Thurman, Janne

f. 7.1.1866
d. 22.7.1931

Då vår nyländska högsommar stod i full fägring avled i Helsingfors efter en långsamt förlöpande, lömsk sjukdom en i de vidaste kretsar av vårt land bekant gammal huvudstads- och Grankullabo, bankdirektören, filosofie doktorn Janne Thurman vid sextiofem och ett halft års ålder. För en yngre generation är han blott den jovialiske, populäre direktören i Nylands Ab, Helsingfors Ab:s huvudkontor och dess unga, av honom själv skapade filial i Grankulla. Många äldre bland oss kände honom bättre från en annan sida. Hans levnad röjer i själva verket en från synpunkten av vår tids nyktra livssyn rätt säregen blandning av skenbart oförenliga intressen: den för sin hembygds folk och bildningsliv nitälskande boklärde idealistens och den praktiskt verksamme affärsmannens. Det ideella draget i detta lynne framträdde redan under skol- och studentåren, men även senare mitt under mannaålderns praktiska id, och sedd från denna sida bör Janne Thurman icke med tystnad förbigås i denna kalenders dödsrunor. 

I sina »berättelser» om sig själv, nyss utkomna, omnämner han bl.a. att han som student var Svenska folkskolans vänners stipendiat. Det gällde folkupplysning och dialektforskning i den åboländska hembygden. I dessa minnen, vartill författaren icke själv fick läsa korrektur, röjer f.ö. ett och annat uttalande redan en sjuklings mentalitet och hade rätteligen bort uteslutas från boken. Men en sida bör kompletteras. Helsingfors universitet räknade på 1880- och 1890-talen bland sina många frivilliga studentföreningar för vetenskapens främjande också en svensk landsmåls förening, som ännu existerar: Dess syftemål var att genom enskilt och gemensamt arbete insamla, ordna och bearbeta allt, som kunde leda till en noggrann kännedom om de svenska landsmålen i Finland och den gamla svenska folkkultur de företräda. 

I denna ungdomliga krets var Janne Thurman en mycket verksam arbetskraft. Han ledde den del av arbetet, som gällde hans hembygd: Åbolands skärgård, med vars svenska stams språk och folkliv han var intimt förtrogen. Hans arbete bar frukt. Med tvenne i tryck utgivna grundläggande avhandlingar – de gälla Pargas- och Nagu-målen - har han rest sig en minnesvård i den svenska dialektforskningens hävder, ty det allra mesta vad vi nu veta om detta stora dialektområde härrör från Thurman.

Den senare avhandlingen utkom för blott ett par år sedan och vittnar om att dess författare ännu i sin ålders höst och bruten av sjukdom var bliven sin ungdoms ideal trogen. Svenska Landsmålsföreningen hembar honom vid hans bår ett tack för hans i uppoffrande gärning visade kärlek till sitt svenska modersmål, dess kännedom och bevarande.

Thurmans nu 80-årige lärare under hans Uppsala-tid, prof. J.A. Lundell, som intog hans doktorsavhandling i sin berömda tidskrift »Svenska landsmål», skriver i ett brev till mig: 
»Det var en bedrövlig underrättelse att Thurman är borta.  – – Jag hade skrivit ett kort till honom med tack och några ord om hans sista avhandling. Jag tyckte, det var ett kraftprov att bevara kärleken till vetenskapen under praktiska bestyr på helt andra områden. Strax innan jag lämnade Uppsala - jag skriver detta i Kalmartrakten - märkte jag att detta kort aldrig blivit avsänt. Det gör mig ont att mina ord ej råkade honom.»

T. K.

[T. Karsten]