Öhberg, Viktor

Viktor Öhbergs släkt, hans bamdomstid och skolår.

Från Pärnå socken i östra Nyland flyttade år 1800 en ung allmogeman vid namn Abraham Andersson till Lillkonings hemman i Övitsböle, en by i Mörskom, belägen tätt invid Pärnå rågräns. Han kom dit sannolikt som arbetare, men gifte sig med dottern i huset Kajsa Johansdotter och stannade i egenskap av hemmåg på stället. I detta äktenskap, fadern erhöll med tiden titeln häradsdomare, föddes bland andra barn sönerna Anders Johan och Isak. Den förre torde hava blivit i tillfålle att besöka någon, skola, eftersom han med tiden blev landskontorist; han flyttade 1830 till Jockas socken. Dessförinnan hade han antagit namnet Öhberg, och hans exempel följdes av den yngre brodern Isak. Denne, som ingått giftermål med Maria Charlotta (Detta namn finnes i Pärnå kyrkobok, icke Maria Kristina såsom det vanligen uppgivits) Lihr, härstammande från en under Karl XII:s tid till Finland invandrad smedssläkt från Dalarna, begav sig 1824 med hustru och en 4-årig dotter Viktoria Sofia till Forsby järnbruk i Pärnå. Där vann han anställning som bruksbokhållare och var samtidigt ägare av Bäckby gård i Lappträsk, där familjen under somrarna, ofta vistades.
Någon tid därefter erhöll Isak Öhberg klockaretjänsten i Pärnå, och flyttade därför till kyrkbyn, där bostället låg. I hemmet ökades med åren barnens antal. De blevo icke fårre än 11; av söner fanns det 4 och döttrar 7. Den förstfödde av gossarna – han skådade dagens ljus den 15 februari 1830 i Forsby – erhöll i dopet namnet Viktor Willhelm, och det är dennes levnadsöden vi i det följande skola söka skildra.
I hemmet, som till sitt yttre omfattade tre rum bch kök, rådde intet överflöd på denna världens goda, men husfadern var ordentlig och arbetsam samt förstod betydelsen av att de unga fingo tillegna sig kunskaper. Efter att sonen Viktor och dennes kusin Abraham ett år undervisats av en f.d. student, sändes de 1840 till närmaste skolstad Lovisa, där en trivialskola fanns, och Viktors studier bedrevos med framgång, eftersom gossen, då skolan ett år senare överflyttades till Borgå, var andra klassens primus. Sitt intresse för skolgången lade Viktor ock i dagen däri, att han under ferierna i hemmet själv uppträdde som skolmästare för sina yngre syskon.
Ett par somrar erhöll Viktor tillstånd av sin fader att ut till Pärnå inbjuda några medellösa skolkamrater, och då fördes ett glatt liv av den stora barnskaran på klockarebostället. Den unga värden utmärkte sig genom sitt trygga, hurtiga lynne, men även genom en karaktärsfasthet, som stundom klädde sig i en seg envishets skepnad.
En varm tillgivenhet för sin nyländska hembygd bevarade Viktor Öhberg under hela sitt långa liv, och då det blev tal om lantmannagöromål, hörde man honom med en viss stolthet omnämna den erfarenhet han genom egna armars arbete inhämtat. Det är tydligt att personliga hågkomster inspirerat Öhberg, då han som 70-årig skrev nedanstående lilla anspråkslösa dikt, den han tillegnade sin hustru.

Hemtrakten.
Överallt på levnadsfården känner mänskan sig som gäst, utom där i barndomsvärlden hennes första hem var fäst.
Ingen ort på vida jorden fångslat oss med sådan makt, ingen trakt så kär är vorden som vår ljuva barndomstrakt.
Där vår första tid förflutit i föräldrars ömma vård, där vår barnafröjd vi njutit och känt ingen prövning hård.
Dalens skugga, kullens höjning, skogens krans kring bergets brant, bäckens sorl vid vägens böjning allt är oss så välbekant.
Rönnen än vid boningshuset strör sin blom i vårens ro, uti furan viskar suset sagor från vårt barndomsbo; sagor, som ej nånsin glömmas, minnen, ljusa som förut, drömmar, som av barnet drömmas och som aldrig taga slut.
Det är härligt att få vistas uti denna väna nejd; utanför så strids och tvistas uti oavbruten fejd; här en dag kan trötta sinnet vinna jämnvikt, njuta frid i det oskattbara minnet av en ljuvlig barndomstid.

I högre elementarskolan i Borgå undervisades Viktor Öhberg av sina förra lärare från Lovisa. Bland dem märktes den skickliga pedagogen rektor Gustav Leonard Stenbäck, den allvarlige konrektorn Alexander Mauritz Hornborg och den hetlevrade magistern Gustav Vilhelm Riddelin, han som vunnit en viss historisk ryktbarhet för sina »tvåhundra skällsord», frikostigt utösta över skolpiltarna. Hårda ord och kraftiga slängar av riset hörde till den gamla goda tidens uppfostrings- och undervisningsmedel, men kanske bidrogo de dock till att sätta stål i gossarnes sinne och muskler.
Den 17 juni 1846 erhöll Viktor Öhberg sitt avgångsbetyg från elementarskolan samt inskrevs i Borgå gymnasium den 24 augusti samma år. I detta läroverk, som var treklassigt, fördelade sig eleverna mellan den litterära avdelningen, där hebreiska språket studerades, och den, civila, där ett par moderna språk förekommo. De civila kallades »barbarerna» : Öhberg hörde till klassikerna.
Inom kamratkretsen vann den 16-årige ynglingen snart ett gott och stadgat anseende. Hans samtida från gymnasietiden vitsorda honom såsom en redbar, öppen och pålitlig kamrat. Tidigt uppgick för honom betydelsen av att envar i mån av krafter borde deltaga i arbetet för allmänt väl, och redan inom konventet talade han en gång om behovet av skolor för barnen på landsbygden. Mot medellösa kamrater visade sig Öhberg hjälpsam i råd och dåd.
I gymnasiet tjänstgjorde som rektor på denna tid lektorn i grekiska språket Johan Ludvig Runeberg, och icke ens denne kraftfulle och ansedde lärare lyckades till en början få bukt på gymnasisternas från gångna sekel nedärvda råa seder. Det ansågs t.ex. som ett bevis på manhaftighet att ge sig i slagsmål med burkarna, d.v.s. gesäller och lärpojkar, att nattetid tjärstryka fönster, inkasta rutorna och fytta borgarnas skyltar, eller om dagen i gymnasiet visa mindre omtyckta lärare uppsåtlig vanvördnad. Bruket att stampa ut dem, att bombardera dem med pappers- eller snöbollar förekom icke sällan. De äldre gymnasisterna gåvo duktigt stryk åt de yngre, om de trott sig kunna iakttaga något, som tydde på inställsamhet. Om en elev, medan han svarade på lärarens frågor, såg denne upp i ansiktet, var detta nog att förskaffa vederbörande rang och värdighet bland de föraktade Mercurierna. För att ej flitens lampa i det gamla oupplysta Borgå skulle brinna med alltför hög låga i någon ynglings studiekammare, var det fastställt att envar liber studiosus två veckor borde göra sig liber (fri) från libri (böckerna).
Av det forna gymnasiets, i Borgå lyceum numera förvarade, matrikel framgår, att Viktor Öhberg endast läseåret 1846-1847 dröjde vid läroverket. Han återvände ej efter den 15 juni, utan vistades en tid bortåt som informator i stabskapten Unonius familj på Nya Olkola i Sysmä. Han blev sålunda ej i tillfälle att taga personlig del i de fejder, som i gymnasiet förekommo revolutionsåret 1848. Samhörighetskänslan med kamraterna bjöd honom dock att i sällskap med 38 andra gymnasister den 27 december för alltid vända ryggen åt läroverket i Borgå. Runeberg hade nämligen med egen hand tilldelat nagra felande ynglingar kroppslig aga, och de unga förstodo ej rektorns goda avsikt att bryta ned de gamla osederna, utan sågo i hans stränga straffdom ett oberättigat ingripande i deras urgamla privilegium att förbliva kroppsligen oantastade och fria studerande. Bland de ynglingar, vilka 1848 lämnade gymnasiet, befann sig även Adolf Erik Nordenskiöld; i läroverket hade han visat sig vara särdeles stark i matematik, men klen i andra ämnen. Av Öhbergs skiljobetyg framgår att hans kunskaper i grekiska, historia och geografi blivit bedömda med vitsordet berömliga samt i sång med ganska försvarliga.
De övriga voro medelgoda. För att förbereda sig till inträdet vid universitetet tog han sedan en tid bortåt privatlektioner för magister Johan Kristian Lampén, och med betyg av denne vart han i september 1850 (Examen hade försiggått i juni, men emedan blanketter till studentbrev ej funnos för tillfället, blev immatrikuleringen uppskjuten till hösten) samma år blev Öhbergs elev, kapten Unonius son (numera lektor K.J.W. Unonius), intagen i Heinola skola och därmed var ock slut på denna kondition, som för den unga informatorn varit uppfostrande och nöjsam.

