Valter B. Meinander
Folkhögskolan är ännu ung i vårt land. Dock har döden redan hunnit göra sin skörd inom densamma, en skörd, som under det nu tilländagångna året varit särskildt dyrbar. Tvenne nyländska skolor hafva därunder drabbats af förluster, och bland dem Östra Nylands folkhögskola synnerligen kännbart, i det dess föreståndare gått bort ur tiden.
Torsdagen den 7 juni skattade nämligen magister Valter Birger Meinander åt förgängelsen. Tio år tidigare på dagen eller den 7 juni 1896 log lifvet emot honom gladare än någonsin tillförene. Han hade då vid 18 års ålder vunnit lyran, och framtiden med hoppets vida värld låg öppen för honom. Få hafva väl blickat in i denna framtid med större lust att verka än han, med redligare håg att utan prut offra sina bästa krafter för genomförandet af de ideer, som de svurit tro. Själf kunde han dock lika litet som någon annan ana, att hans verksamhetstid skulle bli så kort, att hans lefnadsbana så snart skulle vara ändad. Då dödsbudskapet spriddes kring bygderna, blef man sla.gen med häpnad. Man ville till en början icke tro, att det var sant, att Valter Meinander var borta, att just han, som förefallit friskare och lefnadsgladare än de flesta, fallit offer för liemannen. Men denne låter icke beveka sig. Det är, som han mången gång skulle välja sina offer just så för att visa oss, huru förgänglig vår tillvaro är, huru lätt äfven den rödaste kind kan omskifta i färgen och hvitna.
Blef Valter Meinanders lefnadsbana mänskligt att döma kort, så var den dock tillräckligt lång för att lämna märkbara spår efter sig. Man kan om honom med skalden säga: «Långt var det lif dock han lefva fått, om lif är bragd», ty bragd var hans lif redan då, när de flesta af hans kamrater ännu endast sutto vid Gamaliels fötter för att inhösta vetandets frukter. Han trädde tidigt ut i den offentliga verksamheten såsom föredragshållare, såsom ledare af förberedande folkhögskolekurser och såsom ifrare för ungdomsföreningsrörelsen. Med detta ha vi redan antydt riktningen af hans lefnadsbana, men i denna antydan kunna vi tillika finna förklaringen till de omständigheter, som gåfvo hans lif dess yttre gestaltning. Slumpen spelar därvid oftast en vida mindre roll, än man i allmänhet tror, ty människan är en produkt af sin omgifning. Hon gripes i sin ungdom af de ideer, som röra sig i tiden, och hon blir i bästa fall en bärare af desamma. Lycklig därför den människa, som tidigt kommer under god påverkan, som redan i barndomen får mottaga ädla intryck samt insupa upphöjda tankar och ideer, som kunna verka bestämmande uppå hennes lifs riktning. Valter Meinander hade den lyckan i rikt mått.
Född i Viborg den 2 mars 1878, var han son till mekanikern Dion Meinander och hans maka Laura, född Relander. Han genomgick Borgå lyceum och tillhörde såsom student Nyländska afdelningen, bland hvars mest intresserade medlemmar han räknades. Han var bl.a. ett år dess sekreterare.
Vid sitt inträde i afdelningen kom han genast med uti folkbildningsarbetet. Han blef gripen af intresse för detsamma, och han drefs att verka af kärlek till hembygden och sitt svenska modersmål. Här ha vi den enkla, men därför icke mindre storslagna uppränningen till hans lifsgärning, och hans lifslinje löper äfven utan några större afvikningar mot sitt bestämda mål. Dock hade han otvifvelaktigt äfven stora betingelser för den lärda skolan. Af naturen begåfvad med ovanliga lärareanlag skulle han helt säkert äfven i den skapat sig en bemärkt plats. Nu kommo de lärospån han gjorde i densamma omedelbart folkbildningsarbetet till godo, ty till detta drogs han med oemotståndlig håg, och folkhögskolan blef den yttre ramen, inom hvilken han här ville utföra sitt verk.
