Jakobsson, Max

f. 30.9.1923

d. 9.3.2013

Minister Max Jakobsons karriär som journalist, diplomat, påverkare, författare och analytiker är unik i Finland. Den kom att omfatta nästan sjuttio år av oavbruten intellektuell verksamhet. Max Jakobson var efterfrågad som rådgivare, debattör och föredragshållare in på 2000-talet. De allra sista åren präglades av ökad sjuklighet och en starkt försvagad stämma. I sina glansdagar var han ”Max” med hela det Helsingfors som betydde något, med det politiska och diplomatiska etablissemanget i Sverige, med många av FN-skyskrapans aktörer och journalister från världens alla hörn.

Hos äldre finländare har en ikonisk bild fastnat på näthinnan. Den föreställer president Urho Kekkonen, ambassadör R. R. Seppälä och Max Jakobson under en palm på stranden i Hawaii. Tidpunkten är november 1961 och föremålet för gruppens intresse är en text som redogör för notkrisen i relationerna med Sovjetunionen. Under många år var Max Jakobson en av Urho Kekkonens närmaste rådgivare och den mest självständigt tänkande. Han deltog i utformningen av doktrinen om Finlands neutralitet, han fortsatte och utvecklade Finlands handlingssätt i Förenta Nationerna. Han försökte förklara och försvara Finlands agerande också i det kalla krigets publicitets- och opinionsmässigt svåra förhållanden. Eventuellt var hans franska svag, men i gengäld var han en lysande stilist både på finska och engelska och han talade svenska gärna och flytande. Kort sagt, i vårt land föds en Max Jakobson endast en gång varje århundrade, om ens det.

Max Jakobson föddes i en judisk familj i Viborg 30.9.1923. Hans mor Helmi hade konverterat inför äktenskapet med fadern, juristen Jonas Jakobson. Mest känd av släktens medlemmar var då människorättsaktivisten och journalisten Santeri Jakobson.

Max Jakobson blev student år 1941. Kriget förhindrade studierna. I gengäld var också Max Jakobson en krigsveteran. Hans grad var till slut premiärlöjtnant. Med all anledning promoverades han till dr honoris causa vid både Helsingfors universitet och Åbo Akademi.

Efter en period vid Finska notisbyrån fick Max Jakobson anställning vid BBC:s finska redaktion, därefter som korrespondent i London för tidningen Uusi Suomi innan han 1953 blev pressattaché vid Finlands ambassad i Washington och 1958 chef för Utrikesministeriets pressbyrå.

Så följde uppdraget som chef för ministeriets politiska avdelning 1962–1965. Den diplomatiska karriärens höjdpunkt blev arbetet som chef för vår representation vid Förenta Nationerna 1965-1972. Under denna tid stod Max Jakobson i det mest krävande rampljuset. Han var kandidat för posten som FN:s generalsekreterare, en plan som 1971 havererade ännu värre än den senaste kampanjen för en plats i säkerhetsrådet. Jakobson hade ett starkt stöd i generalförsamlingen, men säkerhetsrådets permanenta medlemmar var inte så förtjusta. Moskva ville ogärna medverka till att finländaren skulle få en så synlig plats, man ville inte heller ha en ny Hammarskjöld. Arabstaterna ansåg honom vara en sionist. FN valde en nolla.

I Helsingfors fick ”överstejuntan” bära hundhuvudet när kampanjen slog slint. Juntan bestod av en grupp begåvade unga diplomater som militären Risto Hyvärinen och legationsrådet Ilkka Pastinen. De satsade på att Kina i sista hand skulle lägga in sitt veto mot rivalen Kurt Waldheim. De misstog sig och Kekkonen slängde dem ut i kylan. Också Jakobson måste bort. Han blev ambassadör i Stockholm (1972-1974).

Följande karriärdrag blev uppgiften att bilda och leda EVA (Näringslivets delegation) vars uppgift blev att ta upp kampen mot de starka vänstervindarna i samhället. EVA blev också en aktiv påverkare. Han avgick 1984. Redan tidigt väckte Max Jakobson uppmärksamhet med sin andra bok Diplomaattien talvisota (Vinterkrigets diplomati). Verket är en klassiker vars grundläggande insikter har förblivit intakta. Sammanlagt publicerade Max Jakobson fjorton böcker. På svenska finns därtill Egna vägar, Den finländska paradoxen, Trettioåttonde våningen, Finlands väg, Våldets århundrade, År av fruktan och hopp samt två arbeten om tjugonde seklets bokslut.

Jukka Tarkka, en erkänd politisk historiker, har gett ut en biografi, Max Jakobson, det kalla krigets diplomat, som år 2012 utkom i svensk översättning av Geo Stenius. Tarkka säger bl.a. att Jakobson beskriver ”den finländska identiteten med anglosaxisk kyla, med nationell värme och fosterländsk alldaglighet, men aldrig patetiskt”. Max Jakobson ingrep i den politiska debatten också under pseudonym och hans kolumner kunde innehålla även Kekkonenkritiska vändningar. Han var en diplomat och författare som hyllade västerländska värden, men han måste också ses som en stor och brinnande fosterlandsvän trots sitt svala intellekt. Den eminentaste Finlandskännaren i Sverige, professor Krister Wahlbäck har sagt att Sverige i modem tid inte har haft en så betydande diplomat som Max Jakobson, inte Sverker Åström eller Gunnar Jarring. Det är lätt att vid Max Jakobsons bår instämma i detta omdöme.

Ralf Friberg

--

Bild: Promedia, Matias Uusikylä