II. Studentåren. -- Öhberg och nyländska avdelningen.

De fem första läseterminerna, dem Viktor Öhberg tillbragte vid akademin i Helsingfors, blevo för honom i visst avseende rätt bekymmersamma. Besparingarna från konditionstiden i Sysmä hade snart tagit slut, och från föräldrahemmet var ingen hjälp mer att påräkna. För att skaffa sig uppehälle och kunna bispringa tvenne yngre bröder, vilka stodo under studentens vård, måste denne åter giva privatlektioner och därtill lägga an på att leva ytterst billigt. Det var sannolikt under dessa år Öhbergs förmåga att komma tillrätta med litet utvecklades och gjorde honom obenägen för varje yttring av överflöd i mat och dryck.
Enligt egen uppgift köpte han sig för orimligt billigt pris mat från gardeskasernen. Men denna sparsamhet oaktat ville tillgångarna ej förslå. Han började därför se sig om efter någon mera inbringande sysselsättning än den att undervisa merendels fattiga skolpiltar i Helsingfors, och till sin lycka fann han en sådan i en honom erbjuden informatorsplats hos överste E. Mendt å Possoli gods i Viborgs socken. Han reste dit och dröjde där 3 ½. år. Vistelsen i det bildade hemmet blev förstås av stor uppfostrande betydelse för den ur lantlivets enkla förhållanden utgångna ynglingen. Han lärde sig att tala det tyska språket praktiskt och kunde även öva sig i att språka finska och ryska.
Emedan Öhberg hade blott en elev att undervisa, en gosse som skulle förberedas för inträde i kadettkåren, fann han tid övrig för egna studier och därutöver lärde han med en studentkamrat, Julius Krohn, i en av dem båda öppnad privat söndagsskola.
Efter det att Viktor Ohberg i september 1856 lyckligen avlevererat den unge Mendt i Fredrikshamns kadettkår, återvände han till huvudstaden och universitetet. I detta hade år 185O, då Öhberg inskrevs, studenterna enligt gammal sed varit fördelade på slutna kamratskap, och han hade självfallet låtit inskriva sig i nyländska avdelningen.
Universitetsmyndigheterna hade emellertid 1852 beslutit, att avdelningarna skulle upplösas samt ersättas av fem fakulteter. Förändringen betingades, sades det, uteslutande av önskan att befrämja de vetenskapliga studiernas förkovran.
Missnöjet med denna åtgärd stegrades år från år hos de studerande, och hos de unga mognade småningom beslutet att, om de icke som förr fritt med tillåtelse kunde sammankomma till möten, så skulle de göra det i hemlighet. Sålunda uppkommo de så kallade illegala avdelningarna.
Det var den 23 oktober 1857 som ett 60-tal nyländska studenter sammanträdde till en överläggning. De beslöto, att återväcka avdelningsinstitutionen till liv, och de valde till förste ordförande Viktor Öhberg. Ett par gånger omvald skötte han med smärre avbrott denna befattning 4 ½ läsetermin. Till en början höllos mötena turvis hos en eller annan av kamraterna, men från 1858 skaffade sig den unga nyländska stamtruppen en egen lokal i tapetseraren Galetskis gård vid Trekanten. Denna övergavs dock snart, när man gjort den obehagliga upptäckten, att en spion bosatt sig vägg i vägg med dem.
För att öka trevnaden vid sammankomsterna anskaffades ej blott tobak och pipor, utan Viktor Öhberg och den några år yngre studenten Axel Olof Freudenthal återupptogo utgivandet av den handskrivna tidningen »Nylands Dragon». Diskussioner anordnades och därunder trädde stundom olikheter i åsikter skarpt upp mot varandra. Sålunda hände det den gång år 1859, då student Gustav Cederhvarf till besvarande framställde frågan: "Hvad böra vi göra för förfinskningen af vårt lands svenska befolkning?"
Förslagsställaren besvarade sin fråga jakande, och så gott som alla andra avdelningsmedlemmar understödde honom. Den enda, som med ljungande vältalighet och väckande kraft påvisade det historiskt berättigade i den svenska stammens och den svenska kulturens fortbestånd och utveckling i Finland, var Axel Olof Freudenthal. Den 22-årige studenten utströdde då genom sitt tal de frön, vilka som blomma och frukt skulle bära de finländska svenskarnas sammanslutning till värn för sitt modersmåls heliga rätt.
Att Freudenthal vid nyssnämnda tillfålle ej vann medhåll av sin vän Öhberg, berodde troligtvis på den omständigheten, att minnena hos Öhberg från vistelsen i den finska Viborgstrakten ännu voro färska och att han tillsammans med Julius Krohn sommaren 1858 vistats i Rautalampi för att ytterligare förkovra sig i finska språket. Han hade sålunda stått under inverkan av ivrare för finskhetssträvandena, och dessas konsekvenser voro ej än klara.
Några år senare hade åsikterna inom avdelningens flertal helt förändrats, och Öhberg var och förblev intill sin levnads sista timme en av de mest hängivna kämparne för svenskt språk och svensk nationalitet.
Det gladde ock de nyländska studenterna, då den ansedde fosterlandsvännen Elias Lönnrot vid årsfesten den 9 april 1862 tillbakavisade de beskyllningar för bristande patriotism, som gjorts mot nylänningarne för att desse höllo på sitt språk och sin rätt att älska detta och arbeta för detta. Ej långt därefter blev Öhberg en gång i tillfälle att inom avdelningen yttra sin mening om den nytta avdelningslivet medförde. Han uttalade som sin övertygelse, att avdelningarna haft en mycket viktig mission under det senaste skedet av landets politiska utveckling såsom de sista tillflyktsorterna för det från offentligheten utestängda fria ordet, men då ljusare tider tyckas randas, skulle de möjligen i framtiden förlora sin politiska betydelse.
Emedan Öhberg icke utan längre avbrott blev i tillfälle att sköta sina studier vid universitetet, drog det jämförelsevis länge ut på tiden, innan han den 21 maj 186O avlade kandidatexamen. Detta skedde inom historisk-filologiska fakulteten, och han erhöll vitsordet laudatur i finska samt approbatur i latin (tentator prof. av Brunér), grekiska, estetik och nyare litteratur (prof. Fredrik Cygnreus) samt i allmän och fäderneslandets historia (prof. Rein), alltså summa fem ämnen. Öhberg promoverades till filosofie magister 186O. Vid denna tidpunkt, då Elias Lönnrot fungerade som professor i finska språket, var det ytterst vanligt att många studerade detta ämne. Av Öhbergs fem tentamenskamrater hade alla utom en (numera kanslirådet Carl Synnerberg) högsta vitsordet i finska. Öhberg fortsatte ej med studier vid akademin, men sitt skiljobetyg uttog han först den 22 mars 1865.
Den 27 maj 1868 höll den illegala nyländska avdelningen sitt sista sammanträde. Universitetets myndigheter hade återgivit studenterna deras forna rätt att sammansluta sig i landskapsföreningar med egna stadgar och självstyrelse. Sålunda uppstodo de ordinarie avdelningarna.
Vid denna tidpunkt eller redan från år 1864 (till 1889) var Öhberg såsom vågmästare för utgående varor anställd vid Helsingfors tolagskammare och arbetade även som pedagog, men detta hindrade honom ej från att intressera sig för den nyländska studentavdelningen. Denna visade honom ock snart en hedersbetygelse i det att avdelningen den 9 maj 187I valde honom till sin hedersledamot.
År 1874 utsågs Öhberg till en av medlemmarna i byggnadsnämnden för det blivande nationshuset och icke långt därefter i «De äldres råd», vilket äger att övervaka användningen av den Kiseleffska fondens räntemedel (fonden hade blivit donerad för syften som befrämja kärlek till arbete och fosterland).
Då Öhberg 1880 fyllde 50 år, uppvaktades han av sina nylänningar, vilka betygade sin tacksamhet bl.a. för att han i 12 år, dels som ordförande, dels som ledamot arbetat inom kassadirektionen.
Sitt sista offentliga uppdrag av avdelningen mottog Öhberg, då han 1895 invaldes i bestyrelsen för Västankvarn gods, vilket blivit testamenterat i och för upprätthållandet av en svensk folkhögskola i Ingå.
Såsom av detta och vad tidigare berättats framgår, stod nylänningen Viktor Öhberg under ett halvt sekel den nyländska studentkretsen mycket nära. Därför höljdes ock hans gravkulle i blommor och det vart yttrat: «Vad Viktor Öhberg verkat i och för Nyländska avdelningen, alltsedan den höstdag för femtio år sedan, då han blev den illegala avdelningens första ordförande, kan icke uttryckas här. Men bland de trogna, som ägnat sitt liv åt hembygden och fäderneslandet, åt folkets bildning och förkovran, skall han nämnas bland de främsta. I tvenne ting framom andra var han ett föredöme:' i arbete och i trofasthet.»

