Nordström, Lars-Gunnar

✻ 19.8.1924

† 10.8.2014

Få konstnärer kan uppvisa en så enhetlig stil i en produktion som sträckt sig genom mer än sex decennier som Lars-Gunnar Nordström. Alltsedan hans första separatutställning 1949 – diskret arrangerad i en affär för konstnärsmaterial – till de sena grafiska bladen från 2000-talet har hans verk varit lätt igenkännbara ”Nubben-bilder”, utförda med rena färger i den strama nonfigurativa stil som ibland kallats konkretism men för Nordströms del korrektare bör heta konstruktivism. Det är bilder med en stram renhet, konstruktioner av hållbar klarhet, sakliga som en fysikers världsförklaring, odiskutabla som en matematikers formler.

Nordström studerade till inredningsarkitekt vid Centralskolan för konstflit 1946–49 och en tid vid Fria målarskolan. Efter studierna reste han till Paris, där han omedelbart greps av modernismens idéer om den autonoma färgens och formens rena andliga värden. Som de flesta andra nonfigurativister började Nordström i alla fall med figurativa kompositioner, expressiva stilleben och figurbilder med kubistiska drag och ofta med en humoristisk accent. Det avgörande steget till det nonfigurativa tog han ändå, olikt modernismens andra pionjärer, direkt, utan några övergångar. Hans lösning var ett hundraprocentigt abstrakt bildspråk, färgytor av geometriskt enkel struktur, utan spår av penselns eller handens arbete, eller som han själv uttryckte det: målat för hand, men handen ska inte märkas.

I en deklaration som Nordström publicerade i boken Tio konstnärer (1962), till vilken han tagit initiativet redan på 1950-talet, förklarar han sin metod. Av de tre grundelementen färg, form och linje, fungerar färgen som det bränsle, som håller formen, motorn, i gång. Linjen är den kraft som de tillsammans producerar, men som syns bara som gräns mellan de olika färgfälten. Det är linjens kraft som driver bildytans skeende framåt.

Den som hade förmånen att få se honom skissa kunde följa det fascinerande spelet av formernas framväxande, inte olikt en jazzmusikers improvisationer kring ett anslaget tema.

I Lars-Gunnar Nordströms omfattande produktion av målningar, grafiska blad – han var en banbrytare när det gällde att utnyttja serigrafin som konstnärsteknik – och skulpturer handlar det inte om utveckling eller kronologi. När han väl lärt sig hur en bild skall byggas upp fanns det ingen anledning att förändra formspråket. Vad som förändras är detaljerna, rytmer och klanger, vila och dynamik. Variationen ger varje enskilt verk en individuell karaktär, synlig kanske först efter lite mera långvarig bekantskap. Men någon anledning att datera arbetena gav det inte.

Modernismen fick länge kämpa med en envis motvind i Finland och det tog sin tid innan Nordström vann en position på den finländska konsthimlen. Utomlands gick det snabbare undan; redan 1951 deltog han i Paris i en utställning av måleri från Finland – varvid ett arbete inköptes till Musée d’art moderne. I Norden ställde han ut nästan årligen, ofta också separat. Betydelsefull blev en separatutställning 1956 i Galerie Hybler i Köpenhamn. Med de abstrakta formernas genombrott mot slutet av 50-talet vann konstruktivismen mark också i Finland, med annan tonvikt i formspråket. Men Nordström höll obevekligt fast vid sin egenart. Den lämpade sig också väl i monumentala format, där han med sina rötter i arkitekturen väl fann sig till rätta, han fick flera uppdrag bland annat med arbeten i kakelmosaik.

Även om Nordström i sitt måleri strävat till en obruten ytverkan, var steget till en tredje dimension aldrig långt. En första början fick tredimensionaliteten med scenografin till Bo Carpelans och Henrik Tikkanens skådespel Tadd, som 1959 uppfördes på Svenska Teatern. Skulpturer, vanligen utförda i stål, blev därefter ett bestående inslag i Nordströms arbete.

Ansvaret för Nordströms avsevärda efterlämnade samling har sedan en tid överförts till en särskild stiftelse. De efterlämnade skulpturerna går till Tusby konstmuseum och skall få en permanent placering vid kasernerna i Hyrylä. Måleriet skall deponeras i konstmuseet Emma i Esbo. Grundliga förberedelser för en stor 90-årsutställning har där redan länge varit i gång.

Erik Kruskopf