Mörne, Arvid

f. 6.5.1876
d. 15.6.1946

Den 15 juni 1946 avled Arvid Mörne efter en långvarig och svår sjukdom i sitt hem i Grankulla. Bara något över en månad tidigare hade han på sin sjuttiårsdag hyllats för vad han skänkt som diktare och vad han betytt som tolk för den finlandssvenska egenarten, för insatser han gjort som litteraturforskare, publicist och medborgare, för vad han under ett långt liv varit och verkat som levande och kämpande människa. 
Arvid Mörne, skärgårdsrikets och den svenska tankens diktare, föddes den 6 maj år 1876 i Kuopio, där fadern var tullförvaltare, och under många år vistades familjen i finska bygder. Men släkten vat svensk och redan under skolåren var den unge Mörne stridbart medveten om sitt fädernearv. Han började sin skolgång i Nystad och fortsatte den i Nya svenska samskolan i Helsingfors, skild från sin familj, som först år 1894, samma år han blev student, överflyttade till huvudstaden. Under ferierna vistades han hos sin faster på Kaarila gård nära Tammerfors och ännu i sin ålders höst söker han sig i minnet tillbaka till dessa trakter:


Har jag mist er: min stig i hagen,
ängars ögontröst och ärenpris
och en solröksöverdragen,
fjärran ås – en dikt i gyllne dis?

Redan under åren i Nystad hade emellertid även andra syner etsat sig in på hans näthinna: kustlandskapet och de vida fjärdarna. I Nystad upplevde han för första gången spänningen mellan svenskt och finskt och under studentåren blev han en av dem som ivrigast anslöt sig till den svenska linje som utstakats av Freudenthal. Samtidigt omfattade han av själ och hjärta det demokratiska framstegsprogrammet, han deltog i folkbildningsarbetet och ställde sig - om än inte partiansluten - i arbetarrörelsens led. I debutsamlingen »Rytm och rim» (1899) och i »Nya sånger» (1901) hade han upptäckt den nyländska och åboländska skärgården och gett röst åt luftiga sommarstämningar, i sin tredje diktsamling »Ny tid» (1903) framträdde han som social upprorssångare:


Den sång, som föra vill en stormtids talan,
må flyga nära jorden såsom svalan,
ty nu tar blåsten hugg i kullens gräs.

Under storstrejken var det Arvid Mörne som i spetsen för en deputation trängde in till generalguvernören furst Obolenskij och krävde senatens avgång. Denna berömda episod, genom vilken den unge diktaren i handling visade hur starkt han upplevt det patriotiska och sociala rättfärdighetskravet, blev sedan vanställd och misstolkad. Mörnes radikalism var överhuvudtaget illa sedd på många håll och 1909 såg han sig tvungen att lämna rektoratet för Mellersta Nylands folkhögskola, som han hade skänkt tio av sina bästa år. Även andra besvikelser bidrog till de mörknande stämningar som småningom får makt över honom och som talar ur diktsamlingen »Döda år» (1910). Han fjärmades från arbetarrörelsen, vars utveckling fram till det öppna våldet under inbördeskriget han med sin rent humana grundsyn inte kunde följa, och han kände sig alltmera ensam och desillusionerad. Under självständighetstiden gav den skärpta nationalitetskampen och lapporörelsen, mot vilken Mörne framträdde som en av de aktiva krafterna på laglighetsfronten, nytt material för bittra uppgörelser och slutligen släppte nazismen i det andra världskriget lös alla förstörelsens makter. Mörnes diktning illustrerar händelseförloppet både på ett yttre polemiskt plan och genom vad den blottar av ödsliga landskap och undergångsvisioner, av tungsint bikt och svidande rannsakan. 
Men även om verkligheten raserade många illusioner och Mörne som lyriker allt starkare präglas av en melankolisk grundstämning var hans handlingskraft inte bruten av besvikelsernas år. Det var under tiden efter storstrejken han utarbetade sin doktorsavhandling om Josef Julius Wecksell, som utkom 1909, och två år senare publicerade han en bok om Alexis Kivi. En presshistorisk undersökning »Studier i Finlands press 1854-56» gav honom 1913 en docentur vid Helsingfors universitet. Samtidigt var han i sin egenskap av kurator för Nylands nation en av den svenska studentungdomens mest entusiasmerande ledare och en av nationalitetsidéns hängivnaste förespråkare. I hans lyrik från denna tid, »Skärgårdens vår» (1913) och »Sommarnatten» (1916), har havet och skärgården återtagit sin plats som en av hans rikaste inspirationskällor: han känner starkare än någonsin banden med den kustbygd där hans folkstam bygger och bor. 
Redan under seklets första år omfattade Mörne självständighetstanken och den aktivistiska rörelsen gav han sin fulla anslutning. Det nationella och det sociala frihetskravet var för honom grenar av samma stam. Men inbördeskriget blev för honom en bitter upplevelse: spåren finner man i »Offer och segrar» (1918). I det politiska livet framträder han härefter endast såsom elektor vid presidentvalen och såsom kandidat vid riksdagsvalet 1930. Men han är fortfarande livligt verksam som publicist, framförallt i Svenska Pressen under tjugotalet, och han uppträder ofta med inlägg i svenskhetsfrågor och med artiklar mot den antidemokratiska strömning som med Lapporördsen får vind i seglen. Han fortsätter sin akademiska lärarverksamhet och sitt litteraturhistoriska författarskap, publicerar bl.a. »Nya Wecksellstudier» och »Lyriker och berättare», två böcker om Freudenthal samt ett flertal längre uppsatser. Men framförallt är det som diktare hans gärning under denna tid vidgas och fördjupas. 
»Vandringen och vägen», »Mörkret och lågan» och »Morgonstjärnan» från tjugotalet, »Den förborgade källan» och »Det ringer kväll» från trettitalets första år är de diktsamlingar, i vilka de centrallyriska motiven dominerar och en fördjupad livssyn talar med enträgen styrka. Han arbetar i tungt material, hans språk är kärvt och uttrycksfullt, versbyggnaden fast och sluten. Men även visan leker och sjunger fortfarande från hans strängar och kärleken till den svenska bygden får röst bl.a. i den ståtliga hymnen till Nyland:


Längtan, vida gick din flykt! Din starka vinge fäll!
Många stränder såg du lövas under solens bål.
Sjunk till ro hos fosterbygden! Där är färdens mål!

Nazismens attentat mot mänskligheten väcker på nytt det stridbara draget hos Mörne, samtidigt som det på ett personligare plan ökar hans ensamhetskänsla och fördjupar frågorna om livets mål och mening. I »Under vintergatan» (1934) och »Hjärtat och svärdet» (1935) väger han stundens storheter på evighetens våg och ser tidshändelserna mot en kosmisk bakgrund. Den linjen för han vidare i krigsårens diktsamlingar, »Atlantisk bränning», »Over havet brann Mars», »Sånger i världsskymning» och »Sfinxen och pyramiden», där de visionära bilderna och det ödsliga stämningsunderlaget låter hans humana protest framstå med ökad styrka. Han tillhör inte dem som kapitulerat:


Som svalor svinga av och an en stormig höstdag
högt över skummig kust och hav, som sjuder,
vår tanke svävar, span,ande ett fäste
för hjärtats liv i svärdets värld,
- vår fria tanke, själv en underbar,
okuvlig verklighet.

Det är som lyriker Mörne gjort sin betydelsefullaste insats. Men därför bör man inte glömma den prosakonst med vilken han berikat vår litteratur. I de tre volymerna »Strandbyggaröden» från 1910-talet har han gett belysning åt svenskbygdens brännande problem, flykten från jorden och det finska invandringshotet. Hans främsta roman vid sidan av den självbiografiska »Ett liv» (1925) är »Inför havets anlete» (1921), en ödesmättad skildring från de svenska utskären. Följande år kom »Kristina Bjur» med motiv från stora ofredens dagar och året därpå »Klas Kristians julnatt», berättelsen om en enstöring ute i skärgården. I novellsamlingen »Någon går förbi på vägen» (1928) har Mörne fått rum för personliga uppgörelser och de intimare livsstämningar som präglar även hans lyrik från dessa år. Hos Arvid Mörne ingick diktaren och handlingsmänniskan, skönhetsälskaren och idékämpen en sällsynt förening. Hans livsgärning var rik och mångtonig och den gav honom en självskriven plats i första ledet i finlandssvenskt kulturliv. Han tillhörde de trofasta och outtröttliga bland dem som värna svensk tanke och humana traditioner i vårt land. Men framförallt var han diktare och han bekänner i en av sina skönaste strofer att sången för honom var källan till liv och läkedom i tunga år:


Allt du byggde sköljdes innan kort
bit för bit på årens vågor bort.
Minns du att ditt hjärta bottenfrös?
Minns du hur du levde lyckolös?
Minns du mig när du förskjuten satt
höstomskuggad i en sommarnatt?
Ingen läkte dig - blott jag, blott jag
med en taltrasts första, skygga slag!
Jag var liv och dolda källors språng,
mer än lycka - och mitt namn var sång.

 P.O.B.