I folkhögskolekretsar väckte Valter Meinander redan tidigt uppmärksamhet, och man hälsade i honom snart en kraftig medhjälpare, på hvilken man fäste stora förhoppningar. Den, som kände honom närmare, vet också, att det var väl rustad han gick till detta sitt värf. Utom den personliga läggningen, som i hög grad gynnade honom, hade han genom grundliga studier förvärfvat sig dessa gedigna och säkra kunskaper, som äro ett oeftergifligt villkor för en lyckad folklärare, som vill verka i en folkhögskola eller såsom föreläsare bland folket. Han hade därjämte genom resor vidgat sin blick för lifvets olika förhållanden, på samma gång han stiftat närmare bekantskap med folkhögskolan i de Skandinaviska länderna.
Sina vunna erfarenheter fick han äfven göra i någon mån fruktbringande under de trenne år det förunnades honom att verka i folkhögskolans tjänst. Tvenne år verkade han vid Mellersta Nylands folkhögskola och det sista året vid Östra Nylands landtmanna- och husmoderskola, som till stor del kan betraktas såsom hans skapelse. Denna skola gjorde äfven en synnerligen vacker början, som lofvade godt för framtiden, hvilket främst var Valter Meinanders förtjänst, om det ock måste medgifvas, att jordmånen här redan var beredd och de värsta stötestenarne undanröjda.
I folkhögskolan lämnar Valter Meinander ett stort tomrum efter sig, men om möjligt ett ännu större sådant lämnar han i den Nyländska ungdomsföreningsrörelsen. Här var han en sällsynt lifvande kraft. många år verkade han såsom ordförande för Nylandssvenska ungdomsföreningars centralutskott och gaf i denna egenskap flere betydelsefulla uppslag. Bland annat väckte han förslag om bildandet af Nylandssvenska ungdomsförbund och deltog i startandet af tidskriften «För nyländska hem», hvilken skulle blifva ett organ för de nämnda föreningarnes sträfvanden.
Valter Meinanders verksamhet var sålunda i hög grad omfattande, men den bildade tillika någonting helgjutet och präglades af en sällsynt enhetlighet, på samma gång den uppbars af ett varmt och hängifvetintresse. Däraf framgången. Hängifvenheten var en frukt af hans ideella lifsuppfattning. Det var någonting af konstnärens heliga ifver, som besjälade honom, och han var påtagligen skald i Ibsens mening, så tillvida, att han skådade idealet bakom sin gärning.
Han föll i sin ungdoms vår, men han föll med segerkransen omkring pannan, och den oändliga saknad han lämnade efter sig vittnar mer än nog om styrkan och rikedomen uti hans personlighet. Hans jordfärdblef i sitt slag någonting enastående på landsbygden. En ofantlig skara människor hade samlat sig på Pernå kyrkogård, där jordfästningen försiggick. Gående, åkande, med ångbåtar samt med rodd- och segelbåtar infann sig Ostra Nylands svenska betolkning för att göra den sista tjänsten åt den man, som helt fattat dess hjärtelag och som egnat hela sitt hjärtas kärlek och sin betydelsefulla lifsgärning åt denna befolkning och dess bästa. På grafkullen nedlades kransar och buketter i hundratal, under det tårade ögon och sorgsna ansikten hos den församlade mängden gaf den för Valter Meinanders personlighet och betydelse för sin hembygd betecknande bilden af ett folk i sorg. Så förtälja tidningarne.
Den aflidnes verksamhet hade främst varit ett såningsarbete. Han fick ej lefva tillräckligt länge för att se frukterna däraf, men han förskonades äfven ifrån att se tistlar och törnen spira upp bland sådden, ty sådant kan väl aldrig helt undgås. Dock veta vi, att han var för sundt och praktiskt anlagd för att af dylikt låta sig nedslås. Tvärtom äro vi öfvertygade, att detta endast skulle manat honom att ännu mera vårda och ansa sina plantor för att säkerställa skörden.
Nu är han borta, och vården och ansen bli en annans. Huru de än utfalla, kunna vi säga, att Valter Meinanders utsäde var godt. Det var kärna och växtkraft uti detsamma, hvilket äfven låter oss hoppas, att frukterna icke skola uteblifva.
K.T.0.