Jansson, Asta

f. 30.6.1913

d. 2.9.2009

Asta Jansson föddes 30.6.1913 och gick bort 2.9.2009. Därigenom har ytterligare en länk till södra Lojos, industri- och kultursamhället Virkbys, storhetstid brutits ur kedjan. Asta var ända till för några år sedan en betrodd källa till levande lokalhistoria, alltid tillfrågad. Hon var en outslitlig kulturivrare, lojal mot alla som ville arbeta för höjt socialt medvetande och stärkt känsla för den egna historien, medborgarnas egen historia. Liksom hon ville främja det praktiska livets färdigheter, uttryckligen kvinnornas. Förra sekelskiftets bildningslängtan satt djupt.

Asta Jansson hade alltid drömt om en stor familj. Själv var hon enda barnet. Vid sin 95-årsdag senaste sommar kunde hon samla kring sig tre barn, sju barnbarn och nio barnbarnsbarn. Hennes mamma försummade aldrig att påminna om hur efterlängtad hon var. Själv hade mamma Elin ”Ellen” Tötterström från Bjärnå haft ett tjugotal syskon.

I sällskap med Asta förvandlades andra till lyssnare, i släkten var hon medelpunkten. Hon tog utrymme.

Så hade hon också överblicken över ett bysamhälles uppgång och dess tidvisa hotbilder. Fadern lanthandlaren Elis Funck tog emot Petter ”Kalkpetter” Forsström, likaså bördig från Finby, när han första gången kom med sin far för att se vad Virkby med sina tre sågar och kända kalkfyndigheter kunde stimulera till. Asta upplevde inbördeskriget och tyskarnas dramatiska vistelse i sina hemknutar och gästgiveriet, numera en förstörd kulturhärd liksom Kalkpetters palats. Hon ingick i kretsen kring Kyrksta gård och dahlbergarna. På sitt sätt en del av vardagen blev för henne kalkverket och dess mecenatskap på gott och ont, samlingshuset för föreningarna med sin så småningom tynande verksamhet. Och framför allt Marthastugan, den överlevande.

Hon hade inte bara överblick, utan också gott minne, stärkt genom ihärdigt berättande. Hon berättade sin livshistoria för undertecknad under inspelningar hösten 2001. Outplånliga spår satte i henne uppdraget som luftbevakningslotta på Munkberget där hon var först att upptäcka den sovjetiska armada på 92 plan i riktning Tammerfors som i det klara vädret steg upp från Baltisch Port. Eller vigseln i Åbo domkyrka för fem gäster ackompanjerade av ständiga alarm under en äventyrlig permission för fästmannen Kurt Jansson. Eller åren som textillärare i Åbo där hon i ruinerna av skolan grävde fram oskadade tygpackar under snön och sedan med svensk hjälp rustade upp en ny hemslöjdsskola vid Observatoriebacken.

Marthorna i Helsingfors, en av dem Ebba Östenson, hade velat skola henne till svensk hemslöjdsinspektör vid lantbruksstyrelsen men vinterkriget kom emellan. Själv hade hon tänkt bli matematiklärare.

När alla pusselbitar slutligen föll på plats var hon igen Virkbybo, konsulent i Marthastugan och lärare i samskolan där Kurt Jansson var rektor, aktiv liksom maken i Lojosamfundet, pensionärsföreningen och församlingen. Många var de utställningar av textilier och handarbeten som hon arrangerade i skolan och för marthorna. Som pensionär planerade hon utställningar av bygdens historia och hantverk.

För sin mångåriga verksamhet inom Martharörelsen tilldelades hon marthornas guldmärke och som erkänsla för sitt engagemang för hembygden Folktingets medalj och Svenska kulturfondens hederstecken.

Torsten Bergman