III. Pedagogen och folkskolinspektom.

Vi hava redan i första kapiflet omtalat, att Viktor Öhberg redan såsom skolgosse började sin pedagogiska verksamhet, i det att han under ferierna i hemmet höll skola för sina yngre syskon. Det nästa steget blev att såsom student praktisera såsom informator, och även därom hava vi redan berättat. Sedan grep han i tu med klassundervisning.
För läseåret 1857-58 vann Öhberg anställning som lärare i historia och geografi på de lägre klasserna av Helsingfors lyceum. År 1860-61 undervisade han i tyska och från höstterminen 1865 till och med vårterminen 1870 i tyska och svenska, i det senare ämnet ända upp till högsta klassen. Läseåret 1870-71 vikarierade han som tysk språklärare vid Svenska fruntimmersskolan i Helsingfors - tidigare som timlärare i svenska i Blomqvistska flickskolan.
En person, som stod Helsingfors lyceet mycket nära, har om Öhbergs pedagogiska verksamhet i läroverket avgivit följande goda vitsord: «Viktor Öhbergs förhållande till eleverna präglades av välvilja parad med fasthet. Därför besatt han gent emot dem en auktoritet, som det icke föll dem in att sätta på prov. Hans undervisning var grundlig och klar. Han följde med vaken blick sina lärjungars arbete och framsteg; varje försummelse måste omedelbart gottgöras genom en s.k. repetitionslektion, något som för resten hörde till praxis vid läroanstalten. Resultatet var, att Öhbergs lärjungar överhuvud egde goda och säkra insikter i de ämnen, i vilka de av honom mottagit sin undervisning».
Efter det att folkskoleinspektorn O. Blomstedt dött tillträdde Öhberg den 20 febr. 1871 platsen såsom vikarie samt valdes den 17 maj samma år till ordinarie inspektor. Detta blev början till en lång följd av arbetsdryga år i Helsingfors kommuns och folkbildningens tjänst.
Direktionens protokoll från det första läseåret finnas ej mera i skolarkivet, men av det första tillgängliga från den 12 juni 1872 framgår, att Öhberg fungerade ej blott som skolornas inspektor, utan även som direktionens ordförande. Sekreterareposten sköttes av F.K. Nybom, och som ekonom tjänstgjorde då och ett par årtionden framåt skomakarmästaren G. Tallgren.
Folkskoleväsendet var år 1871--72 ännu föga utvecklat i huvudstaden. Det fanns blott 4 högre och 9 lägre folkskolor och i dem undervisades av 6 lärare och 17 lärarinnor 512 gossar och 485 flickor. Statens bidrag till skolornas underhåll uppgick blott till 8000 mark för året (Vårterminen 1907 har elevantalet gått upp till c. 9000; klassernas antal är 251 och årskostnadema överstiga 1 miljon mark).
Såsom ett bevis på den sparsamhet och de enkla förhållanden, som då rådde, kan nämnas, att läraren F.W. Illberg i oktober 1873 anordnade en konsert för att anskaffa medel till inköp av ett orgelharmonium.
Om vi, för att följa med Helsingfors folkskolors utveckling, ur skolstyrelsens första tryckta redogörelse för folkskoleväsendet under läseåret 1873-74 se åt vad där står att läsa, finna vi följande kortfattade uppgifter: I Helsingfors hade det nämnda året varit i verksamhet 2 högre, 5 lägre och 1 förberedande svensk skola samt 2 högre, 3 lägre och 1 förberedande finsk skola. 7 lärare och 24 lärarinnor voro anställda vid dessa, och hela elevantalet uppgick till 1294.
Men åren gingo, huvudstadens befolkning ökades raskt och nya skolor gjorde sig behövliga. Upphyrda lokaler visade sig olämpliga; staden fick lov att börja bygga egna tidsenliga skolhus. Under hösten 1884 lades grunden på Kampmalmen till ett skolhus (med 14 salar) enligt ritning av arkitekten Gustav Nyström. Öhberg var naturligtvis medlem av byggnadskommittén likasom han ock var det, då de ståtliga folkskolehusen vid Nikolaigatan och å Vallgård uppfördes.
Emedan författaren av dessa rader under 7 års tid varit medlem i Helsingfors folkskolors direktion, blev han i tillfålle att på nära håll observera arten och vidden av Öhbergs verksamhet som inspektor. Det torde knappast ges en mera svårskött och arbetsdryg befattning. Att hava att skaffa med uppsikten över ett tiotal skolhus, ett tjugutal tjänsteandar, flere hundra lärare och lärarinnor samt flere tusental elever jämte deras mer eller mindre pockande mammor och pappor kräver en arbetsförmåga, en kraft och ett tålamod, som trotsar all beskrivning. Lugn och säker, konservativ i pedagogiska frågor och tillitsfull gick Viktor Öhberg sin raka bana fram, och allmän aktning kom honom till del.
Han pratade ej mycket, var sparsam med stadens medel likasom med beröm, men ett ord av honom vägde mer än 10 av andra. Tidigt i rörelse, hade han ställt det så, att hans emottagningstimme slutade i god tid förrän dagens arbete vid skolorna begynte. Ingen lärare kunde sålunda bliva i tillfälle att genom besöken hos inspektorn försumma sin tjänst.
Sålunda förgick det enå året efter det andra, medan Öhberg troget och träget skötte sin post. Hans utomordentligt goda hälsa gjorde det honom möjligt att fylla sina plikter utan att anlita biträde av vikarier.
Det var först den sista september 1901 han nedlade sitt ämbete och tillerkändes en livstidspension av Helsingfors stad. Han insåg då, att yngre krafter behövdes för att leda huvudstadens utvecklade folkskoleväsen och genomföra tidsenliga reformer.
Emedan lärarepersonalen vid Helsingfors folkskolor allmänt ansett, att det tal Öhbergs efterträdare i folkskolinspektorsämbetet friherre Adolf V. Bonsdorff höll vid Viktor Öhbergs grav, på ett förträffligt sätt återgav vad de själva tänkte om sin gamle, käre inspektor, intaga vi det här nedan, v. Bonsdorff yttrade:

"Helsingfors stads folkskolor ha sorg: Den man, vars namn för alla tider skall mera nära än någon annans vara bundet vid dessa skolor, har ingått i den eviga vilans ro och bäddas i dag i jordens sköte. Att skapa ett verk, som består, skänker tillfredsställelse; att egna sina krafter åt ett arbete, som är samhället till förkovran, ger livet dess bästa innehåll: en sådan livsgärning f'örunnades Viktor Öhberg. Det verk han lämnat efter sig, lade han grunden till, bragte det till förkovran och såg det ordnat och starkt, när han fann, att åldern gav honom rätt att vila.
I mera än trettio år var Viktor Öhberg inspektor för huvudstadens folkskolor. Det var en långvarig och fordrande uppgift, men utan att förtröttas gav han den sin bästa kraft.
På arbetets duglighet och samvetsgrannhet ställde han stora fordringar, men mest fordrade han av sig själv. Ofta nog var han, långt innan dagen grydde, ordnande och ledande på sin plats. Det förgick under årtiondens förlopp helt visst ej mången dag utan att han besökte sina kära skolor. För skolornas och deras elevers väl skydde han ingen möda.
Insiktsfullt skötte han sitt maktpåliggande värv. Då han övertog detsamma, befann sig vårt lands folkskoleväsende i sitt första utvecklingsskede, och i dess huvudstad fanns blott en ringa början till folkskoleorganisation. Om han också icke var Helsingfors folkskolors första inspektor, så var han likväl deras egentliga grundläggare. Hans stora administrativa förmåga kom nästan från första stund våra skolor till godo; de hade förmånen att vara delaktiga av densamma ock under den tid, då huvudstaden började utveckla sig till en storstad, då elevfrekvensen ökades och skolornas antal i stadens olika delar växte i oanad grad.
Då han som inspektor vidtog med sitt grundläggande och ordnande arbete steg lärjungsantalet till några hundra, då skolorna förlorade hans framstående ledning, hade mängden av elever i dem vuxit till mellan 6 och 7000. Där fordrades insikt och kraft att ensam administrera ett folkskoleväsende med en sådan utveckling. Det var ett arbete, vars värde ej kan skattas nog högt, och vars betydelse vi alla, som stått detta arbete nära, egna vår vördnad och hängivna tacksamhet.
Antalet av dem, som under Viktor Öhbergs ledning utförde arbetet i skolorna, växte år efter år, men han hade förmågan att lära känna dem alla. Han var förtrogen med varje medarbetares egenart, respekterade densamma och lät den individuella självständigheten komma till sin rätt. Lärare och lärarinnor hade i honom sin personliga vän; genom sitt flärdlösa väsen, sin manliga fasthet och sin hjärtegodhet vann han dem. Det var starka band av kärlek, tillgivenhet och förtroende, som fäste lärare och lärarinnor vid deras inspektor.
Det kom sol i skolan, när han trädde inom dess murar, arbetet fick förnyad fart, det var glädjestunder i klassen, när den kära inspektorn där var gäst.
Våra skolors öden komma att växla under tidernas lopp, nya krafter skola träda in i leden, minnenas mängd skall ökas, men kärt.och blitt framom dem alla skall leva minnet av Viktor Öhberg och hans livsgärning.»

IV. Svenska Folkskolans Vänners ordförande.

Nu vilja vi i korthet skildra Viktor Öhbergs verksamhet inom Svenska Folkskolans Vänner. Då på förslag av dr Vilhelm Grefberg under våren 1882 ett cirkulär utsändes med anmaning till de svenskatalande i landet att bilda en förening för det svenska folkbildningsarbetets befrämjande, var naturligtvis Viktor Öhberg en av uppropets 19 undertecknare. (Endast 3 av dem äro än i livet.) I direktionen invaldes han den 1 juni 1885 och kvarstod, vald till ordförande den 7 mars 1886, på denna post till sin död.
Sina åligganden skötte han med aldrig sviktande punktlighet och var städse beredd att infinna sig till sammanträdena, när helst än sådana måste hållas. Föreningens kalender ihågkom han ofta med smärre litterära bidrag, vanligen i versform.
Såsom sitt käraste skötebarn omfattade han föreningens egen folkskola å Björkbacka i Tusby, öppnad hösten 1897. Till denna skola gjorde Öhberg varje år minst ett par resor, och hans sista brev (maj 1907) till undertecknad gällde en uppmaning, att icke glömma bort årsexamen i skolan, på det att icke lärare och elever skulle känna sig förgätna.
Under en lång följd av år öppnade Öhberg S.F.V:s årsmöten med ett tal och det karaktäristiska för dem var deras saklighet och korthet. Öhberg älskade handlingar mera än ord; därför utföllo hans andraganden städse korta och kraftiga. Vad Öhbergs verksamhet inom direktionen beträffar, utmärktes denna icke genom initiativ till nya företag, utan en varm omvårdnad om gamla, vilka kommit in i säkra gängor. Alla medlemmar i direktionen blickade med tillgivenhet och vördnad upp till den gamle vårdaren och befrämjaren av det goda kamratskapet och särskilt har undertecknad, som i 22 år samarbetade med Viktor Öhberg utan att någonsin ett enda snett ord blev växlat, anledning att med odelad aktning, tacksamhet och sympati minnas föreningens gamla ordförande.
Ur Svenska Folkskolans Vänner framgick på sätt och vis Svenska smaskollärareseminariet, ity att dess stiftare pastor Karl Theodor Broberg och fyra andra medlemmar hörde till seminariets bestyrelse. Efter Brobergs frånfälle beklädde Öhberg ordförandeposten ända till sin avflyttning 1901 till landsbygden.

