Ollas, Inger

f. 14.4.1918

d. 16.2.2004

Den 16 februari 2004 nådde oss sorgebudet att Inger Ollas gått över tidens gräns. Budskapet kom inte oväntat; en längre tids sjukdom hade tärt på hennes sinande krafter. Inger Ollas var född 14.4.1918 och blev således 85 år gammal. Trots en långvarig ohälsa var hon in i det sista andligen vital.

För Inger Ollas var det kärleken till hembygden som präglade hennes liv. Den kulturella livsgnistan tändes redan i mycket unga år i det egna hemmet, där föräldrarna Karin och Einar Ollas var sin tids eldsjälar. Idealismen bar henne genom hela hennes liv. Hon var så engagerad och innerlig till sitt väsen, hon gav så mycket av sig själv för sina medmänniskor.

Trots sina många olika engagemang skötte hon väl om hemgården Solvik. Nämnas kan att åkrarna täckdikades under hennes tid, vilket gjorde det lättare för en yngre generation att ta vid. Inom Solviks väggar finns många rariteter av konst och hemslöjd, dyrgripar som hon kärleksfullt värnade om.

Inger Ollas var också intresserad av samhällsfrågor, måhända sådana som gällde den egna bygdens liv. I Liljendal kommunalfullmäktige verkade hon under en period samt i olika nämnder som berörde henne och som hon ville arbeta för.

Martharörelsen ägnade Inger Ollas en stor del av sin tid. Förutom att hon ledde sin egen bygds marthor, var hon en lång följd av år styrelsemedlem i Östra Nylands marthadistrikt, varav förbundssek­reterare ett 20-tal år.

Det var ändå den kulturella ungdomsföreningsrörelsen som skulle bli delaktig av Inger Ollas konstnärliga och hängivna personlighet. I hembygdens ungdomsförening var hon den inspirerande ledaren så länge krafterna räckte. Särskilt ömmade hon för att den yngre generationen blev aktiv i föreningslivet.

Som livlig körsångare deltog Inger Ollas inte enbart i den egna sångkören, utan bland annat var hon också med i Liljendals kyrkokör. I sång- och musikförbun­dens sommarfester var hon en välkänd gestalt.

Vi är många som genom åren kunnat följa med de insatser Inger Ollas på ett så föredömligt sätt ägnat Lurens och dess sommarteater alltsedan 1965 då ”Dun­ungen” av Selma Lagerlöf som första pjäs uppfördes. Sedan dess har hon, kan man säga, medverkat såväl i stora och bärande roller som i mindre, men därför inte obetydliga roller. Vi har en bestämd känsla av att hon hör till det fåtal amatörskådespelare, som genom sin utstrålning ensam kan fylla en hel scen.

Det är inte bara för att nämna hennes skådespelaretalanger vi vill minnas nu, utan kanske främst för hennes värdinneskap på Lurens. Hon ville på ett pietetsfullt sätt bevara det genuina på Lurens och ville berätta dess historia från gången tid för ett otal gäster som besökt gården i större och mindre grupper. Någon gång hade jag tillfälle att bevittna den stämning hon framkallade bland åhörarna, när de blev delaktiga av hennes själfulla och av äkta inlevelse framsprungna berättarkonst.

När jag ett par dagar före hennes frånfälle besökte henne vid sjukbädden förstod vi utan ord att uppbrottets tid snart var inne. Ändå sade hon till mig: ”Jag skulle så gärna vilja få uppleva årets premiär på Lurens, men det får jag väl inte?” Styrelsen för Östra Nylands ungdomsförbund ville för några år sedan hedra Inger Ollas genom att låta måla hennes porträtt; Löjtnantsgården fick ett bestående minne.

År 1990 tilldelades Inger Ollas SFV:s folkbildningsmedalj.

Den östnyländska bygden har genom Inger Ollas bortgång förlorat en säregen medmänniska och en kulturpersonlighet, som vi länge kommer att minnas.

Erik Andersson