F. 8.10.1926
D. 31.7.2000
Lasse är borta.
Lars Fredrik Jansson, född 8.10.1926 som tredje barnet i konstnärsfarniljen Jansson. Far bildhuggaren Viktor "Faffan" Jans son, mor frimärkskonstnären Signe Hammarsten-Jansson, "Ham". Syskon konstnären Tove Jans son och fotografen Per-Olov "Prolle" Jansson, alla treföddes med sex års mellanrum. Död 31.7.2000.
En sådan kortfattad nekrolog säger inte mycket om människan, livskonstnären och vännen Lasse. Vi började bägge i Tölö Svenska Samskola ("Zillen") i början av 1930-talet och gick på samma klass från trean upp till studenten 1944. Lasse skrev fina uppsatser som ofta lästes upp i klassen och publicerade ungdomsboken "Skatten på Tortuga" redan som femtonåring. Han skrev sammanlagt nio böcker, bl.a. "Härskaren" (1945), " ... och ändå gryr dagen" (1946), "Jag är min egen oro" (1950), "Ljuva hem ... " (1951), "En ring för mycket" (1952) och "Fem tusen pund" (1967). Och dessutom en kursbok i engelsk Affärskorrespondens (1948).
Ett av mina första besök i konstnärshemmet Lallukka vid Apollogatan var vid en klassträff - kanske en födelsedag? Där träffade jag Tove för första gången. Jag minns att hon gjorde stor succe genom att ta oss alla med ned i en källare under golvet, där hon i ficklampsljus berättade kusliga spökhistorier för oss. Fabuleringskonsten fanns där - redan då.
Pellingearkipelagen, familjen Janssons sommarvistelse vid Edisviken på Storpellinge, blev jag bekant med under ett jullov 1943. Familjen hade redan under många år hyrt lillstugan på Edisudden av båtbyggaren Albert "Abbe" Gustafsson med familj. På den tiden gick det inga bussar till Pellinge, så Abbe mötte oss vid isranden I Sondby på sydspetsen av Vessölandet med fiskarbåten "Albertina" och förde oss över den ännu isfria Äggskärsfjärden till Edisviken. Där tillbringade vi några sorgfria dagar men visst var det kallt i den ouppvärmda lillstugan på nätterna!
År 1947 hade Lasse och Tove fått hyra ön Bredskär sydväst om Storpellinge, en del av ett vidsträckt fågelskyddsområde.Där byggde de (utan ritningar ochbyggnadstillstånd) en stuga åt sig. Jag hade år 1946 gått igenom flygkrigsskolan i Kauhava och tjänade sommaren 1947 vidjaktflygflottilj 31 i Uttis. Så kom det sig att jag under en leveransflygning till Helsingfors fann mig vara ensam i ett litet dubbeldäckat plan på återresan, så jag beslöt mig för att flyga över Bredskär och se hur långt syskonen kommit med stugbygget. Där satt de uppklivna på takåsen och spikade på takbeläggningen så stugan var nästan färdig.Efter några (otillåtna) lågsniffar kastade jag ännu ner ett hårt hoprullat dagens Hufvudstadsbladet som en hälsning från civilisationen. I juni 1948 var jag sedan som den första i en lång rad gånger gäst i stugan.
I början av 1950-talet fick jag efter en ide i en amerikansk flygtidning för mig att pengar kunde göras genom att fotografera folks stugor och bostadshus och sedan sälja kopior åt ägarna. Jag lade fram iden för Lasse, som tände direkt. Så tillkom flygfotograferingsfirman Aerofoto, med mig och Paavo Bollström som flygare och Lasse, senare även Per-Olov som fotografer. Vi hade mot slutet ett flertal försäljare, som tog upp beställningar på bilderna.
Men så kom en annan fas i Lasses liv in i bilden: när Tove år 1959 tröttnat på att teckna Muminserien, övertog han jobbet och fortsatte därmed ända till år 1974.
År 1962 hade Lasse gift sig med sångerskan Nita Lesch och till nyåret föddes dottern Sophia. De tre tillbringade vintern 1965 på lbiza, där jag också besökte dem.
Min familjs val av sommarboplats avgjordes främst av det faktum att vi sedan 1955 tillbringat en del av varje semester på Bredskär och så småningom hittat den idealiska platsen på Tunnholmens sydspets, bara ett par hundra meter nordost om Bredskär. Men det tog ju sin tid innan vi fått löfte om att få köpa tomten och att få byggnadslov så först 1969 restes bastubyggnaden - naturligtvis med Lasses benägna hjälp.
Efter 1974 sysslade Lasse mest med frimärken. Inte så att han skulle ha samlat pådem, men som språkkunnig hade ha möjlighet att inköpa finska frimärken billigt på utländska auktioner, för att sedan sälja dem dyrt på våra inhemska auktioner.
Lasse diagnosticerades 1990 för prostatacancer. 1998 hade cancern spritt sig till I benstommen och Lasse blev allt tröttare. Det sista året var han i praktiken sängliggande. Därför gladdes han över att få tillbringa den sista månaden av sitt liv ute på sitt älskade Bredskär. På kvällen den 30 juli började han känna sigdålig och fördes med helikopter till sjukhus i Helsingfors, där han dog följande morgon.
BÖRJE HIELM