V. Lantdagsmannen och kommunalmannen.

I ständermötet 1877 deltog Viktor Öhberg såsom representant för staden Mariehamn, och borgarståndet valde honom såsom sin förste medlem i allmänna besvärsutskottet.
Detta handlägger såsom bekant, utom diverse ärenden, alla skolfrågor, och därför var hans plats given inom detta. Dels ensam, dels i samråd med ett par andra borgare inlämnade Öhberg fyra petitionsfÖrslag. Det första, av den 6 juni, gällde förbud för handlandena att utminutera mindre kvantiteter av sprit och brännvin än 5 kannor; det andra inrättandet av en pensionskassa, som skulle omfatta samtliga vid folkskolorna i städerna och på landet anställda lärare och lärarinnor; det tredje om tjänsteårs beräkning för pedagoger, som från de allmänna läroverken övergingo till seminarierna, och det fjärde avsåg upprättandet av ett svenskt lyceum i Kuopio.
I diskussionerna tog den nye lantdagsmannen ingen livligare del. Då han stundom yttrade sig, skedde det alltid på sak och kort.
Vid 1882 års lantdag likasom vid alla de följande i vilka Öhberg deltog var han en av huvudstadens representanter. Som emellertid 1882-års lantdagsprotokoll icke blivit tryckta, kunna inga detaljerade upplysningar ges om Öhbergs ingripande i ärendenas gång. Han hade emellertid jämte trenne andra borgare ingivit en petition om att lyceet i S:t Michel måtte bibehållas med svenskt undervisningsspråk samt att i Kuopio ett 8-klassigt svenskt läroverk bleve inrättat.
Vid lantdagen 1885 petitionerade Öhberg om utvidgad rätt för kommunerna att utfärda inskränkande bestämningar rörande tillverkning och försäljning av berusande drycker.
Ungefär 30 gånger tog han till ordet under ståndets överläggningar och detta lika kortfattat såsom förut.
År 1888 talade Öhberg för att statsbidrag måtte lämnas fattiga kommuner vid uppförandet av folkskolebyggnader. Vid ett annat tillfälle motsatte han sig sänkningen av elevavgifterna i statens flickskolor; de låga terminsavgiftema i goss-skolorna borde hellre höjas. Statsmedel borde användas företrädesvis för stödandet av folkskolan, där alla barn i landet böra få det vetande varje medborgare behöver. Den lärda skolan skulle mera betalas av dem som besöka den och för den borde staten icke hava så stora utgifter. Öhberg motsatte sig ock forstundervisningens förläggande från Evois till polyteknikum i Helsingfors.
Medan många av borgarena vid denna lantdag voro mycket ordrika, yttrade sig Öhberg så sällan, att samtliga hans andraganden knappast upptogo en halv timmes tid.
Då tiden led mot anställandet av valen till 1891 års ständermöte, undanbad sig Öhberg ledamotskap, men 1894 ryckte han åter och då för sista gången in i leden. Han var då den äldste av borgarena, och i denna sin egenskap såsom ålderspresident hälsade han sina ståndsbröder välkomna med uttalandet av förhoppningen om ett fortsatt gott resultat av borgarståndets arbete. Slutorden lydde: «Så sant vi alla avse och önska landets verkliga båtnad förhjälpe den Allsmäktige oss att med framgång sträva mot detta mål».
Vid denna lantdag, där Öhberg intog sin gamla plats inom allmänna besvärsutskottet samt fungerade som suppleant i justerings- och förstärkta lagutskottet, ingav han jämte flere andra en motion om kommunernas skyldigkännande att övertaga gatu-underhållet. Han var ock med om att petitionera om den järnvägslinje, vilken fårdigbliven i dagligt tal kallas Karisbanan.
Den 2 juni talade ålderspresidenten till talmannen Joachim Kurtén å borgareståndets vägnar. Detta blev Viktor Öhbergs sista uppträdande vid lantdagen.
Vi hava förfrågat oss hos ett par av f.d. medlemmar i borgarståndet om Öhbergs verksamhet såsom lantdagsman och de svarade ungefår så här:
Vid plena uppträdde han sällan, men då han höll sina korta sakliga andraganden, lyssnade alla till hans ord. Inom besvärsutskottet låg hans egentliga arbetsfält, och icke sällan formulerade han där besluten. På den svenska kulturens rättigheter höll han envist och konsekvent. Fennomanerna voro därför ganska oblitt stämda mot honom. Öhberg var ingen snillrik statsman, som förvånade sina samtida genom idérikedom och vältalighet, utan en enkel borgare, fosterlandsälskare, pålitlig och punktlig.
Emedan Öhberg upptagit såsom sin levnadsregel att arbetet för allmänt väl måste gå framom tanken på egen bekvämlighet, åtog han sig alla uppdrag, som åt honom från många sidor frikostigt anförtroddes. Det gavs dagar, då mötenasantal uppgick till fem.
Öhberg var en tid medlem av Helsingfors stadsfullmäktiges korporation. I Konstflitföreningens bestyrelse ivald 1883 avgick han som ordförande först 1907. Från juni 1888 till nyssnämnda tid medlem i direktionen för Läroverket för gossar och flickor. För Sedmigradskys småbarnsskola arbetade han länge och väl, och Helsingfors Frivilliga brandkår ägde i honom både en bestyrelseledamot och en kårchefssuppleant. En av stiftarena av Svenska klubben och Föreningen Arbetets Vänner, avancerade han inom dessa till hedersledamot.
Av de många värv Viktor Öhberg åtog sig var ock det att han, då Nylands bank 1891 inrättades i Helsingfors, inträdde som medlem i bankens direktion och kvarstod som suppleant däri ända till sitt frånfälle.
Sist vare det, sanningen likmätigt, sagt, att Öhberg, ehuru praktisk i flere afseenden, icke var praktisk då det gällde affärer som kunde gagna honom själv. Hans anlag voro pedagogens och ämbetsmannens.

(Den 3 februari 1880 invaldes Öhberg i direktionen för Sedmigradskys småbarnsskola och Marias asyl och tjänstgjorde i denna såsom dess sekreterare under en följd av 24 år, varefter han, sedan den hittillsvarande ordföranden, statsrådet Carl Gustav Estlander, avgått, tillika blev dennes efterträdare på ordförandeplatsen, i vilken egenskap han kvarstod, så länge han tillhörde direktionen eller till utgången av år 1905. Åren 1862-64 arbetade Ö. på rådmannen A.T. Salins kontor och skötte under dennes frånvaro i utlandet en kortare tid rådmanstjänsten.)

VI. Viktor Öhberg såsom ordförande i direktionen För Helsingfors Utskänkningsaktiebolag.

(Detta kapitel författat av Öhbergs vän och medarbetare inom direktionen löjtnant Aug. Fabritius. införes här förkortat.)

