Lassus, Amanda

I lövfällningen då de sista bladen lyste i höstens röda och gyllne färger och rycktes loss av stormen - då låg hon och stavade på sitt livs sista läxa: Lär mig du skog att vissna glad - -

En mångfrestande människa hade hon varit, Amanda Lassus. Nu skulle hon skiljas från alla som hennes hjärta älskat, allt som hennes flitiga händer arbetat med. Hon skulle inte mera gå den välkända vägen till Vasa svenska flicklyceum, inte följa sina avhållna elever, inte pyssla med böckerna i biblioteket. Hennes plats skulle stå tom i Vasa marthaförenings Annakrets, vars ordförande hon varit. Hennes fridsälla, hjärtliga och glittrande väsen band oss alla samman, värmde och livade som ett vänligt solsken. 

När Vasa svenska kvinnoklulbb firade sin senaste julfest, var Manda med i en ovanligt liten och blid julgubbes pälshöljda skapelse och delade ut sina håvor under stort jubel. Föreningen Brage hade i henne en trofast medlem. KFUK-kamraterna stod hennes hjärta nära. Till deras förböner vädjade hon, när dödsskuggans kyla och fasa föll över henne.

Ett rikt liv hade hon bakom sig, allas vår vän Manda. Hon fann sin glädje i att göra andra glada. Kanske var det just hennes omsorger om de gamla och betungade, hennes hjälpsamma handtag till de unga framåtsträvande, som gav hennes dag dess guldkant. Hennes livsföring var en kristen människas. De ville bara aldrig räcka till, de bedrövligt korta dagarna. Så togs också natten ofta till hjälp. En välmöblerad hjärna, ett par skickliga händer hade Amanda Lassus. Särskilt när man fick uppleva henne i hennes tuskulum, stugan vid havet, insåg man med beundran, vilken harmonisk och välrustad människa hon var. Allt vad till ett hems trevnad hör, ordnade hon med. Vackra. handarbeten på löpande band, god mat och mat i rättan tid trollade hon fram. Behövdes ett föredrag, en bygdemålsberättelse eller rätt och slätt en skicklig kaiffekock - inte var Manda den som vägrade sin hjälp.

Den livsbejakande, rastlöst verksamma sökte högre stjärnor än aftonhimlens. Själv sade hon, att det var Jacob Tegengrens underbara strängaspel, som vände hennes håg mot heliga ting och gav hennes liv dess livgörande inriktning. Den, som suttit med henne en gyllne solnedgångskväll vid Oravaisfjärden, vet huru hennes evighetslängtan fick vingar och sökte all skönhets och vishets källa. Bort gled det underbara, skiftesrika livet. Oktoberstormen ryckte det lilla lövet från dess fäste och virvlade det bort till okända rymder.

Amanda Lassus föddes i ett allmogehem i Oravais den 19 mars 1891. Student från Jakobstads svenska samskola, avlade hon filosofiekandidatexamen år 1920 med vitsord i hitoria och svenska. Efter 2 år vid Svenska samskolan i Kokta kom hon till Privata svenska flickskolan i Borgå, där hon tjänstgjorde 6 år. Efter avlagd teologie-examen fick hon år 1928 plats vid Vasa svenska flickskola som yngre lektor i historia och religion. Efter skolans ombildning till flicklyceum skötte hon lektorstjänsten i religion. Hon pensionerades 1957, men verkade som timlärare ända till sin död den 6 oktober 1960.

Ester Cygnel