En vid krets av teatervänner, främst i Åbo men också runtom I Svenskfinland, påminde sig vid Disan von Rettigs död den 15 oktober 1991 hennes långa, hängivna och aktiva insats för vår teaterkonst vid en tid, då stöd från stat och kommun inte var så självfallet som senare och alltjämt också är i vårt nyfattiga land.
Främst var det i hemstaden Åbo hon var en stöttepelare för den med stora svårigheter kämpande svenska teatern. Den hade hon lärt sig älska redan i tidiga barndomsår, då hon I Åbo amatörteaters regi var med och spelade sagopjäser på dess tiljor. Då tändes det osedvanligt intensiva intresse för teater som följde henne genom hela livet, och som en gång gjorde att hon vågade ställa upp som teaterchef ett problemspäckat år på Åbo svenska teater. Den var i ett prekärt läge och behövde en engagerad person, som utan lön och med flammande intresse drog lasset ett tag.
Det var spelåret 1968-1969 hon ryckte in, väl medveten om vad hon gav sig in i, eftersom hon hade suttit tio år i teaterns styrelse och därtill 9 år som styrelseordförande.
Att en person, som kunde tituleras bergsrådinna och kunde ha ägnat sig enbart åt representationsplikter på hemmaplan, så helt ställde sina krafter till teaterns förfogande, väckte både respekt och uppmärksamhet. Men för henne var det väl en spontan kärleksgärning mot en liten scen, där hon mbåde som barn och som vuxen amatörhade fått chansen att pröva den teatertalang, som föräldrarna inte tillåtit henne att utveckla professionellt. I vuxenpjäser spelade hon med ännu in på 1950-talet.
Men sedan fick hon tydligen fulltupp som aktiv medlem av ÅST-styret, en uppgift som krävde mycket av den som kände ansvar och ville hålla den hotade teatern vid liv.
Teaterfolkets uppskattning av hennes insats kom till synes bl.a. i att hon från 1967 till 1971 var viceordförande i Centralförbundet för Finlands svenska teaterorganisationer.
Men i unga år måste Disan Lindkvist, född 1912 i Helsingfors men uppvuxen i Åbo, välja Handelsinstitutet framom den drömda teaterskolan. Sedan var hon lokal Sfp-kanslist i flere år, gifte sig Tengström och fick tre barn.
År 1948 tog hennes liv en helt ny vändning. Hon bröt upp ur sitt äktenskap och gifte sig med Hans von Rettig. Det blev ett liv med nya möjligheter men också nya plikter, bland dem socialt engagemang. I 25 år, 1953-78 var hon aktiv i styrelsen för Hemmet, ett stort svenskt pensionärshem i Åbo, ursprungligen inrättat enbart för damer. Samtidigt satt hon med i styrelsen för ett annat privat åldringshem, Gubbhemmet, och var ordförande för Pauvres honteux på orten.
Både socialt och kulturellt gjorde Disan von Rettig en vägande insats I Åbo. Efter makens död flyttade hon från Rettigska palatset i Åbo först till familjens sommarresidens i Pargas och senare därifrån till Brunnsparken i Helsingfors.
Men i Åbo var hon djupt rotad, och här fick hon sitt sista vilorum. Här tyckte man att en epok hade gått I graven när hennes stoft myllades ner.
De som minns henne saknar en grande dame med en i vår tid alltmerasällsynt stil - och samtidigt en generöst öppen och hjärtligt omedelbar medmänniska.
META TORVALDS