Parland, Oscar

F. 20.4.1912

D. 29.9.1997

 

Oscar Parland föddes den 20 april 1912 I Kiev och dog 85 år gammal på Dals sjukhus den 29 september 1997. Hans bakgrund, liksom hans personlighet och hans intressen, var ytterst mångskiftande. Modem, född Sesemann, tillhörde en sedan 1600-talet till Viborg anknuten släkt, fadern var ättling till en på 1700-talet till S:t Petersburg inflyttad engelsman som undervisat kejsarfamiljens söner i engelska. Båda föräldrarna hade vuxit upp i Petersburg och hemspråket i familjen var tyska med inslag av ryska. Hemmet präglades av stark idealism, litterära och musikaliska intressen av borgerligt sekelskiftes märke. Fadern var diplomingenjör, först anställd vid de ryska statsjämvägarna, och fr.o.m. början av 1920-talet, då han återförenat sig med familjen här i landet, vid finska statsjämvägarna. 

Oscar var den andra i ordningen av fa-miljens fyra söner. Hans ursprungslandskap var Tikkala gård utanför Viborg, där familjen vistades fr.o.m. förstavärldskrigets början fram till flyttningarna till Kilo och Grankulla, där de äldre sönerna Henry och Oscar inledde skolgången 1922. Den ryska revolutionen hadeträffat familjen och många släktingar hårt, socialt och ekonomiskt. Det var inte heller lätt att identifieras som rysk emigrantättling I 1920- och 1930-talens nationalistiskt yverborna finska och finlandssvenska miljöer. Oscar skrev som gammal om dessa bittra erfarenheter att de "har präglat min inställning till tillvaron på ett bestående sätt".

Student blev Oscar från Grankulla Samskola 1930, samma år som den äldsta brodern Henry, endast 22-årig dog i Kaunas av en häftig scharlakansfeber. Han hade skickats dit för att lära sig att försörja sig under sin morbror filosofen Vasilij Sesemanns överinseende, efter det att han misskött sina studier, levt bohemliv och trasslat in sig i växelaffärer, bl.a. med Gunnar Björling. Den äldsta sonens död, med alla dithörande skuldkänslor och självförebråelser, blev ytterligare ett hårt och desorganiserande slag för familjen. Modern insjuknade psykiskt och blev aldrig återställd, hon dog på Nickby 1942.

Oscars orientering i tillvaron påverkades i både positivt och negativt avseende av den så mångsidigt begåvade brodern Henry: "stjärnskottet i den finlandssvenska modernismen". Dels sökte Oscar sig också i riktning mot modernismen och modernisterna och fann där förebilder som ersatte den döda brodern, dels tog han, å andra sidan, bestämt avstånd från Henrys upproriskt bohemiska och depressivt desperata livsstil och inledde medicinska som han hela sitt liv föreföll tillfredsställd med och stolt över. 

Att han alltmer närmade sig psykiatrin var knappast överraskande, moderns sjukdom och den beundrade morbroderns exempel inom filosofin stimulerade hansvetgirighet särskilt i denna riktning. Här kom han nära centrala upplevelser och de bilder skönlitteraturen förmedlar av människans individuella och sinsemellan olikartade inre verkligheter.

Redan före krigsutbrottet 1939 var han en längre tid amanuens vid Lappvikens sjukhus, då lett av psykiatriprofessor Fabritius. Och när han i början av fortsättningskriget, efter att ha bildat familj, kommenderades till Pitkäniemi psykiatriska krigssjukhus, inleddes den mer än mtrettio år långa tiden som sjukhuspsykiater, de sista femton åren som en av överläkarna vid Nickby sjukhus. 

Tillsammans med Johan Runeberg, som han blev vän med redan under Pitkäniemiåren och följde till Nickby 194 7, bildade de en betydelsefull stödgrupp för utvecklingen av en psykoanalytiskt orienterad psykiatri i Finland. De hörde också till gruppen bakom "Psykoanalyysin edistämisyhdistys" som under 1950-talet verksamt stimulerade intresset i denna riktning och bidrog till den kraftiga utveckling som ägde rum på denna sektor under 1960-talet. Oscar var även en av banbrytarna inom äktenskapsrådgivningen, från 1950 och drygt ett decennium framåt arbetade han vid Väestöliittos äktenskapsrådgivning och publicerade en serie artiklar om svartsjukans genes med bakgrund I erfarenheter från denna tid.

För många framstår Oscar Parland snarare som författare än som läkare och psykiater. Hans debut skedde järnförelsevis sent, år 1945, med romanen "Förvandlingar". Här skildrar han delvis sin egen utveckling, med reflexer från hans ursprungsfarnilj och från det komplicerade triangeldrama som föregick hans egen farniljebildning. Debuten efterföljdes av barndomsskildringarna "Den förtrollade vägen" (1953) och "Tjurens år" (1962) som blev omedelbara litterära framgångar och utgjorde basen för filmatiseringar av teamet Benedict Zilliacus och Åke Lindman, de översattes också till finska, engelska och tyska. Och ännu för sex år sedan gav han 79-årig ut essäsamlingen "Kunskap och inlevelse". I slutet av 1960-talet gav han ut Henrys litterära kvarlåtenskap I tre volymer.

Oscars största tillgång var uppslagsrikedomen, överflödet av ideer och impulser,hans fantasirikedom som också tog sig uttryck i hans kärlek till musiken, bl.a.som musikkritiker i Arbetarbladet, amatörpianist och kompositör av en "psykiatrisk svit". Samtidigt blev detta överflöd också något av hans största problem, han hade svårt för att begränsa sig, avsluta och lämna saker ifrån sig. Det torde i hans litterära kvarlåtenskap finnas många publiceringsvärda texter att ta varapå. Som person hade han i alla avseenden kort väg till sin barndom, likt många mycket begåvade personer var han i flere avseenden "barnslig". Han hade enytterst ovanlig förmåga ända fram till det allra sista skedet i sitt liv att intressera sig för olika företeelser och fördjupa sig i dem. I detta avseende var han kanske rikare utrustad än någon annan jag känt.

 

MIKAEL ENCKELL