Med husbehovsbränningens avskaffande (1864) hade försäljningen av brännvin avlägsnats från landsbygden och koncentrerats i städerna. I dessa hade de stora brännerierna för att bereda avsättning åt sina tillverkningar inrättat en mängd brännvinsbutiker, likasom även samtidigt värdshus av olika slag uppställts; och det räckte icke länge förrän allmänna klagomål spordes över att åtminstone i städerna superiet ökats.
Den alltmer överhandtagande dryckenskapen föranledde år 1872 några för samhällets väl nitälskande medborgare i huvudstaden att samlas till ett möte för att överlägga om åtgärder för att i möjligaste mån åstadkomma en förbättring i läget. Då härvid det i Göteborg gjorda försöket med bolag, som hade till uppgift att bedriva försäljning och utskänkning av brännvin i måttlighetens intresse och utan eftersträvande av vinst för aktionärerne syntes vara den närmast till hands varande åtgärden, beslöto de närvarande att enligt Göteborgssystemet bilda ett bolag för huvudstaden, vilket skulle inrätta för de lägre klassernas behov avsedda värdshus, där rusdrycksförtäring med vissa inskränkningar och endast i förening med förtäring av mat finge äga rum.
Åt en vid mötet utsedd kommitté uppdrogs att utarbeta förslag till stadgar, och till en av ledamöterna i denna utsågs folkskolinspektorn Viktor Öhberg.
Stadgarna för det nya bolaget fastställdes i november 1872 och det började sin verksamhet på hösten året därpå. Vid sin första bolagsstämma utsåg bolaget Öhberg till ledamot i direktionen och året därpå blev han, efter det bolagets ordförande, borgmästaren Zilliacus, blivit utnämnd till senator, i hans ställe vald till ordförande. I denna egenskap kvarstod han ända till 1907 års bolagsstämma, då han på grund av sin höga ålder undanbad sig återval.
Det var icke ringa arbete och svårigheter, som förestodo den nya ledaren. Utskänkningsbolaget hade på grund av sina syften ända från första början och under hela sin tillvaro att kämpa på två fronter: å ena sidan emot rusdryckshanteringens idkare, vilka i bolaget med dess uppgift att söka nedbringa rusdryckskonsumtionen måste se en fiende, samt å andra sidan emot nykterhetsivrarne. Detta skulle ju kunna synas tämligen oförklarligt, då bolagets uppgift till väsentliga delar måste anses gå i samma riktning som nykterhetssträvandena, men i själva verket betraktade nykterhetspartierna Göteborgsbolagen såsom en vida farligare fiende än spritindustrins intressenter, emedan de förra, med sitt föregivna syfte att arbeta i sedlighetens intresse, hade mera utsikt att vinna opinionen och myndigheternas understöd för sig.
Ett resultat av opinionen emot bolaget blev längre fram stadsmyndigheternas i Helsingfors medgivande till inrättande av Helsingfors utminuteringsbolag. Såsom det huvudsakligaste motivet till det nya bolagets bildande anfördes, att utskänkningsbolaget icke skulle tillräckligt strängt hava bevakat det allmännas intressen, då det gällde inköpspriserna för spritvaror. Erfarenheten visade dock snart att icke heller det nya bolaget mer än det äldre lyckades moarbeta de ringbildande spritvaruintressenternas ansträngningar att tvinga upp priserna, och under många år funno båda bolagen det riktigast att i inköpsfrågan samarbeta med varandra.
Viktor Öhberg var ingalunda omedveten om de vansklIigheter, som bolaget hade att emotse, men sedan han en gång klart insett Göteborgsbolagens samhällsnyttiga och fosterländska betydelse, var han icke mannen att rygga tillbaka för svårigheterna och att avsäga sig bolagets uppdrag, utan ställde sig med den honom egna energin beredvillig i breschen och förstod även att meddela av sitt intresse åt sina medarbetare. Han skulle icke undgå svårt klander från mångas sida, vilka ogillade, att han, som hade sig omsorgen om det uppväxande släktets utveckling anförtrodd, kunde nedlåta sig att arbeta i ett bolag, som hade brännvinsförsäljning till uppgift. Med sitt vanliga själslugn kunde Öhberg sätta sig över sådant klander, då han väl kände och under arbetets fortgång allt mer kunde erfara, av vilket stort värde den närmare beröring, i vilken han genom bolagsverksamheten kom till arbetare-klasserna, var för honom såsom folkskoleman.
Användningen av de till hundratusen mark om året uppgående vinstmedlen för arbetarebefolkningens i staden gagn utgjorde en solglimt i bolagets tillvaro och förlänade tillika åt dess etiska syften en ökad innebörd.
En av de första större uppgifter i detta avseende blev uppförandet av folkbiblioteket vid Richardsgatan, vartill bolaget flere år å rad anslog så ansenliga belopp, att hela husets anläggningskostnad därmed kunde bestridas. Entusiastiskt varm för detta företag fick Öhberg såsom utsedd ordförande i kommittén för husets byggnad tillfålle att energiskt verka för detsamma.
Utöver denna stora uppgift, krävande så betydliga kostnader, blev bolaget i tillfålle att med varje år understöda en mängd företag, vilka det förutan skulle ha haft ytterst svårt att gå i land med sina uppgifter. Häribland må endast nämnas de rikliga anslagen till Gästhemmet, till premier åt folk- och småbarnsskoleeleverna i form av insättningar i kapital- och lifränteanstalten, till arbetshemmet för fattiga barn, som bland annat av bolaget till gåva erhöll en av dess gårdar, tvenne småbarnsskolor, en mängd arbetare- och nykterhetsföreningar m.m. Det var vid prövningen av alla de i förevarande avseende till bolaget riktade ansökningarna, som Öhbergs förtrogenhet med förhållandena inom kroppsarbetareklasserna och i allmänhet den fattigare delen av huvudstadens befolkning kom väl till nytta.
Sedan följde arbetet med folkparkernas iordningsställande. Högholmen hade redan under många år vållat stadsförvaltningen icke ringa bryderi, emedan det icke syntes förefinnas någon möjlighet att stävja de oordningar och det sedeslösa liv, som där ofta förekom, varför stadsmyndigheterna såsom ett sista försök erbjöd utskänkningsbolaget att övertaga holmen. Anbudet godkändes. Sedan bolaget försett Högholmen med ett nät av goda promenadvägar och nedlagt betydliga kostnader på uppförandet av en värdshusbyggnad och särskilda försköningsarbeten, uttog bolaget, för att på något sätt kunna förläna holmen större dragningskraft, det nog så djärva steget att där inrätta en början till djurgård. I Öhberg hade denna plan en av sina varmaste befrämjare, och utan hans energiska oeh kraftiga ingripande för dess realiserande skulle de stora betänkligheter, som talade emot, helt säkert avskräckt från försöket. Det var dock icke zoologiska intressen, som voro de ledande motiven vare sig för Öhberg eller för hans meningsfränder, utan bevekelsegrunder uteslutande av rent social natur. Det gällde framför allt att locka arbetarene jämte sina familjer ut i det fria, lära dem beundra naturens skönhet i dess olika företeelser ochsålunda väcka hos dem sinne för ädlare njutningar än de, som i vanliga fall karaktärisera storstäderna.
Det blev också sedermera ofta ett ämne till glädje för honom, då han fann de hysta förhoppningarna gå i fullbordan i vida större utsträckning än han vågat hoppas och såg dessa tusenden av glada gäster besöka holmen och tillbringa lediga dagar i naturens sköte. Även i sin egenskap av folkskoleinspektor hade han tillfredsställelsen att iakttaga, vilket livande inflytande Högholmen utövade på naturstudierna i skolorna och med vilket helt annat intresse eleverna följde med, då de hade i tankarna bilderna och minnena från sina Högholmsbesök.
Övertagandet av Fölisön och dess utvecklande till en folkpark utgjorde egentligen icke något nytt uppslag till verksamhet för bolaget utan endast en naturlig konsekvens av den tidigare åtgärden beträffande Högholmen.
Arbetet för dessa holmars förskönande och tillgängliggörande för huvudstadens befolkning förlänade för övrigt även ett rikare innehåll åt bolagets verksamhet i sin helhet liksom det lätt förklarligt utgjorde en välbehövlig omväxling i arbetet med bolagets tämligen prosaiska huvuduppgift.
Å andra sidan visade sig även denna del av bolagets förvaltning kunna bringa bolaget i svåra konflikter, såsom ett exempel varpå det torde vara skäl att erinra om en episod, vilken på sin tid väckte mycket väsen och förbittring, och som tillika var synnerligen karaktäristisk för Öhbergs oböjliga viljefasthet, då han en gång bildat sig en bestämd övertygelse i en fråga. Han genomdrev och upprätthöll förbud för velocipedryttare att färdas på de smala, för fotgängare avsedda promenadvägarna på Fölisön.
Slutligen ännu några ord om Viktor Öhbergs ställning till dem, som utgjorde hans närmaste medarbetare inom utskänkningsbolaget: direktionen och dess tjänstemän. Det är säkerligen icke någon överdrift att härom säga, att det bland de talrika korporationer, och direktioner som arbeta i Finlands huvudstad, icke skall finnas många, om ens någon, där under en så lång följd av år ett så varmt vänskapsförhållande sammanhållit arbetskamraterna. Huru livligt olika meningar än kunde bryta sig mot varandra, kände sig envar av Öhbergs medarbetare alltid innerst övertygad därom, att inga meningsskiljaktigheter kunde rubba ordförandens personliga känslor av vänskap, varför även efter varje meningsstrid icke vidare ett spår därav behövde grumla sämjan. Sanningen kan fordra det medgivande, att på de allra senaste åren ålderdomens inflytande på ledaren kunde göra sig gällande, och att hans medarbetare då någon gång kunde sakna hos honom samma mått av självbehärskning och hänsyn för olika meningar, som förut alltid varit ett så utmärkande drag hos honom, så t. ex. i frågan om en nödig ansedd reorganisation av bolagets förvaltning. Men otvivelaktigt skola de flesta om icke alla, som haft lyckan att få samarbeta med Viktor Öhberg, med tacksamhet i minnet behålla vad han varit för bolaget och verkat för huvudstadens bästa samt för den trofasthet och vänsällhet de fått påräkna från hans sida.

