Henriksson, Bjarne

F. 18.7.1946

D. 24.10.2002

 

Underrättelsen om att landskapsarkivarie Bjarne Henriksson påträffades död i sitt hem onsdagen den 24.10.2002 mottogs på många håll med bestörtning och sorg. Uppbyggaren av Ålands landskapsar­kiv finns inte längre bland oss. Vännen som alltid hade ett uppmuntrande ord till hands är borta.

Bjarne Johannes Henriksson föddes den 18.7.1946 i Vasa. Han växte upp i relativt små förhållanden, avlade studentexamen vid Vasa svenska lyceum 1967 och valde först den merkantila banan. Dimitterad 1970 från Vasa handelsläroverk insåg Bjarne snabbt att handeln inte var hans gebit; symptomatiskt nog hade han under studietiden varit intendentsbiträde vid Österbottens museum. Efter studier vid Åbo Akademis humanistiska fakultet av­lade han filosofie kandidatexamen 1977. Då hade han i ett par års tid skött olika uppgifter vid Åbo landsarkiv. Bjarne tog sig vidare till Riksarkivet, huvudskall­eplatsen som han kallade det, och hann där under två år göra sig känd som en glad gosse med ett oändligt lager av historier.

Året 1978 var avgörande för hans framtid. I och med den nya Självtyrel­segården i Mariehamn erhöll landskapet Åland ett eget centralarkiv som behövde en chef. Bjarne sökte tjänsten, som han först skötte som t.f. i tio år, och därefter som ordinarius. Han belyste sedermera landskapsarkivets tillkomst i sitt s.k. pro­veniensarbete. Arkivfrågorna hade dittills lytt under landskapets museibyrå, som av naturliga skäl mer intresserat sig för det historiska materialet. Med Bjarne intro­ducerades systematisk uppföljning av ar­kivbildningen hos landskapsstyrelsen och arkivinspektioner i kommunerna, i linje med den nya arkivlagen av år 1981,

Mottagligheten på fältet varierade; i en kommun hade Bjarne t.ex. funnit delar av arkivet som väggbeklädnad i ett hem­lighus, vilket han senare roat berättade. Varje arkivman med självaktning försö­ker tillhandahålla sina kunder, forskarna och övriga intresserade, god betjäning och relevant material. För Ålands del var utgångsläget inte det bästa, eftersom en stor del av de åländska arkivalierna sedan 1932 befann sig i landsarkivet i Åbo. Efter flera års kamp kunde materialet, ca 220 hyllmeter från tiden 1600–1900, återbör­das till Åland där arkivutrymmena bevis­ligen fyllde måttet. Bjarnes kolleger vid landskapsarkivet framhåller hans avgö­rande insats i denna fråga, för Ålands del. Tack vare goda faciliteter kunde Bjarne också övertala församlingar och andra ar­kivinnehavare att överlåta sina handlingar till landskapsarkivet. Viss dragkamp med Ålands museum och Ålands sjöfartsmu­seum om godbitarna kunde inte alltid undvikas.

Forskningen låg Bjarne varmt om hjär­tat, även om de egna publikationerna förblev relativt få. Avsnitt i Petalax kom­muns historia (1983), en matrikel över prästerna på Åland (1989) samt flera ar­tiklar i olika skrifter vittnar om vilja och intresse. Han färdigställde första delen av Carl Ramsdahls avsnitt om 1500-ta­let för Det åländska folkets historia, men orkade inte slutföra sitt eget arbete med 1600-talsdelen.

Bjarnes insats för forskningen låg sna­rare i engagemang och sakkunnig hand­ledning. Flera forskare på Åland har skäl att med tacksamhet minnas hans råd och expertis beträffande källor och littera­tur. Ålands emigrantinstitut låg Bjarne särskilt varmt om hjärtat. Trots sitt stora kontaktnät var Bjarne alltmer en enstö­ring. Han var kollegiemedlem i Ålands kulturstiftelse och medlem av emigran­tinstitutets styrelse m.m., höll kurser i släktforskning och gamla handstilar vid Medis i Mariehamn, och stod i kontakt med mången, men förblev ensam. Sina intressen, boxningen, Främlingslegionen och studerandet av stjärnoma, borde Bjar­ne ha fått dela med någon.

 

PERTTI HAKALA