f. 19.10.1879
d. 13.2.1961
När dr Johannes Qvist den 13 februari 1961 avled i Jakobstad, ändades ett långt dagsverke i folkbildningens tjänst. Johannes Qvist föddes i Helsingfors den 19 oktober 1879 och var sålunda vid sin bortgång 81 år. Han blev student 1897, fil.kand. 1902, fil.lic. 1909 och fil.dr följande år med historia som huvudämne. I sin licentiatexamen hade han högsta vitsordet i fem ämnen och dokumenterade sig därmed som en av landets mest lärda personer. År 1960 promoverades han till jubeldoktor vid Helsingfors universitet.
Efter att ha innehaft särskilda lärartjänster, bl.a. vid svenska reallyceum i Helsingfors, som föreståndare för svenska arbetarinstitutet i Helsingfors och som t.f. lektor i historia, modersmålet och pedagogik vid Nykarleby seminarium, blev dr Qvist folkskolinspektor i det nybildade Pedersöre inspektionsdistrikt år 1925. Det var i en brytningstid i vår folkskolas utveckling, som han utnämndes till den befattning, vilken han sedan med så stort intresse skötte till uppnådda 70 år.
Johannes Qvists huvudsakliga gärning kom sålunda att ägnas vår folkskola. Den nya lagen om läroplikt gav både skolmyndigheterna, kommunalmännen och lärarna mycket arbete. De nya lagarna och förordningarna skulle tillämpas och tolkas, och mycket berodde på huru folkskolinspektören skulle uppfatta deras innebörd. Mången lärare och kommunalman, kanske också utomstående, stod frågande och undrande, huru en doktor och lärd herre från Nyland, uppvuxen i huvudstaden i en aristokratisk omgivning, skulle kunna finna sig tillrätta i den österbottniska miljön, med dess rättframma och frisinnade befolkning. Olyckskorparnas utsago om stora svårigheter kom dock på skam. Det märkliga inträffade, att den som man allmänt trodde konservative doktorn, visade sig kunna umgås med folket som en av dem. Ja, att han t.o.m. besatt en större frisinthet än mången, som själv ville gälla som en frisinnets förespråkare i landsändan. Detta kom också till uttryck, då han gick i spetsen för bildande av en avdelning av den schaumanska Svenska vänstern i norra valkretsen. Politiskt kom väl inte denna partibildning att få någon större betydelse, men utan tvivel hade den dock vid den tiden en betydande uppgift att fylla.
Doktor Qvists anspråkslösa person och uppträdande gjorde, att han vann även motsträviga kommunalmän för en positiv insats till skolans bästa. Han kunde också konsten att lyssna även till den olärde allmogemannens framställning och icke enbart att lyssna utan också att värdesätta de synpunkter vederbörande framförde. De avsides belägna skogsbyarna och skärgårdens folk borde få egna skolor förfäktade han. Och denna åsikt hade han ända in i det sista. Kort före sin bortgång uttalade han sin ledsnad över den utveckling vårt skolväsen nu råkat i, då byskolorna indrages och de små kulturhärdarna försvinner med ty åtföljande vantrivsel och utflyttning till tätorter och städer eller emigration och avfolkning som följd.
För att hjälpa både kommunalmännen och lärarna tillrätta i tolkningen av skollagarna utarbetade han tillsamman med insp. Laurila en ny folkskolhandhok, som sedan ända fram till dess de nu gällande skollagarna tillkom, blev en sannskyldig skolkatekes i lagarnas många: vad är det?
I sitt förhållande till sina underlydande var Johannes Qvist mera den förstående vännen än den kritiske inspektorn. Inspektorsbesöken blev därför ofta högtidsstunder i skolans tillvaro. Som en faderlig vän lät han läraren känna, att det just var honom som inspektorn ägnade sitt särskilda intresse och varma omtanke. Detta blev helt visst en sporre för läraren att giva sitt bästa i arbetet för barnens fostran till dugliga medborgare och samhällsmedlemmar. Hans intresse för lärarkårens strävanden tog sig också uttryck i initiativet till bildande av Nykarleby-Vörå lärarförening. Dr Qvist kallades även till hedersordförande i föreningen liksom han också var hedersmedlem av Österbottens norra lärarförening. Otaliga är de fördrag och tal han hållit i pedagogiska och kulturella frågor. Utrustad med en enastående minnets skärpa, höll han sina föreläsningar utan koncept men alltid väl förberedd.
Johannes Qvist bibehöll sin andliga vitalitet och spänst ända till sin död. Kyrkobrödrarörelsen ägnade han intresse under emeritusåren i Jakobstad. Sällan sågs hans plats tom vid högmässogudstjänsten. Ännu den sista söndagen var han med i kyrkobesökarnas skara. En kulturens förkämpe, en varmhjärtad människa och god vän har gått in i sabbatsfriden.
Ture Granqvist