum. År 1903 utnämndes Hedberg till lektor i religion, logik och psykologi vid Vasa svenska lyceum, i vilken befattning han kvarstod ända till 1936, då han avgick med pension. Hösten 1930 hade han övertagit religionslektoratet vid Svenska flicklyceet i Helsingfors, men återvände redan efter ett år till sin gamla skola. Redan 1903 hade Hedberg utnämnts till lyceets prorektor samt 1907 till dess rektor. Under 28 års tid kom han att sköta denna befattning. Åren 1903-1907 handhade han dessutom vården om lyceets stora och värdefulla bibliotek. Vid Vasa svenska lyceum utförde Hedberg en rik livsgärning under de 32 år han verkade där. Han ägde ovanliga förut sättningar sor:i lärare: utmärkt disciplinsförmåga, grundliga kunskaper, sällsynt klart och logiskt framställningssätt samt ett av äkta personlig fromhet genomsyrat nit för sitt ämne. Hans morgonböner voro små mästerverk, där logisk klarhet parades med religiös övertygelse och värme samt formfulländat framförande. Hans lärjungar ha alla samstämmigt vitsordat hela hans undervisning såsom präglad av följande drag: aldrig något halvt eller haltande, aldrig en mening eller ett ord, som behövde tas om, dogmatikens och kyrkohistoriens svåraste frågor utredda klart och begripligt för alla. På sitt sätt torde det stora antal av Hedbergs lärjungar, som valde teologiska studier, tala sitt tydliga språk om hans framgång som religionslärare. Måhända var Hedbergs undervisningsmetod under hans senare år ej mera modern, men klara kunskaper och respekt för religiösa och moraliska värden gav han små gossar. Då Hedberg övertog ledningen av Vasa svenska lyceum, var ordningen vid läroverket icke den bästa. Men det dröjde inte länge, innan straffdomarnas antal sjunkit till en bråkdel och god ordning stadgats. Med kraft och klarhet ledde han sin skola. Trots sin stränghet ägde han stor förståelse för ungdomen, och inte sällan var det han, som förde mildhetens talan vid tillfällen, då någon felandes öde skulle avgöras. Hans omutliga rättrådighet väckte även gossarnas aktning. Man torde kunna säga, att hans popularitet som rektor växte med åren. Han sade själv sig småningom ha kommit till den uppfattningen, att rektor så litet som möjligt borde visa sig och ingripa; då ginge det bäst.

Till ytterlighet plikttrogen, utförde Hedberg allt skriftligt arbete, som följde med rektorssysslan, på ett mönstergillt sätt och handhade med den största sparsamhet statens medel. Alla föreskrifter för lärare och elever voro även in i minsta detalj noga genomtänkta. Organisatorisk klarhet låg över det hela.

Rektor Hedberg vårdade pietetsfullt det gamla läroverkets traditioner. Han kunde ju stöda sig på personliga hågkomster från sin elevtid, och själv hade han säkerligen dessutom i detta avseende rönt påverkan av sin rektor L. L. Lauren, den bäste kännaren och varmaste vårdaren av de stolta minnen »Wasa skola» ägde. Det är förståeligt, att en man med Hedbergs samvetsgrannhet och plikttrohet inte så mycket hann ägna sig åt värv utom sin egentliga syssla. Dessutom låg det i hans natur en viss motvilja mot offentligt uppträdande. Dock mottog Hedberg i yngre dagar ett antal förtroendeposter i Vasa, såsom ledamotskap av stadsfullmäktige under en period, av direktionerna för Vasa navigationsskola och Vasa svenska samskola under ett antal år samt av kyrkorådet och kyrkofullmäktige i Vasa församling, sistnämnda uppdrag under en lång följd av år.

Sitt betydelsefullaste arbete utom lyceet utförde Hedberg dock till fromma för Vasa stads folkskolor. Såsom t.f. inspektör under vårterminerna 1904 och 1905 kom han att ta ett initiativ av stor betydelse för framtiden, då han väckte förslag om inrättande av s.k. avsöndringsklasser för efterblivna elever. Planen har senare förverkligats i form av den nuvarande »hjälpskolan». Åren 1912-1919 var Hedberg ledamot av direktionen för folkskolorna och anförtroddes därvid ekonomsysslan, vilken han skötte med stor samvetsgrannhet under iakttagande såväl av kommunens ekonomiska intressen som skolornas berättigade krav på utveckling. I egenskap av föreståndare för Vasa arbetarinstitut under läsåret 1926-27 kom Hedberg ytterligare att tjäna den egentliga folkundervisningens sak.

Sin goda stilistiska förmåga utnyttjade Hedberg främst under yngre år såsom medarbetare i Hufvudstadsbladet åren 1892-1902, bl.a. som lantdagsreferent. En uppsats »I frågan om religionsundervisningen», publicerad i Vasa svenska lycei årsprogram 1906-07, uttrycker såväl klar logik som betydande polemisk skärpa, då det gällde att tillbakavisa den tidens vanliga angrepp på religionsundervisningen. Någon gång lät Hedberg förmå sig att uppträda som föredragare eller festtalare på en svensk eller fosterländsk märkesdag i Vasa och förfelade därvid aldrig att göra intryck genom tankens skärpa, språkets manligt frasfria utformning samt röstens ovanliga klarhet och välljud.

G. A. Hedberg var i det stora hela en tillbakadragen natur. Han var alltför anspråkslös för att själv söka någon högre post inom skolväsendet, ehuru han ägde förutsättningar för en sådan placering. Som ett yttre erkännande för sin gagnerika uppfostrargärning mottog han riddartecknet av Finlands Vita Ros. Det förordnande att inspektera religionsundervisningen i landets svenska skolor Hedberg såsom emeritus erhöll läsåret 1936-37 måste väl även anses som ett uttryck för uppfattningen, att han stått i främsta ledet bland våra svenska läroverkslärare.

Ragnar Krook