Rajalin, Stig

F. 18.8.1994

D. 13.4.1922

 

Redaktör Stig Rajalin avled den 18 augusti 1994 i Vanda efter en svår sjukdom.

Han föddes den 13 april 1922 i Åbo. När han var sex år flyttade familjen till Helsingfors där pappa, Alexander Rajalin, blivit redaktör för Hbl:s riksupplaga. Föräldrarna hade tänkt sig att sonen skulle bli ingenjör; själv inriktade han Nsig i ett mycket tidigt skede på tidningsmannabanan. Efter en kort sejour vid Tekniska högskolan och två år vid Svirfronten kom han så till riksupplagan 1945. Där arbetade han tillsammans med Torsten Slotte och övertog chefskapet efter Slottes död 1964. På den posten var han den främsta kontaktlänken för tidningens bygdekorrespondenter runtom I Svenskfinland.

Vi som jobbade ihop med Stig Rajalin på 60-talets riksupplaga kunde heller inte undgå att notera England som hans andliga hemvist; han varmycket initierad och hyste ett brinnande intresse för allt brittiskt. En nyutkommen Christiedeckare hörde till årets höjdpunkter och eftermiddagsteet intog han självfallet på · ställen där man hade förstånd att servera det I kanna. 

Efter att båda upplagorna sammanslagits 1970 fortsatte Rajalin att sköta landskapssidorna och bygdekontakterna. Arkivchef var han från 1976 tills han beslöt pensionera sig 1985. Mångskiftande sysselsättning hade han ändå. Han intresserade sig bl.a. för modelljärnvägar och smalfilmning, historisk litteratur och blev verkligt skicklig i att sticka kläder på maskin. 

Läsekretsen kände honom emellertid bäst som storkrysskonstruktör och faktum är att sina populära Hbl-kryss levererade han, med undantag för en kort paus, troget i 39 år. Han var därvid mer än punktlig, ända tills sjukdomen lade hinder i vägen såg han till att redaktionen hade ett års lager att ta av. Genom åren gjorde han också både korsord och pristävlingar för olika specialsidor och skrev under sin tid på riksupplagan t.o.m. ett 50-tal deckarnoveller, under pseudonym. 

Inom tidningshuset engagerade sig Stig Rajalin i tiotals år som styrelsemedlem och senare som mångårig ordförande i kamratklubben.

I kretsen av kolleger var han stillsam, gärna med sin pipa i ett fast grepp, men med en glimt i ögat som ofta skvallrade om hur road han var. Ett förväntansfullt sinnelag och en viss pojkaktighet bevarade han också livet igenom.

 

HELENA HUSMAN