VII. Litterär verksamhet.

Viktor Öhberg, som var en det praktiska arbetets man, blev ej i tillfälle att egna mycken tid åt skriftställareverksamhet. Hans stil var enkel, klar och tydlig, men han saknade en livligare fantasi. Alstren av hans penna blevo därför ej några värdefullare konstprodukter.
Själv fäste han så ringa vikt vid det han skrivit, att han i sin ägo icke ens förvarade en samling av sina uppsatser och dikter.
Efter att i den handskrivna studenttidningen «Nylands dragon» hava gjort sina första lärospån som publicist, trädde han, likasom mången annan nyländsk student, fram inför en större allmänhet i Album utgivet av nylänningar I, 1860.
Han använde signaturen W–h- och 8 stycken dikter äro förtecknade med dessa bokstäver. De äro välmenta, men vittna varken till innehåll eller form om högre skaldebegåvning. Endast stycket «Det tysta tåget» höjer sig - i trots av det låga ämnet - över de andra genom den komiska verkan, som framkallas av den prosaiska slutstrofens kontrast emot den högtidliga inledningen. I följande årgång (1864) av nylänningarnas album införde Öhberg 4 nya dikter och i det tredje bandet (1866) 3, alla av samma art som de tidigare, och de taga sig något anspråkslösa ut, då de befinna sig i sällskap med skalden Theodor Lindhs av en kraftig inspiration uppburna vackra sånger.
Under nyssnämnda tidsperiod 1861-65 hade Öhberg varit upptagen av ett annat allvarligare och arbetsdrygare litterärt arbete än att i studentalbumen skriva små visor och epigram. Den 2 januari 1861 utkom första nummern av Folkvännen, ett veckoblad (pris i Helsingfors 85 kopek) grundat på förslag av professor Fredrik Cygneus. Bladets anmälan är undertecknad med orden «Viktor Öhberg, magister». Den första meningen lydde: «Härmed börjar en ny tidning, som skall försöka att skaffa sig läsare bland den svenska delen av Finlands aktningsvärda allmoge».
Dessa voro inledningsorden i vårt lands första svenska folkblad, på vars upprätthållande under 43 år många f.d. nyländska studenter nedlade mycken möda och än mera kärlek. Viktor Öhberg säger sig hava fått i uppdrag tidningens utgivande, och detta värv ombestyrde han samvetsgrant och i fem års tid. Han skötte notisavdelningen, gjorde urval av stycken ur äldre litteratur och läste korrekturen, men skrev sällan själv längre uppsatser. (Berättelsen Vikas Petter likasom dikten «Midsommaraftonen 1861» äro av hans hand.) Den outtröttligt nitiska bildningsvännen folkskolläraren i Munsala Anders Svedberg var Folkvännens egentliga huvudredaktör, därom vittnar en lång följd av ledande artiklar, behandlande en massa olika ämnen. Huvudvikten lade han på att lära, att upplysa sina läsare. Politik berördes ej mycket och språkfrågan spelar ingen viktig roll i Folkvännens spalter i förra hälften av 60-talet. Tidningen lästes emellertid rätt mycket och blev omtyckt ute i bygderna.
Från sin befattning som utgivare avgick Öhberg mot slutet av 1865, och hans post övertogs med ingången av det följande året till namnet av P. Widerholm, men ända intill det sista bibehöll den forna huvudredaktören sitt intresse för det blad han varit med om att grunda. Folkvännens sista nummer utkom den 20 februari 1893.
Efter det att Öhberg lämnat sin befattning vid den nämnda tidningen, förgingo ett par årtionden, under hvilka han endast då och då lämnade smärre bidrag till några tidningar. Under denna period torde emellertid hava tillkommit den vackra och stämningsfulla dikt, åt hvilken författaren gav rubriken

Vårt modersmål

De första, de kärleksfullaste ord, som nådde vårt öra på denna jord, de ljödo emot oss vid moders bröst, ur moders hjärta med moders röst.

De blevo oss därför från första stund de ljuvaste ljud uppå jordens rund och ur dem växte som ros ur knopp det älskade modersmålet opp.

På detta språk ha vi nalkats Gud och läst det rättas eviga bud, och tolkat de känslor av vänskap och tro och kärlek, som i våra hjärtan bo.

Och, därför är oss det språket kärt; och mer än andra det är oss värt.
Där hägrar vår framtid i väldigt spel, från hugstora råder vår arvedel.

Och skönt är språket i minsta ljud, för ädla tankar en värdig skrud: Där skimra pärlor, där klingar stål i vårt härliga svenska modersmål.

Orsaken att Öhberg skulle komma sig före att även giva ut en bok sammanhängde med hans verksamhet som inspektor vid Helsingfors folkskolor. På 188O-talet var det ännu klent beställt med de böcker, vilka funnos att tillgå för folkskolebarnen. Öhberg företog sig därför att år 1888 sammanställa en «Läsebok för folkskolans två lägre årsavdelningar» (Svenska Folkskolans Vänners förlag). I denna bok, vars fjärde upplaga utkom 1899, ingå endast ett par små stycken av utgivarens egen hand. Det övriga utgöres av valda utdrag ur arbeten av Runeberg, Topelius, Stenbäck, Franzén m.ff. År 1890 följde andra delen under namn av «Läsebok för folkskolans två högre årsavdelningar». Denna upptog företrädesvis historiska och geografiska skildringar. De båda böckerna användes allmänt i Helsingfors svenska folkskolor under den tid Öhberg var inspektor. Man anmärkte dock inom pedagogiska kretser att ehuru urvalet av läsestyckena delvis var gott, utgivaren ej beaktat de små barnens intresse för sagor och att somliga stycken voro alltför svåra för barn.
Mycket väl lyckades däremot Viktor Öhberg, då han på S.F.V:s förlag 1892 utgav ett litet häfte «Sånger och sånglekar för lägre folkskolan och hemmet». Själv bidrog han med ett tiotal egna lättfattliga, sångbara små visor på bekanta melodier. Den första av dem lyder:

Efter arbetet.

När vi ha en timme lärt, leka vi så nöjda.
Efter möda är det kärt att en stund sig fröjda.
När man vilar sig så här: ombytt arbet vila är.
Arbete är ej besvär, för de lätt förnöjda,

Tiden löper hastigt bort, låter ej sig fånga.
Mänskolivet är så kort, man har plikter många.
Må vi nyttja tiden rätt, må vi samla på allt sätt
kunskap, duglighet och vett för de plikter många.

Såsom prov på en liten naturskildring intaga vi de två första stroferna ur dikten

Åkern.

