Morelius, Anna

f. 15.6.1894

d. 29.6.1959

Anna Alexandra Morelius, dotter till bonden August Eriksson och Alexandra Hellman, var född den 15.6.1894 på Stens hemman i Esbo. Här framlevde hon hela sitt liv, under 30 års tid förenad i äktenskap med lantbrukaren Gösta Morelius från Stors i Kockby.

Från sin tidiga ungdom och in i det sista var hon kulturellt verksam. När den smygande sjukdomen i början av detta år bröt krafterna hade hon visserligen redan lämnat de flesta uppdrag, men först i februari lät ungdomarna i Esbo södra ungdomsförenings folkdanslag »Mor Anna» frånträda sitt ordförandeskap. Och först i maj d.å. fick hon lämna skattmästarposten i Esbo hembygdsförening samtidigt som hon utsågs till dess första hedersmedlem. Fru Morelius avled på Diakonissanstaltens sjukhus i Helsingfors den 29 juni 1959.

Det egentliga hembygdsarbetet, och en av dess förgreningar, folkdansen, bildade sålunda de sista länkarna till livet. När man genomgår Anna Morelius data, möter namnen på många allmännyttiga organisationer. Grunden för hela denna livsgärning var hembygdskärleken – den, som hos många aldrig blir annat än vackra ord. Hos Anna Morelius omsattes den i praktisk gärning. Det kommunala hembygdsmuseet på Glims, färdigställt till Esbos 500-års jubileum, är ett monument över det gamla svenska bonde-Esbo i dagens alltmer förfinskade och urbaniserade socken, vilken troligen ganska snart kommer att spjälkas upp. Men museet är samtidigt ett äreminne över Anna Morelius – en allmogekvinna av ovanlig resning, en svensk kulturarbetare av sällsynt halt.

Omgivningen medverkade starkt till utformningen av detta livsöde. Stens hemman, omtalat redan under 1400-talet, låg på forntida grund därom vittnar fynd på gårdens mark. Så tidigt som 1916 förtäljer dåvarande Esbo Hembygds forskningsförenings skrifter att den unga Anna Eriksson som ärvt hemmanet, tagit ett mindre vanligt initiativ – hon var beredd att till ett hembygdsmuseum i vardande överlåta »samtliga kring Stens gårdsplan uppförda byggnader» (den efterföljande förteckningen visar att samtliga var från 1700-talet). Museitomten skulle bli så stort tilltagen att en framtida utökning med byggnader från andra delar av socknen blev möjlig. Av olika orsaker förföll emellertid denna plan. Sedan år 1918 står de donerade byggnaderna på Bell i Bemböle. Här magasinerades även de samlingar, vilka Anna Morelius till största delen egenhändigt hopbragt i sin egenskap av museiintendent. Av det nuvarande föremålsbeståndet på Glims, 298 nummer, har fru Morelius donerat 108 föremål. Museets förläggning på annat håll betydde för museiintendenten otaliga – under senare år givetvis mödosamma – vandringar. Hon deltog sedermera ivrigt i arbetena för Glims-museet. På tal om hennes hembygdsarbete måste initiativet till Esbo ungdomsföreningars gravgårdsfond nämnas – Esbo torde vara ganska ensamt om en dylik fond för vården av övergivna gravar, och det är rätt märkligt, att där än i dag ungdom samlas till arbete på kyrkogården, regelbundet varje vår. Anna Morelius var en av Esbobygdedräktens tillskyndare.

Men Anna Morelius var inte den som grävde ned sig i det tillbakablickande hembygdsarbetet allenast. Hon förstod att levandegöra. Ungdomsrörelsen var hembygdsarbetets naturliga komplement, och där fick hon småningom uppgifter av större bärvidd. Nylands svenska ungdomsförbund räknar henne bland de främsta inom pionjärgenerationen, och hennes namn är alldeles särskilt intimt knutet till den för något år sedan nedlagda husmodersskolan samt till barnträdgårdarna. Hon var med i sin hemsockens äldsta ungdomsförening, och som 16-åring blev hon folkdansledarinna inom Esbo södra u.f. Föreningslivet hade också då, i begynnelsen, sin böljegång. När den egna föreningen var i nedan, giok man (till fots!) – till närmaste ort, där något föreningsliv fanns. Och det råkade vara i Alberga. Denna glimt ur Anna Morelius hågkomster förklarar den seghet, som sedermera kännetecknat henne i de många värven.

Inom ungdomsarbetet tog hon nya initiativ. De präglades av längtan: att se och lära utom hemknutarna. Föreningsutfärder anordnades i ett tidigt skede. I folkdansens, ungdomsrörelsens och fadderortskontaktens tecken gjorde hon många nordiska resor. Också hennes teaterintresse ledde från hembygdens amatörscener till större sammanhang – »Esbo södra» var en av de första föreningar som företog kollektiva färder till Svenska Teatern i Helsingfors.

Gösta Morelius var en känd storskytt och skyddskårsman. Stens gård blev en samlingsplats för dylika intressen och dess värdinna arbetade med i Lotta Svärd. – Sedermera deltog hon även i det sociala arbetet, som krigen födde – Fria Vården och de stora insamlingarna för krigets offer. Tuberkulosarbetet och Folkhälsan fick sin andel av hennes energi, likaså lantbruksklubbarna. Hon var länge direktionsmedlem i Smedsby folkskola, och visade under sina sista levnadsmånader stort intresse för denna skolas nybygge, som restes på hemgårdens marker. Sällsynt väl inpassad i landskapet ligger skolan på ett gammalt gårdstun, kransad av skogklädda berg. Anna Morelius fick uppleva glädjen att se detta fäste för svensk esboungdom resa sig.

När man i minnet återkallar »Mor Annas» personlighet, är det två ord som framträder: värdighet och värme. Det blev en charmfull förening, och däri ligger förklaringen till att hon ännu på äldre dar hade ett starkt grepp om unga människor.

Irina Matvejew