Lagus, Erik

f. 23.5.1899
d. 29.12.1937

Då rektor Erik Lagus dog i slutet av senaste år avbröts ett liv fyllt av verksamhet. Ett liv präglat av ett brinnande intresse för olikartade ideella strävanden och av en rastlös iver att utan skonsamhet emot sig själv arbeta för dem. 

Erik Lagus tillhörde en släkt med rika kulturella traditioner. Han var den fjärde rektorn i rätt nedstigande led. Hans farfar och farfarsfar var rektorer för Helsingfors Universitet, hans far, Ernst Lagus, förste och mångårig rektor för Privata Svenska Flickskolan i Helsingfors. Själv hade Erik Lagus några år varit rektor för Brändö Svenska Samskola och hade en kort tid före sin död övertagit föreståndarskapet för Nya Svenska Läroverket. Stora förhoppningar knötos vid Lagus då han fästes som rektor för denna stora gosskola. Ett rikt och givande arbetsfält stod öppet för honom, då han hastigt som 38-åring bortrycktes från den post som han säkerligen hade skött med utmärkt framgång. 

När Lagus år 1919 blivit student föll det sig naturligt att han följande släktens traditioner skulle ägna sig åt humanistiska studier. Sitt fack, studiet av det svenska språket, skänkte han från första början ett livligt intresse. Otaliga var vandringarna och forskarfärderna i vårt lands liksom i Estlands svenskbygder, allt digrare blev materialet med anteckningar rörande folkmålen. Tid och ro att sammanställa materialet fick den ivrige forskaren aldrig. Blott en mindre uppsats av vetenskapligt innehåll föreligger av hans hand, men Lagus blev under sina färder väl förtrogen med den svenska landsbygden och dess folk och han omfattade detta med stor kärlek. Framgången i hans arbete berodde på att han alltid vann landsbornas, »språkmästarnas» och de gamlas, förtroende.

Lagus var i flere år verksam som sekreterare i Folkmålskommissionen och som medlem i Svenska Litteratursällskapets språkvetenskapliga kommitte liksom i samma sällskaps Folkkulturkommitté, varvid hans gedigna fackkunskaper och organisationsförmåga gjorde sig gällande. Under senare år organiserade han av folklivsforskare sammansatta och av särskilda institutioner utsända expeditioner till Österbotten, Östra Nyland och Svenskestland. Sina bästa krafter ägnade Lagus ändock skolan. Redan som student anställdes han vid Nya Svenska Läroverket som lärare i svenska språket. Senare var han dessutom lärare i Svenska lyceum och i Brändö Svenska Samskola. Forna elever ha vittnat, att han, »själv en pojke», såsom knappast någon förstod att vinna och intressera sina elever. Hans rörliga intelligens och mångsidiga intressen förbjöd enformigheten i undervisningen, de gjorde honom särskilt skickad att leda de unga i deras uppsatsskrivning. 

Ett uttryck för Lagus från gossåren allt mera stegrade naturintresse och hans intresse för sina skolpojkar utgjorde de exkursionsresor han under de senaste somrarna föranstaltade till ödemarkerna i norr. På båtfärderna längs strida älvar, i tältet på fjällsluttningen och på vandringarna genom storskogarna fann Lagus samtidigt utlopp för sin verksamhetslust som rekreation efter terminernas skolarbete. För gossarna i hans sällskap, som eldades av hans entusiasm och liksom han mötte strapatserna med friskt mod, blev dessa resor en lärdom och ett minne för livet. Lagus hade för avsikt att organisera dessa färder som förenade studier av naturen och gemensamma arbetsuppgifter för deltagarna på bredare bas. Men han blev redan nu en föregångsman på ett arbetsområde, där uppfostraren tvivelsutan har rika möjligheter att verka. 

Håkan Lindberg