Skog, Alma

f. 22.2.1846
d. 24.2.1939

Den 22 februari fyllde hovrättsrådinnan Alma Skog i Vasa 93 år, och två dagar senare, den 24 i samma månad, kallades hon hädan. Det var ett långt och av sällsport hängiven fosterländsk verksamhet fyllt liv, som lyktades. »Gud bevare fosterlandet, ringa är allt annat sen», var som den gamle granadörens, även hennes motto. Fosterlandet fick hon också heta ibland.

Men lika stor som hennes fosterlandskärlek var även kärleken till hennes österbottniska hembygd och det svenska kulturarvet. Ingen kvinna i Svenska Österbotten har väl varit mera känd än hon. Överallt, där det gällt arbetet för modersmål, hembygd och fosterland, har hon stått i främsta ledet. Hon kunde med skäl nämnas Österbottens Grand Old Lady. Hon fick även i fullt mått njuta förmånen av ett långt liv, goda krafter och frihet från privatekonomiska bekymmer. Hon ägde ett klart förstånd, ett brinnande hjärta och stor praktisk duglighet. De ideer hon tjänade ägnade hon ospard möda och ett osjälviskt nit, som man blott sällan finner.

Hennes personliga insats blev därför stor på många områden. Hon var ordförande i den s.k. Fruntimmersföreningen och i Kvinnoföreningen i Vasa, ävensom i styrelsen för Barnkrubban i Brändö. Hon var viceordförande i Vasa svenska Marthadistriktsförbund och i styrelsen för Vasa läns förbund för kvinnostipendier samt styrelsemedlem i icke mindre än 11 olika organisationer. Hon var hedersledamot i 8 olika förbund.

Under sin långa verksamhetstid fick hon motta många bevis på uppskattning. Som organisatör för arbetet bland Österbottens marthor vid anskaffande och förfärdigande av kläder åt frihetskrigets armé belönades hon med frihetskrigets minnesmedalj, frihetskorset och Finlands vita ros. Finlands svenska Marthaförbund förlänade henne sitt guldmärke, Österbottniska samfundet sin minnesmedalj och föreningen Arbetets vänner i Vasa sitt hederstecken. Svenska folkpartiet lät prägla en minnesmedalj över henne i koppar. Ena sidan bär hennes profil i relief och namnet Alma Skog. På den andra ser man en figur höja en brinnande fackla och omskriften lyder För fädernearvet. Där ses även i miniatyr den kungliga vasen från
Vasa stads vapen.

Alma Skog var ett vasabarn. Hon stammade från en österbottnisk prästsläkt och föddes den 22 februari 1846 i Gamla Vasa. Hennes föräldrar var kronofogden, sedermera kollegieassessorn Karl Jakob Strömmer och Brita Charlotta Revell. Redan som barn mottog hon djupa och starka intryck av plikten att vara svensk. Då hon intogs i andra klassen av Vasa fruntimmersskola, 11 år gammal, höll historieläraren magister A. Fr. Roos hälsningstalet, och dessa ord inpräglades outplånligt i hennes minne: »Minnens, att ni äro svenska barn av det svenska Österbotten, det är eder oavvisliga plikt att genom flit och gott uppförande hedra eder hembygd. Ni skola älska rätt och sanning, aldrig göra något, som ni måste blygas för och som skämmer ut eder skola, och ni skola aldrig glömma, att ni, ehuru flickor, liksom Finlands gossar en gång skola svara för fosterlandets framtid.» Ett annat lika outplånligt minne var när skalden Zachris Topelius på Majniemi brygga, i det han lade sin hand på 16-åringens hjässa, yttrade: »Min unga vän, ser du Bottenhavets famnande vida vatten, det binder oss samman. Hälsa dina vänner och kamrater i Vasa och Vasa nejd och säg dem, och minns själv, att Vasa med det stolta kunganamnet är en kungsstad, och att Vasa-barn äro kungabarn - men säg dem också, att detta förpliktar i mångfaldig måtto, förpliktar dem att gå främst i ledet, att stå eller falla för och aldrig svika rätt och sanning, dygd, ära, hem och fosterland.»

Den unga Alma Strömmer blev sedan maka till notarien i Vasa hovrätt, sedermera hovrättsrådet Karl Henrik Skog. Samma hängivenhet, med vilken hon omfattade samhälleliga strävanden, ägnade hon också sin familj. Under sin långa änketid var hovrättsrådinnan den som stod i spetsen för och arrangerade så gott som alla stora medborgerliga och fosterländska fester på Vasa vackra stadshus. Hon blev med tiden en värdinna för hela staden. När Vasa stads 300-årsjubileum skulle firas, lät hon ta ner och med egna händer tvätta prismorna till alla kristallkronorna som hängde i stadshusets festsal. Hon kunde sitta och sälja biljetterna, när någon förening från den omgivande landsbygden kommit för att spela teater på någon fest. Hon var det, som jämte andra vasadamer en lång följd av år arrangerade de trettondagslotterier, från vilka inkomsten användes till att understöda först Kronoby folkhögskola och sedan flere av de andra österbottniska folkhögskolorna. Programmen vid dessa lotterifester var särdeles värdefulla. 

Alma Skog hade all den eld och energi, som är typiska för österbottniskt temperament. In i hennes höga ålderdom var hennes själ brinnande och stark. Manande och förpliktande lyser minnet av vad hon var och vad hon gav i all framtid för slätternas folk.

Signe Strömborg