F. 17.9.1920
D. 27.3.1997
Professor Knut Pipping är borta. Han avled i Åbo den 27.3 1997, i en ålder av 76 år, bruten av en lång tids sjukdom. Han föddes i Åbo den 17.9.1920, blev fil kand 1944 och fil doktor 1947. Merparten av sitt yrkesverksamma liv tjänstgjorde han som professor i sociologi vid Åbo Akademi, från 1959 till 1982, då hanavgick med pension.
Det är också i den egenskapen jag lärde känna Knupping (för så ville han att man skulle kalla honom, i enlighet med traditionen inom den Pippingska akademikersläkten). Hans curriculum vitae avslöjaremellertid rätt lite om honom som person. På min egen ytterdörr hänger en namnskylt jag fick av honom när jag fyllde 30. Han har gjort den själv, och den symboliserar för mig allt det Knupping i sitt innersta var, även om omständigheterna i hans liv delvis ville annorlunda: bottenplattanav tanzaniskt ädelträ symboliserar antropologeni honom (och är konkret ett arv från hans tid som gästforskare vid universitetet i Dar-es-Salaam 1970-72); namnet är utskuret i runskrift, vilket, tillsammans med fyra Tors hammare av mässing i varjehörn, i sin tur symboliserar historikern Ihonom ( den som t.ex. fick honom att på sin avskedsföreläsning belysa drag ur vikingasamhällets sociologi), medan skylten i sin helhet slutligen symboliserar hantverkaren i honom. Den som fick honom att utföra de mest häpnadsväckande arbeten på sitt sommarparadis i Kumlinge, inte minst på hans kära segelbåt. (Legendarisk i Åhuset blev hans verktygslåda, som hastigt plockades fram så fort något behövde repareras. Okonventionellt, smidigt och effektivt).
Det var emellertid ändå som sociolog Knupping kom att utföra sitt livsverk. I den egenskapen var han, kunde man säga, både före och efter sin tid, eller åtminstone i otakt med den. Mest känd är han för sin banbrytande avhandling om ett frontförband under kriget, "Kompaniet som samhälle". Den var något av en Okänd soldat (som utkom några år senare) i vetenskaplig tappning, men rönte inte alls den uppmärksamhet den förtjänade. Han kombinerar där kvalitativa metoder förankrade i en antropologisk tradition med modernare kvantitativa metoder, därmed symboliserande den brytningstid inom sociologin han självhamnade mitt inne ioch delvis, kan man väl säga, drabbades av.
En senkommen upprättelse kom i samband med att "Kompaniet" utgavs i finsk översättning ännu medan han var professor. Däremot hann han aldrig upplevaden renässans som skett ifråga om allt det han själv antagligen helst hade ägnat sig åt: dvs kvalitativt inriktad forskning med tonvikt på antropologi och historia.Westermarck ärt.ex. igen föremål för ett aktivt intresse inom forskarvärlden – ochKnupping hade här utan tvekan varit den absoluta auktoriteten.
Knupping njöt kanske inte av att föreläsa (speciellt inte inför stora auditorier) och ännu mindre av administration. Däremot var han en mästare i det lilla formatet: dialogerna i det lilla seminarierummet, postseminarierna på Pinella osv. Kännetecknande för Knupping var att han var en av de första att systematiskt införa och experimentera med grupparbetsmetoden; det handlade främst om att lära sig föra ett sociologiskt resonemang - i enlighet med K Rob Wikmans (enav KPs lärofäder) maxim om att "sociologi är allt som är roligt". Ideologiskt tolerant var han alltid, också under det politiskt heta 70-talet, men däremot alltid omutlig i sitt krav på intellektuell stringens.
Till pedagogiken hörde också kafferummet, som för Knupping var en väsentlig del av den akademiska fostran; här fortsatte han föreläsa, i sin kännspaka röda sammetskavaj, med pipan i ena handen och den stora tekoppen i den andra. För att inte tala om de minnesvärda Århusfesterna, med Knupping sjungande på bordet i en avig kavaj. Allt sådant som numera, antar jag, är antingen omöjligt på grund av uppskruvade effektivitetskrav, eller annars bara strängt förbjudet –till omättlig skada för den akademiska bildningen. Allt sådant som för Knupping själv var en omistlig del av det akademiska livet. Allt sådant eftervärldenredan saknar.
THOMAS ROSENBERG