Den gröna skogen sträckte sig ut, så långt man såg,
och sten och mossa täckte den mark därunder låg.
Emellan markens stenar tog haren muntra språng,
och ifrån träd och grenar ljöd fågelskarans sång.

Och yxan fållde träden, och marken röddes opp,
i mullen såddes säden allt under bön och hopp.
Och sädesärlan följde i plogens fåra snällt,
och himlens regn besköljde det nya åkerfålt.

År 1893 publicerade Öhberg en mindre berättelse (40 sidor) "Barndamsvännerna" och 6 år senare en liten samling folklivsskildringar, nämligen "Fadem", "En äktenskapshistoria", "Grannarne" samt "Vikas Petter". Dessa enkla och verklighetstrogna skildringar med deras utpräglat moraliska tendens hade på sin tid, då de i Folkvännen först sågo dagen, med begärlighet blivit lästa i de nyländska iandsbygderna, men te sig numera litet gammalmodiga. De innehålla synbarligen minnen och intryck från de år författaren vistades på landet i sin hembygd Pärnå socken.
Öhberg älskade arbete. Därför besjöng han det. Se här några för honom karaktäristiska små visor om verk och vila.

Var redo.

Redo var att glatt arbeta varje dag, när morgon gryr;
värd att vila eller äta är ej den, som mödan skyr.
I ditt arbets svett ditt bröd skall du äta~ Herren bjöd.

Redo var din plikt att göra i vartenda företag.
Låt ej någonting dig föra från din plikts och heders lag;
Ärligt arbete ger ro, skänker framgång, bygger bo.

1895

Promemoria.
Måndag arbete med flit,
Tisdag oavbruten ävlan,
Onsdag oförtröttat nit,
Torsdag iver som i tävlan,
Fredag föga ro och rast,
Lördag strävan utan hast.

1896.

Vilostunflens lovsång.
Det är skÖnt att kunna sova bort en stund av ]ivets strid.
Sömnen är en gudagåva, full av kraft och lust och frid.
0 hur ljuft att kunna glömma stort och smått en kort minut
och i dvalans armar drömma att allt trångmål tagit slut.

1898.

Dessa tre dikter hava ingått i Svenska Folkskolans Vänners kalender. Förut icke publicerad är följande lilla strof, vittnande om författarens allvarliga sinnesriktning under äldre dagar.

Vårt liv.
O, vårt liv är uppfyllt av
fel och skuld och brist och nöd,
men av kärlek Gud oss gav
nåd, förlåtelse - och död.

Att nedanstående verser tillkommit under känslan av de politiska ofårdsårens andliga nöd, behöver knappast påpekas. årtalet då de skrevos kunna vi ej uppgiva.

Vår ställning

Vi skola ej falla!
Vi skola ej falla, om samman vi hålla.
Vår sak är rättfårdig, och rättvis är Gud.
Blott modlöshet kunde vår undergång vålla,
men modlöshet är oss ett meningslöst ljud.
Vi lugnt gå mot döden, då plikten hörs kalla.
Vi skola ej falla.

Ej makt kan oss fälla!
Ej makt kan oss fälla: vi tåligt förbida
den hjälp, som helt säkert oss skänkes till slut.
Vi vant oss, som förr våra råder, att lida
och veta att hålla i motgången ut.
Vår rättvisa sak vi till Herren hemställa.
Ej makt kan oss fälla.

Ej våld skall oss krossa!
Ej våld skall oss krossa; det folk, som ej fruktar,
städs utan att svikta i motgången stått;
vi veta att Herren väl prövar och tuktar -
men lisar igen, när han finner för gott;
Gud skall oss ur prövningen åter förlossa.
Ej våld skall oss krossa.

Sist må nämnas att i S. F. V:s kalendrar ingå några nekrologer, Skrivna av Viktor Öhberg, ett par smärre berättelser oeh den dikt, som kanske kan framhållas såsom det vaekraste, hvilket flutit ur hans penna, nämligen: «Var äro himlarne?».

VIII. De sista åren.

Efter det att Öhberg avslutat sin bana som folkskoleinspektor i Helsingfors, flyttade han till sin hustrus Laura Appelroths (Laura Appelroth (f. 1849), dotter till stabskaptenen Gustav Adolf Appelroth och dennes maka och kusin Maria Kristina Appelroth, hade den 9 juni 1867 ingått gifte med V. Ö.) arvegods Pätilä, beläget ett par mil från Järvelä station. Vid denna tidpunkt voro derås fyra barn (2 gossar hade avlidit i späd ålder) länge sedan fullvuxna och bundos av arbete på andra orter. Det kändes väl därför något tomt i den stora byggnaden, och den f.d. ämbetsmannen kunde ej i ett nu omskapa sig till en praktisk jordbrukare. Det var tydligt att han, ehuru han ej medgav det, längtade tillbaka till huvudstaden och dit reste han ock mycket ofta för att deltaga i diverse sammanträden. Han räknade ej på besväret av färderna, utan rörde sig som om han varit 45 år i st.f. 75.
År 1906 började dock Öhbergs krafter avtaga. Åren tryckte och det var väl under känslan av deras börda han i början av 1907 besvarade en av kommunalrådet Ab. Landdn avsänd födelsedagsgratulation med sin sista dikt.

Den levnadströttes sång.

Ju längre man lever, dess mera man lär
sig inse, hur intig all världen dock är;
de glimtar av ljus, som här nås av vår syn
de lysa och slockna som irrbloss i skyn.
Och när man skiljs hädan, dödstrött av besvär,
då frågar man tröstlöst: vad gjorde jag här?
Ja, vad kan ett liv, om ock långt, vara värt,
om därav man icke ens tålamod lärt?

Den 26 mars I9O7 ledde Viktor Öhberg för sista gången förhandlingarna vid Svenska Folkskolans Vänners möte. Hans sedvanliga lilla hälsningstal uteblev, och det märktes att han ej mer var densamme som förr. Den 28:e april träffade direktionsmedlemmarne samlade till möte sin gamle ordförande. Det blev då bl.a. rådplägat om musikfesten i juni, men när denna vackra fest, föreningens största segerika slag, stod den 9 juni, förmådde Öhberg ej infinna sig. Sjukdomen hade redan ett par månader tärt på den gamles livstråd. Det dröjde dock än månader innan den brast.
Det var den 17 november 1907 Viktor Wilhelm Öhberg inslumrade i den eviga vilan. Dödsfallet träffade honom på hans avlidne svågers f.d. sommarvilla Sjömansro i Helsinge, och fyra dagar senare försiggick den högtidliga jordfästningen å begravningsplatsen vid Malm.
Det samlades talrika vänner, föreningsrepresentanter och medarbetare från folkskolans verksamhetsfålt.
Prästen trädde fram till graven. Han talade över psaltarens ord: «Mina ögon se efter de trogna i landet, att de må när mig bo».
Varmt tecknade han huvuddragen av den gamles långa levnad, och han framhöll, huru Öhberg under livets strider icke svikit sina fäders lära och sin barndomstro. Han hade alltid varit religiös.
Höstsolen lyste över gravkullens blomsterprakt och stämningsfulla toner ljödo. Där trädde många män och kvinnor fram och vittnade om olika skeden och stunder av den bortgångnes arbetsdag, och alla vittnade i kärlek.

Sådan ter sig i korthet skildrad historien om Viktor Öhberg, hans liv och verk. Det är ingen märkvärdig historia. Han hade ej hört till dem; vilka väcka uppmärksamhet genom ovanlig, hög begåvning. Han bröt ej väg för nya idéer eller utförde viktiga reformer. Hans berömmelse var den anspråkslöse, gode medborgarens. Han älskade det lugna stilla arbetet för allmänt väl, och han var plikttrogen intill döden.