Rajakaltio, Ulla-Marita
✻ 15.6.1922
† 21.6.2013
För mer än nittio år sedan föddes i Fredrikshamn en pigg och vetgirig tös. Genom att fadern var officer och chef för Reservofficersskolan fick hon växa upp på olika orter i Finland, även om rötterna och sommarstället låg utanför Vasa. Som artonårig gick hon med i Lotta Svärdrörelsen och arbetade bl.a.som lärare för barn i Fjärrkarelen under den finska belägringen. Det var också där hennes pegagogiska gnista tändes, för när hon efter kriget tagit studenten och studerat till socionom, ville hon ut i världen och utbilda sig till steinerpedagog. Hon reste till lärarseminariet i Dornach i Schweiz och återkom lämpligt för att överta sin första klass vid den nyligen grundade Rudolf Steinerskolan i Helsingfors hösten 1962, som då endast hade sju klasser. Där arbetade hon troget ända till sin pensionering 1984.
Ulla-Marita Rajakaltio var en gudabenådad berättare, med fantasi, färg, sinne för humor och en medfödd förmåga att kommunicera med gammal och ung. Hon älskade litteratur men betonade i synnerhet mytologin och historien som en källa till visdom. Träden, djuren och blommorna betydde också mycket för henne.
Efter avslutat värv som lärare var hon en anlitad föreläsare vid olika seminarier och hon medverkade i en TV-film om lottornas arbete, ”Suomenladen sisaret” av Imbi Paju. Det forna hemmet i Terijoki på Karelska näset där de bodde i sex år förblev henne kärt livet igenom. Också hennes yngre bror Kaj har skrivit om Karelen och den alldeles speciella stämning som rådde där.
Något som utmärkte Ulla-Marita alldeles speciellt var den sociala läggningen och viljan att ta hand om alla barn, både inom familjen, i sin stora vänkrets, och i skolan, som behövde någon vuxen.
Hon visste, att de finska krigen hade varit oundvikliga. Men därför ville hon ända till livets slut ekonomiskt hjälpa gatubarn i St.Petersburg ”för att lite gottgöra det hemska som kriget åstadkommit”, som hon uttryckte det. ”Jag har fått med mig av både den svenska, den finska och den ryska kulturen”.
Ulla-Marita gifte sig med Bengt Rajakaltio år 1945 och de levde lyckliga ända till makens bortgång 1995. Nu bärs hennes minne vidare av barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Sällan hedras en nittioåring av långt över hundra sörjande i kyrkan, och aldrig har jag sett så många generationer av forna elever komma till en jordfästning som denna varma julidag 2013 i Esbo domkyrka. För oss som känt henne i mer än ett halvt sekel är det fortfarande overkligt att hon inte finns här ibland oss. Jag hoppas hon får höra vacker musik, och se konst från Italien, där hon vandrar på gröna ängar i Paradiset.
André Landefort
hennes elev 1962–70