f. 11.2.1905
d. 19.2.1981
Redaktör Gudrun Mörne, Grankulla, avled den 19 februari 1981 i en ålder av 76 är. Hon var född i Esbo den 11 februari 1905. Efter studentexamen 1923 gick Gudrun Mörne in vid Svenska teaterns elevskola och var därefter skådespelerska en kort tid i Åbo och 1927-36 vid Svenska teatern i Helsingfors. Hon övergick sedan till journalistiken och blev 1937 redaktionssekreterare vid den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet (senare Svenska Demokraten). Vid denna tidning verkade hon sedan till pensioneringen 1968.
Mycket snart blev Gudrun Mörne en tillgång för den svenska arbetarrörelsen ocksä på andra områden än journalistiken. I närmare trettio år tillhörde hon sålunda styrelsen för Finlands Svenska Arbetarförbund. Sitt starka intresse för kultur och folkbildnigsarbete ådagalade hon som medlem i förbundets bildningsutskott åren 1935-45 och som styrelsemedlem ABF:s Svenska sekretariat 1950-66. Också i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen tog hon länge aktivt del. I Svenska Finlands Folkting representerade hon förbundet åren 1946-64 och mellan 1949-67 fungerade hon som viceordförande i folktingsfullmäktige.
Gudrun Mörne hade litterärt påbrå efter sin far. Hon skrev bl.a. sagor som också blev publicerade, t.ex. i boken Peter och Lena i Häxkullebo som hon skrev tillsammans med sin syster Barbro. De litterära anlagen odlade hon dock främst i tidningen som i hög grad kom att präglas av henes fina och distinkta formuleringskonst. Under signaturen Picador gjorde hon sig känd och uppskattad som en politisk kåsör med både sting och hetta. Det låg ett starkt engagemang i allt hon skrev, däri låg väl också mycket av hennes förmåga att kunna engagera andra.
Också som människa tillhörde Gudrun Mörne de mindre vanliga. Hennes förmåga att kunna "ta folk" är smått legendarisk och har omvittnats av många. Hon var utåtriktad till läggningen och hade lätt för att med sin naturliga och glada vänlighet få kontakt med omvärlden. Var hon på det humöret kunde hon vara spirituell och underhållande som få, men framför allt var hon vital pä ett sätt som verkade omedelbart stimulerande pä alla hon kom i beröring med. Hon ägde helt enkelt förmågan att fascinera.
Anna Bondestam