Procopé, Victor

f. 20.2.1918

d. 7.8.1998

Budet om Victor Procopés bortgång kom inte för mig helt överraskande, för den sjukdom han plågats av i många år, en följd av den svåra krigsskadan, hade knäckt hans livslust.

För mig, som med början i Svensk Ungdoms höger, vars första ordförande Procopé var, intimt samarbetade med honom under decennier, känns det som en hel epok gått bort med honom. Vi lade tillsammans med en växande grupp likasinnade och understödda av huvudstadens svenskspråkiga i en lång rad av val grunden för en renässans för Svenska folkpartiets höger.

Victor Procopés extroverta och hjärtliga natur och det flärdfria sätt på vilket han umgicks inte bara med vänner utan också med bekanta och obekanta i kampanjerna på det nyländska valfältet gjorde honom till en effektiv och omtyckt företrädare för både stad och landsbygd.

Victor Procopé var konservativ i ordets rätta bemärkelse. På partidagar, i stadsfullmäktige och i riksdagen var för honom kravet på en sund ekonomisk politik ett centralt tema. Det betydde aldrig kallsinnighet för de sämre lottades behov av samhällspolitiska åtgärder. Krigsinvalidernas och de övriga veteranernas sak, under många år inte prioriterad, låg Procopé varmt om hjärtat, men också för de övriga strävandena för rättvisa åt i synnerhet den äldsta generationen kunde man alltid påräkna Victor Procopés stöd.

Ännu i hög ålder och med nedsatta fysiska krafter var Procopé full av energi och verksam på också för en politiker osedvanligt många områden såsom av nyheten i Hufvudstadsbladet 9.8.1998 om hans bortgång framgick. Försvarsmak­tens behov, som regeringen underskattade under den tid Procopé var aktiv i rikspolitiken, försökte reservmajoren Procopé alltid väcka förståelse för. De insatser som han såsom en central gestalt i finlandssvensk högerpolitik gjorde under flera decennier hade en ledstjärna framom andra: den äkta fosterländskheten.

Minnena som Victor Procopé lämnat efter sig hör till stor del till en rätt dramatisk tidsperiod i vårt lands historia. Alla är därför inte ljusa. Men till dem, som jag i tankarna helst återvänder till, hör den vänskap som uppstod inom vår ”kvartett” i vilken Flora och Mary gladde och förargade sig med Victor och mig, för vi fann varandra på samma våglängd.

Georg C. Ehrnrooth 

Victor Procopé var född den 20.2.1918 och dog den 7.8.1998.