Rafael Paro föddes den 25.2.1937 och avled den 5.6.2003.
– Journalisten är en sprinter men författaren är en långdistanslöpare. Detta sa Rafael Paro när han intervjuades 1997 i samband med att han avgick som chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Men när man nås av nyheten om Paros död tänker man: Han var ändå en långdistanslöpare, så journalist som han var.
Orsaken är att Paro ända från början skrev med samma slags liberala, analytiska syn på världspolitiken som han bevarade ända till slut. Han var klok redan som ung. Det innebar att hans texter inte var särskilt häftiga, men desto hållbarare. En långdistansares.
Den som systematiskt har läst honom om utrikespolitik har med tiden fått en grundkunskap som kommer väl till pass när det gäller att förstå dagens internationella nyheter. Av hans allra första texter i Hbl ser man exempelvis att en fokusering på Mellanöstern och Tvåflodslandet, på konflikterna där, och på deras rötter i oljan, religionen och etniciteten fanns hon honom från början. Temat var bara ett av dem som han odlade systematiskt under sin bana eftersom han förstod att det var viktigt på sikt. Det är ett verkligt långdistanslopp bestående av hundratals grundliga texter från början av hans arbete 1966 som utrikesredaktör och ledarskribent på Hbl. Därförinnan hade han arbetat under kortare repriser vid Nya Pressen och Aftonbladet.
Paro kunde redan för sex år sedan berätta att ”Nato mår sämre än man i allmänhet tror i höga Nord”. Symptomen på dessa problem kunde han urskilja långt innan klyftan mellan USA och Nato var synlig för vanliga iakttagare. De senaste kriserna i Afghanistan och Irak gav honom rätt. Nato har förbleknat som organisation, och börjat uppfattas som en black om foten av USA när det krisar till sig. Och om säkerhetspolitiken för övrigt ansåg Paro att den blev alltför lite beaktad inför vår folkomröstning om anslutningen till EU. Då, sade han sarkastiskt, sysslade debatten mest med sekundära frågor såsom vad som skulle hända med passkontrollen vid gränserna. Hade man, såsom Paro rekommenderade i sin ledartexter, i stället fokuserat på viktiga saker såsom den europeiska säkerhetspolitiken, skulle debatten om EU:s försvarsdimension i dag inte ha kommit som en så stor överraskning för oss finländare.
Som person var Paro vänlig och saklig, lätt att ha att göra med – även när han var chefredaktör och tvungen att ta otrevliga beslut. Och han råkade bli chefredaktör under en period i tidningens historia som var ovanligt svår av orsaker han inte själv kunde påverka. Men han klarade utmaningen med glans. Eftersom han började öva sig i systematiskt samarbete redan i elevkonventet i Norsen (som på hans tid bara var för pojkar), och eftersom det hörde till hans natur, visste han hur man behandlar motparten i förhandlingar med respekt och förståelse. Han lämnade inte spår av krossade egon efter sig.
De som upplevde honom på jobbet som kultiverad tidningsman och utrikespolitisk expert anade kanske inte att han innerst inne var en praktisk person som älskade att hålla verktyg i sin hand. Tillsammans med hustrun Maj-Britt (pensionerad chefredaktör för Hbl-bilagan Veckan, som numera uppgått i vår torsdagsbilaga Vision) hade han till stor del med egna händer byggt upp huset i Sydösterbotten där han allra helst vistades.
På sjukhuset i vintras berättade han för en besökare hur han längtade efter att igen få ta yxan och sågen i sin hand. Så talar en byggare.
ERIK WAHLSTRÖM